“Varning för positivitetsfascism”

Rasmus Willig skriver i Sydsvenskan om en intressant tendens i tiden:

Allt fokus läggs på det positiva. Tanken är att framgångsrika prestationer ska älskas så att de förökar sig, medan det som inte fungerar ska negligeras.

De som inte gillar bekräftelseideologin ser den som en form av det George Orwell kallade New Speak som utmärks av att det inte lämnar utrymme för en enda kättersk tanke och täpper till allt utrymme för att människor fritt ska kunna kritisera det de ogillar.

20120318-113838.jpg

Sedan lyssnar jag på Kaliber om kulturen inom polisen och plötsligt blir frågan djupt allvarlig.

Malmö från Fredrik Ekelunds perspektiv

Jag missade debatten i Lund. Den lär ha varit bra.

Länk

20120317-175859.jpg

Fredrik och jag växte upp i samma kvarter och hans barndom tangerar min. Kanske är det därför som jag upplever de insinuanta påhoppen från stockholmsliberaler som särskilt obehagliga.

Det är inte VAD du säger utan HUR

Jag är fascinerad över hur den trevlige och intelligente Steven Pinker lyckas charma Skavlan och gäster – trots att Pinker är minst lika mycket biologist som den ökände John Gray. Men det var ett trevligt program och jag är glad över att slippa de värsta konfrontationerna.

Länk till program

Symbolical head – är Skolinspektionen vår tids frenologer?

Få discipliner har sämre rykte än frenologin. Forskare som idag vill mäta hjärnan och placera ut aktiviteter i olika delar har antagligen svårt att få bidrag. Det historiska arvet förskräcker och även försiktiga anhängare av lärstilar riskerar att ställas till ansvar för en teori som betonar hjärnans biologi och statiska uppbyggnad. Idag vet vi att det är mer komplicerat.

Spännande bilder producerades på 1800-talet och det är lätt att förstå lockelsen i att dela upp hjärnan i fack. Jag anar att en del forskare såg arbetet som en parallell till kolonialiseringen av Afrika och kartorna är förbluffande lika. Genom att beskriva något kan vi kontrollera det.

20120316-054107.jpg

Läs mer. ” My favorite quack-science

Samtidigt är lockelsen stor och nya kolonialiseringsförsök pågår:

Jag hade egentligen tänkt göra en koppling till den myndighet som tror sig kunna skapa kvalitet genom att inspektera skolor och förskolor. Det blev lite långsökt.

Vad kan vi lära av Ontario?

Jag var i Toronto för 15 år sedan. Då var inte reformernas inriktningen lika generös som de beskrivs i artikeln. Med mina mått var de nya kursplanerna extrem rigorösa. Någonting har hänt på vägen.

Texten är från The Guardian och anlägger ett längtande brittiskt perspektiv på den gamla kolonin:

The state matters, not as a monolithic controller of schools but as a driver for change and high expectations. Ontario learned from some of the 1997 English Labour government’s successes (when standards mattered more than structures), while being less prescriptive and recognising that support rather than punishment was a better way to tackle schools that were not improving fast enough.

The Ontario government chose a few targeted and ambitious, but not unusual, objectives: raising standards for all, narrowing gaps, increasing participation rates, and growing public confidence in state schools. But rather than experimenting with US-style marketisation policies and tinkering with structures, it developed a rigorous programme based on evidence, and began a relentless focus on implementation and building capacity at every level.

“Skill” and “will” became the watchwords, not just for teachers but for everybody involved in the education system, which progressed rapidly thanks to massive investment in leadership and professional development at school, district and ministerial level.

Public statements from government and ministers were switched to be deliberately supportive rather than dismissive of state schools. Finally, and most crucially, the government set out to build a respectful, collaborative relationship with teachers, unions, pupils and parents. “You cannot threaten, shame or punish people into top performance,” writes Levin.

It all seems a long way from home, where division and animosity prevail, parents and teachers are obliged to organise against forced, unpopular takeovers of their schools, anyone who dares to criticise the government is a closet Trot, and even the headteachers’ union is polling members on how morale is affecting their work.

20120314-055516.jpg

Nu trycker jag på MUTE i debatten om feminism

DN är en märklig tidning som i tre underliga artiklar spridit tanken att ett omfattande hat mot feminism och kvinnor breder ut sig över landet. I den senaste uppmanas kritiker av genusvetenskap att ta avstånd från Breivik:

Om högerdebattörerna nu tycker att det är så orimligt och obehagligt att förknippas med en terrorist, varför tar de inte avstånd från det tankegods som Breivik bygger sin ideologi på?

Sydsvenskan sammanfattar på ledarplats.

Jag tröttnar.

Det gör Ivar Arpi också.

20120314-073347.jpg

“Ett riktigt fiasko” skriver DN

20120314-053803.jpg

Vad har hänt med världen? Det fanns en tid när DN:s ledarsida ogenerat backade upp Jan Björklunds skolpolitiska utspel. Nu smyger det sig in kritiska tankar. Vart är vi på väg?

Jag hatar folk som säger “Vad var det jag sa!!!!” – men har svårt att låta bli. Det är svårt att beskriva hur mycket pengar och energi spektaklet har kostat. Misslyckandet är ett bakslag för dem som tror att ett förstatligande av skolan skulla vara en snabb lösning. Bemanningsfirmor och ostbrickor kommer att vara en belastning i den fortsatta debatten.

Troedsson tror inte att legitimation kommer att höja yrkets “status” – ett ord som behöver vila upp sig några år.

LR är som vanligt uppfyllda av framtidstro – och en smula angelägna om att fiaskot inte ska stänka på den egna organisationen.

https://twitter.com/lararnas/status/179802038216048642

Genusdiskussionens obehagliga baksida

Jag förespråkar rätten att vara naiv. Samtidigt är det viktigt att ta ansvar för sina åsikter och försvara möjligheten att framföra dem.

Inom genusdebatten är ingenting enkelt. Många vill gärna koppla samman en kritisk position med högeråsikter och rasism. Därför är det bra att Pär Ström och Roland Poirer Martinsson hoppar av från den debatt som Tryckfrihetssällskapet arrangerar. Risken är stor att de för alltid skulle kopplas samman med ljusskygga element. Samtidigt är alla diskussioner viktiga och det är svårt att se konsekvenserna av ett klimat där ingen vågar möta oliktänkande.

På bloggen Genusnytt rasar en förvirrad debatt om huruvida Pär Ström är feg eller inte. Förvånansvärt många av hans kritiker är anonyma. Jag misstänker att en del genusvetare gärna hade sett att han hade ställt upp.

Jag har ingen åsikt om Tryckfrihetssällskapets verksamhet förutom att namnet är bra.

Jag är fascinerad över att den mannen väcker så starka känslor.