Jag misstänker att SKL:s undersökning om barns trivsel i skolan kommer att bemötas med misstänksamhet av dem som fokuserar på mätbara resultat.
Jag är nästan lika säker på att Jan Björklunds önskemål om betyg i årskkurs fyra kommer att mötas av jubel från samma grupper..
Länk till DN.
Lärarnas tidning
Varför upplever jag skoldebatten som förutsägbar?
Uppdatering:
Christina Grewell skriver klokt om den stundande lönerörelsen
Det är rimligt att medianlönerna skiljer sig. Det är viktigt att längre utbildning lönar sig men jag undrar om det finns ett enda fackförbund tidigare som likt LR haft retoriken att den lägst avlönade gruppen inom “skrået” ska betala den högst betalda gruppens löneökningar? Som att tandläkarna skulle skapa sitt löneutrymme från tandsköterskorna, eller läkarna från sjuksköterskorna? Att sedan LR försöker dölja sitt sätt att tänka genom retoriken att säga att bara vissa är “riktiga lärare” och på så vis förminska den 3-3,5-åriga akademiska utbildning som förskollärare och fritidspedagoger har tycker jag är lägre än lägst…
Jag försöker hålla mig ifrån den här diskussionen. Men det kliar i fingrarna.
Det kan bli en spännande lönerörelse.
Det var klarare gränser mellan grupper i samhället förr i tiden.
Jag tror delvis att det handlar om yrkesstolthet.
https://twitter.com/magnusmorck/status/191255646157553665
Det första steget är kanske att fundera över vad som har gått sönder?
“Taking a cue from Ghandi, we need to be the change that we want to see in education. As educators we are faced with two choices, either fall in line with educational reforms dictated by individuals and special interest groups who do not and have not worked in schools, or carve out our own paths that are in the best interests of our students.
Change in education is often viewed as a long, difficult, drawn-out process with the end result not being sustainable. Yes, change can be difficult, but if we are to truly transform how we teach and students learn then we must be willing to work together while acknowledging that this process will be fraught with obstacles. As we have moved from change to transformation at New Milford High School, I have found the following elements to be integral to success of many of our current initiatives. They include the following:
1. Modeling
2. Empowering staff through autonomy.
3. Shift from buy-in to embracement
4. Flexibility
5. Support (resources, professional development)
6. Shared decision-making
7. Encouraging risk-raking
8. Eliminating the fear of failure.
9. Positive reinforcement.”
Kollegan Ingegerd Ericsson publicerar en rapport som förstärker bilden av något som de flesta av oss redan trodde – vi tänker bättre när vi rör os.
Särskilt pojkarna tycks lida av den stillasittande skolan. Det är tråkigt att frågan måste kopplas till betyg för att tas på allvar.
Eller den barnvänliga:
Det gick bra! Som arrangör av Edcamp var det lite svårt att kasta sig ut och det tog ett tag innan jag förstod att det verkligen handlade om att inte ha kontroll, men att ändå ta ansvar. Själv glömde jag att twittra och blev mer och mer engagerad i diskussionerna. Frågan om varför det är så svårt för lärare att ta sig upp på IKT-tåget är spännande. Vi prövade olika förklaringar. Jag lutar mot att många lärare trivs väldigt bra inom sin trygga zon. På nätet är det svårt att hävda en auktoritet som bygger på titel och utbildning. Därför är sociala medier svåra att integrera i en skola som bygger kontroll och bedömning.
Jag ser fram emot dokumentarioner från andra besökare. Under tiden tittar jag på Mikaels spännande samtal med Sara Berglund.
Jag väljer mellan Milan-Chievo och Ingrid Carlgren. Äsch – det går att vara simultan.
(rättelse – Amelia är Milans andremålvakt)
Tacka vet jag Berlin. Där heter gatorna trevligt maskulint.
Jag gillar att förskollärarna i Malmö säger ifrån.
Demonstrationsfrihet gäller alltså RÄTTEN att demonstrera – inte frihet från demonstrationer.
Vi börjar kunna det här mönstret nu. Skillnaden är att den engelska fackföreningen tycks ha genomskådat testraseriet och bestämt sig för att agera.
Jag försöker skaka av mig den rastlösa skoldebatten. Det känns ibland som om våra försök att styra utvecklingen är lite pompösa och ofta upplever jag något poserande i våra ansträngningar att förklara och förstå. En del av oss är mer otåliga och intar gärna en pådrivande position i förhållande till en tänkt framtid. Ofrivilligt dras vi in det moderna projektet och utvecklingsoptimismen är stor bland oss som lever i den digitala världen. Möjligheterna är oändliga och tillsammans är vi starka.
Baksidan är svårare att sätta ord på. Vad händer i ett kollegium när några springer före och försöker öppna upp skolkulturen mot en oförutsägbar värld? I gårdagens skolchatt diskuterades svårigheterna med att leva i opposition – att vara den jobbiga kollegan som kritiserar en verksamhet utifrån ett utopiskt perspektiv. Varför förstår inte alla vad som behöver göras? Suck, stön…
Jag går ut i trädgården och räfsar undan resterna av vintern. Den vår som jag trodde skulle virvla förbi har stannat upp och på dammen ligger ett tunt istäcke efter nattens frostknäpp. Två guldfiskar har överlevt och nu simmar de runt i sin lilla värld. På ett sätt är jag avundsjuk inför deras sätt att möta livet. De har inga planer på att förändra sådant de inte känner till. Frågan är om de ens förstår ordet “utveckling”?
Tysta tankar 