Ibland tänker jag att akademin svek genom att inte protestera. Björklund och DN ägde debatten.
Och resten var tystnad.
https://twitter.com/martin_borre/status/289118104070520832
Jag ser samma mönster i Sverige. Väljer att låtsas som om diskussionen inte berör mig eller våra manliga studenter. Det är en ganska ömklig hållning.
Elza Dunkels sammanfattar min position:
Som vanligt avkrävs skolan ansvar:
Jag läser en text i DN som skakar om mig:
Det är mycket vanligt att studenter driver den sortens anakronistiska svar i riktning mot moraliska omdömen. De klassiska författarna läxas upp för att de berömmer krig, för att de inte tillräckligt stöder arbetarklassen, för att de tjänar patriarkatet, för att de förtrycker minoriteter etcetera. Det är förstås naturligt och oundvikligt att relatera gamla texter till våra samtida moraliska normer – som Gadamer visar kan vi i vår förståelseprocess inte ställa oss utanför vår egen horisont och dess etiska distinktioner. Men våra svar måste samtidigt inbegripa självreflekterande frågor. Den kritik mina studenter vid Stockholms universitet brukar formulera mot antika och medeltida författare bygger i regel på begrepp som konstruerades minst tusen år efter de berörda författarnas död. Studenter öppnar alltför sällan den sortens metareflektion. I deras ögon är de gamla författarna helt enkelt onda eller dumma.
Tyvärr bekräftar mina erfarenheter författarens funderingar. Det värsta är att jag är en del av det system som skapat dessa monster.
Välkomna till professorsföreläsningen med vår nya professor i historia med inriktning mot historiedidaktik vid Fakulteten för lärande och samhälle Per Eliasson, måndagen den 8/4, kl 16.15-17.00, i D222.
Föreläsningens titel är “Hur jag slutade ängslas och lärde mig att älska nationella provet i historia”.
Jag gillar Per och om han säger att det är bra med nationella prov i historia – då tror jag på honom!

Bra undersökning – konstig rubrik och slutsats.
Det bästa rådet för dig som vill få ut mycket av Twitter är: följ dem som tänker annorlunda!
Rakel Chukri lyfter fram Evin Rubars dokumentär Könskriget som en utlösande faktor för det kvinnohat/näthat som Maria Sveland beskriver i sin senaste bok.
Allt hänger samman och kritiker av feminismen buntas ihop och demoniseras. Steget tycks vara kort mellan att skriva debattartiklar och hot om våld. SCUM-manifestet luftas åter.
Maria Sveland beskriver hur påhoppen mot teatern började på antifeministiska bloggar och sedan spred sig till nätets obskyra bakgårdar, där hoten mot teatern började ta form. Sveland är skarp i sin kritik mot de etablerade medierna som ofta har bjudit in antifeminister som Pär Ström och Pelle Billing. Vad gäller Turteatern finns flera exempel på att medierna fallerade. Det är till exempel sanslöst att debattörer utan att få större mothugg kunde häva ur sig att ”Scum-manifestet” är jämförbart med Hitlers ”Min kamp”.
Poängen som Sveland vill slå fast är att antifeminister som Ström och Billing har en svans av aggressiva följare, och att de liksom Sverigedemokraterna inte tar ansvar för sina ”fotsoldaters” handlingar. Det förtjänar att undersökas mer, men Sveland går ett steg längre och menar att även ledarskribenter och krönikörer i dagstidningar som skriver förlöjligande om feminister kan uppmuntra läsare att skicka hatmejl. Det är ett vanskligt argument eftersom det antyder behovet av självcensur.
Jag vet inte vad det innebär att ta ansvar för sina fotsoldaters handlingar. Har jag några sådana?
I min värld är var och en ansvarig för sina handlingar. Tyvärr gäller inte detta inom tidningsvärlden. Därför kan Rakel Chukri fortsätta att kalla Pelle Billing för antifeminist, trots att han ständigt tar avstånd från denna kategorisering. En kulturchef med ansvarig utgivare i ryggen behöver inte väga sina ord på guldvåg.
Feminismen tycks behöva sina fiender. Kanske är näthatet det bästa som kunde hända en rörelse som plågas av inre strider. Nu sluter vi leden och fokuserar på fienden.
Jag såg en del av teveserien Rektorerna och deltog i den efterföljande debatten om pojkars skolprestationer på Twitter. Den här rösten sammanfattar budskapet:
https://twitter.com/ninaruthstrom/status/309389401690103808
Martin Ingvar och Ingemar Gens hör inte till mina favoriter – att mästrande säga självklarheter gör dig inte till skolexpert.
Oupps – den som ifrågasätter hjärnforskarnas tolkningsföreträde är mot vetenskap?
Gens använder konsekvent ett kritiskt utifrånperspektivet på lärarna (som inte förstår hur viktigt det är med trevliga klassrum – men plötsligt vänder det:
Tyvärr är mitt förtroende för Skolinspektionen inte nämnvärt större:
…men det blir allt svårare!
Läs och lid.
Skolinspektionen hade inte fått några signaler i förväg om att det kunde bli konkurs i Karlstads Idrottsgymnasium.
Ingen information som tydde på det hade kommit från kreditupplysningstjänsten.
Skolbolagens ekonomi går skolinspektionen bara igenom vart femte år, i samband med den regelbundna tillsynen.
– I dagsläget har vi inte möjligheter att ha kontinuerlig kontroll. Det skulle vara en stor verksamhet, säger Bertil Karlhager på Skolinspektionen.
– Nånstans efterlyser man ju att det finns en granskare som finns med i verksamheten hela tiden och säkerställer att bolaget kan leverera tjänsten, alltså utbildning under tre års tid, med de finansiella resurser som finns, säger Peter Malmqvist
Du menar att till exempel Skolinspektionen skulle ha koll på den ekonomiska utvecklingen i skolbolagen?
– Det trodde jag de hade, säger Peter Malmqvist
Det är dags att omdefiniera Skolinspektionens uppdrag.
Ibland glömmer jag bort precisionen i Simpsons samhällskritik.
Ett bra tillfälle att läsa in sig på Ayn Rand – en av vår tids mest inflytelserika filosofer.