Kulturgeografisk betraktelse

Jag börjar vänja mig vid att andra discipliner leder debatten om skolan.

20130227-100409.jpg

Annons

Om Editor

http://tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Webmaster http://etenjournal.com Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Detta inlägg publicerades i Bedömning, betyg, Lgr11, Politik, Skola, Utbildning, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

49 kommentarer till Kulturgeografisk betraktelse

  1. Magnus skriver:

    Självklart blir det så. Det finns många olika sätt – både långsiktiga och mera snabba och direkta -. att undvika att ‘de dåliga ungarna’ söker sig till samma skola som barnen från Djursholm, Nacka eller Västra Hamnen. Eller se till att de ”ungdomar av fel sort” som ändå kommer till en viss finskola lär sig pejla att de inte anses höra hemma där.

    Gilla

  2. Mats skriver:

    Och samtidigt blir vi genomdränkta av retorik om ”allas lika värde”. Jag börjar faktiskt tröttna.

    Gilla

    • Magnus skriver:

      Mmm. I USA (den stora förebilden) är ju privatskolor legio, men det finns på många håll därstädes inga sådana ”i mellanskiktet” vad gäller avgifter. Priserna och terminsavgifterna har för länge sedan ryckt iväg, vill man ha in ett av sina barn i en friskola med hyfsat renommé kostar det flera hundra dollar i månaden – och det är den börda föräldrarna (eller bara en) får ta på sig om man vill ge barnen en rimlig framtid, för i den offentliga skolan är det så nerslitet och stojigt att det är meningslöst, och där sitter till stor del bara underklassens barn. Det är *inte* föräldrarnas marknad.- även om det målas upp så.

      Gilla

  3. Magnus Strömgren skriver:

    Sverige har fritt skolval i grundskola och gymnasium. USA har det inte (man tvingas till den skola där man närmast bor). Om man inte vill betala extra, vilket är väsenskilt från den svenska skolpengen. För det är ju faktiskt inte universitet diskussionen gäller!

    Gilla

    • Mats skriver:

      Sortering slår antagligen hårdast i tidig ålder. Det är viktigt att vi vårdar ”den möjliga klassresan” som är en av de viktigast drivkrafterna för studier.

      Gilla

    • Magnus skriver:

      USA har å andra sidan inte skolplikt heller; ”home schooling” är en livaktig tradition – vilket förstås kan ge resultat som är både lysande och bedrövliga, från familj till familj.

      Och principen ”du går till närmaste skola” gäller givetvis bara inom det offentligfinansierade skolsystemet; om familjen väljer en privatskola eller religiös friskola skjuts den åt sidan. Min kommentar ovan handlade om amerikanska *grundskolor* och high school, inte universitet

      Gilla

  4. janlenander skriver:

    ”Skolvalet används för att undvika underprivilegierade” läser jag och förvånas över hur verklighetsfrämmande en del kan bli. Den som kan välja kan gärna umgås med underpriviligierade men skyr en skola där lärarna inte hinner med dem, där det saknas studiero, där det saknas intellektuell utmaning. De låter bli skolor som inte anpassas till deras behov. Att detta samvarierar med många underpriviligierade ska inte leda till förenklade slutsatser.

    Gilla

    • Magnus skriver:

      Det svenska systemet där skolpengen kan skjutsas iväg oavkortat till någon friskola bidrar givetvis till att skumma grädden av den offentliga skolan: man dukar bordet för alla slags personer som lovar guld och fröna skogar åt eleverna och betalar det sedan med skattemedel.

      Liksom i många andra sammanhang verkar politikerna vara rädda för att få in något slags kvalitetskontrollerande instanser som har ryggrad och som skulle kunna väntas göra mer än att krafsa ner nuffror i några kolumner. .Hellre än att knysta om att privata skolor ibland måste motivera sin existens – du kan t ex inte ha hur många som helst på ett begränsat omnråde om de ska slåss om skattemedel – och att det krävs mer än bara dessa skolors egna utrop att ”vi står för excellens och de bästa lärarna” väljer man att lämna öppet mål och fritt pengaflöde för alla som startar upp en skola, utan någon slags kontroll. Och givetvis utan några verkliga examina.

      Gilla

      • janlenander skriver:

        Ja, jag håller med och är ingen anhängare av friskoleexplosionen. Det finns ett alldeles uppenbart sätt att behålla de de priviligierade eleverna i vanliga skolan. Det räcker med att se till att den är bra.

