1973 kom barnstugeutredningen. Den var inspirerad av Piaget och betonade barnens rätt att pröva på och utforska. Socialstyrelsen gav ut allmänna råd och de förskolor som byggdes på70-talet utrustades med rejäla snickarrum.
Idag blåser andra vindar och de flesta verkstäder har försvunnit från landets förskolor. På Lärarutbildningen i Malmö drev Ulf Kurtz länge en intensiv kampanj för att förena lek, teknik, estetik och slöjd. Många tacksamma förskollärare kan nog vittna om skaparglädjen på de lektionerna.
Nästa vecka drar vi igång en kurs om naturvetenskap och teknik. Jag saknar Ulf och hans entusiastiska uthållighet – dagens utbildning har ett annat fokus. Slöjdsalarna på högskolan är inte överanvända.
Och dessutom, hur länge har nu inte både barn och föräldrar fått höra att det är skillnad på folk och folk och bäst är det om barnen blir läkare eller jurister, annat är skämmigt, eller designers förstås. Och skämmigt är det också att befinna sig på denna nästan obefintliga nedervåningsnivå. – Men det kan också vara så att människan känner sig så hjälplös eftersom hon inte kan göra någonting alls åt saken även om hon känner att hon ville?
“Handen som hjärnans slav”, jag har inte hört någon säga just det, men jag säger så därför att jag tycker att övervåningsfolket förringar värdet av handen. Man tror att slaven inte kan lära mästaren något. Men säger man så är man varken sanningsenlig eller särskilt uppmärksam, varken på sig själv eller på tillvaron.
Jag behöver inte gå så långt att jag säger att tänk på en pianist. För att hjärnan ska lära sig spela piano krävs det många timmars och dagars träning av handen. Det är alltså handen, ögat och örat som lär hjärnan spela piano. Och det gäller i allt. En lärare utan hand, en doktor utan hand och praktik, en snickare med bara hjärna blir ingen snickare. Och jag, när jag skriver, är ute och går, och i allt en människa gör, då är hela människan med. Jag lär mig medan jag gör det jag gör. Tanken vidgar sig och blir till nyseende och kunskap och erfarenhet. Lärandet går in i kroppen. Att göra är tänkande. Making is thinking. Det sista sagt av professorn i sociologi Richard Sennet. Den kunskapen som var grund till den yrkesutbildning som förr sågs som vad den var, självklar, och som gjorde en okunnig till en kunnig genom det arbete som hjärnan och ögat och handen gjorde tillsammans. Detsamma gäller för all bildning och fördjupning. En kunnig hjärna utan en kunnig hand, vart kommer den? Handen har lärt hjärnan och hjärnan handen. Hjärnan jagar icke allena.
Frågan om “görandet” är kontroversiellt inom högskolan. Räcker det inte med att lära sig vad som står i böckerna?
Jag ser fram emot att pröva om vi kan gå den motsatta vägen – att börja i det praktiska för att därefter analysera våra erfarenheter. Det är ett arbetssätt som delvis hotar den målstyrda logiken. Tänk om vi lär oss andra saker än de som står i kursplanen…
Det svar jag vill ge på undervisningens gåta är vare sig genialt eller komplicerat. Tvärtom är det enkelt, självklart och tidlöst: Lärarna måste återfå det förtroende de historiskt sett nästan alltid haft, när det kommer till att få ta ett självständigt ansvar för elevernas kunskapsutveckling. Samhället måste koncentrera sig på att ge lärare och blivande lärare förutsättningar att ta detta ansvar, genom att skapa förutsättningar för dem att utveckla och upprätthålla en didaktisk kompetens som skapar förutsättningar för det genuina didaktiska mötet. Svaret ligger i klassrummet, hos lärarna, i undervisningen; inte i utompedagogiska perspektiv eller krav. Denna förändring bör börja nu, för i horisonten börjar vi skönja konturerna av ett öde land.
Jag läser en text av Rakel Chukri och drabbas av frågor om konstens djupare funktion. Vi har båda sett Sommarnattens leende på Malmö opera och är helt överens om att det är en vacker och välspelad föreställning.
Rakel Chukri jämför med filmatiseringen av Mycket väsen för ingenting och den problematiska kvinnosynen där.
När Nils Schwartz recenserade pjäsen (uppsättning i Malmö 2011, min anm.) i Expressen skrev han att kvinnosynen är ”så förlegad att det inte finns någon anledning att visa upp pjäsen mer än någon enstaka gång – som ett magasinerat och tillfälligt avdammat föremål från ett teaterhistoriskt museum.”
Nu är det åter Shakespeare som står i skottlinjen. Pjäsen En midsommarnattsdröm finns i bakgrunden till Ingmar Bergmans filmatisering 1956 som blev till Stephen Sondheims musikal A little night music från 1973. Frågan är vilka krav vi ska ställa på att kvinnorna gestaltar någon form av förebildlighet?
Problemet är bara att alla kvinnliga huvudpersoner beskrivs chockerande dammigt. Den unga frun Anne Egerman är ett våp, den bedragna frun Charlotte Malcolm blir nyförälskad i sin make när han hedersbesatt utmanar en rival på duell och Desirée Armfeldt blir tillsammans med en man som först avspisat henne eftersom han hade en yngre kvinna. Visst kan man se ”Sommarnattens leende” som en fars, men vilka insikter om kärlek förväntas publiken ta med sig hem? Jag blev inte förvånad när två bekanta gick i pausen, de stod helt enkelt inte ut med den nattståndna kvinnosynen.
Det går naturligtvis att ställa samma kritiska frågor om de manliga rollerna. Behöver vi ytterligare en variant av Jarl Kulles karikerade mansgris?
I slutorden romantiserar Chukri en skådespelerska som gör revolt mot regissören och antyder att Malmöuppsättningen skulle vara undergiven mot Bergman. Jag misstänker att Sondheims bolag sätter vissa gränser för kreativiteten.
Visst är teater en lek, som Dennis Sandin säger i programbladet, men lite mer revolt hade man väl kunnat göra mot Ingmar Bergmans berättelse från 1955? Leken är trots allt ingenting om man plockar bort kampen.
Jag såg föreställningen med låga förväntningar men lämnade salongen uppfylld av glädje. Det händer inte ofta.
I samma tidning kritiserar Thomas Millroth en gallerists beslut att ställa ut Wilks rondellhundar. Anknytningen till Gynning och Lundell diskvalificerar Wilks från konstscenen?
Tysta tankar 