        Gilla

      • Magnus skriver:

        Många svenska politiker har ju en teknokratisk syn på det här, man är avog till allt som ser ut som ”värderande”, omdömen med subjektiva (dvs personliga) inslag och så vidare. Och varje form av examen värd namnet, i grundskolan, studentexamen eller på universitetet, innehåller subjektivt värderande inslag, så fort det handlar om att pröva att kunskaperna eller sättet att använda vissa metoder verkligen har satt sig. Det kan man inte testa bara genom ”kryssa för rätt svar” eller ”översätt de här meningarna”. Samma sak med kvalitetskontrollerande instanser, som betygsnämnden på de gamla läroverkens tid. Det där är en av orsakerna till att vi som nästan enda land i världen inte har någon verklig slutexamen runt 18 år, och att universiteten normalt inte heller får anordna några egna inträdesprov. Det är bara siffror och kvoter som ska gälla när man söker. varje verklig examen skulle ge vissa personer rätten att avge omdöme och sätta ner foten, dessutom skulle det bli tydligt att vissa utbildningar är elitutbildningar – och det vill man inte ha så öppet.

        Samma strävan att driva ut allt som luktar personligt omdöme finns förresten i rättsväsendet, det är en rätt påtaglig skillnad mot t ex anglosaxisk eller fransk rättstradition. Man vill att domaren och nämnden ska begränsa sig till att uttolka den positiva rättens bokstav – fast i realiteten kommer också de politiskt färgade lagförarbetena in. Det finns mycket att säga om amerikanska domstolar, men en sak som är grundläggande är att de bejakar att det är människor som fäller domsluten, dessa plingar inte ut som biljetter ur en anonym automat.

        Gilla

        • janlenander skriver:

          Ja Sverige har rena krampen inför betyg och omdömen och båda sidor överbetonar deras betydelse. De kan inte bedöma detaljer och de kan bara vara 100% rättvisa på gruppnivå. Detta kan ju ses som en fördel där eleven inte på något sätt behöver se dem som en definition av sig själv. Lärare kan slappna av och istället för att fylla i jättelika matriser så kan de fokusera. Elever kan ges många framtida möjligheter att visa att de kan mer.

          Gilla

        • Magnus skriver:

          Det är en underdogmentalitet som sitter i, många känner sig fortfarande nånstans som den kuschade pojken vid husförhöret eller som killen i ”Hets” inför Caligula. Det är en identifikation som har hängt med från arbetarklass och torpare, trots att den svenska medelklassen ingalunda är några fattiga underdogs längre.

          Gilla

          • janlenander skriver:

            Intressant perspektiv. Husförhöret som roten till krampen inför bedömningar och kanske också till den hårda polariserade debatten som inte finns i andra länder.

            Gilla

          • Magnus skriver:

            Och inställningen att det bara kan finnas *ett* riktigt svar på en fråga, precis som på husförhöret: ”Vad är det? Vad säger Luther om detta? Hur sker det? Vem?” etc.

            Sverige är ju ingen diskussionskultur på det sättet att det förväntas att man ska kasta fram en ståndpunkt vid bordet eller i skolan, driva den i samtal, egga några andra antingen till att hålla med eller till att hitta en svängig och skärpt motreplik. Här förutsätts det ofta att vissa saker helt enkelt är Rätt, utan vidare diskussion, och sedan vill folk inte vidare, Och om du angriper det någon har sagt hårt och fokuserat uppfattas det ofta som ett utslag av personligt hat, inte som vital debatt. Tråkigt.

            Gilla

  5. Magnus skriver:

    Tydligen har man en liknande diskussion i England apropå s k academies: halvt statsstödda ”spjutspetsskolor” som är avsedda att öppna vägar för skikt av elever som inte har det i ryggmärgen att man ändå ska söka sig vidare mot universitetet. Också den här skoltypen har anklagats för att stjäla tillgångar från de vanliga skolorna. Men i England är det trots allt inte lika öppet mål att starta den sortens skolor och driva dem som företag som i Sverige, och samtidigt är den statliga överinsynen över läroplan och ämnen tydligare.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Academy_(English_school)

    Gilla

    • Mats skriver:

      I England har det ofta diskuterats utifrån den moraliska aspekten ”hur ska medelklassen det att se bra ut” att de väljer en strategi som uppenbart handlar om att skydda den egna gruppens intressen från det hot en skola för alla innebär.

      Gilla

      • janlenander skriver:

        Hur är uppenbart är det att de skyddar egna intressen. Att deras duktiga barn kan få utvecklas är ju bra för alla i framtida konkurrensen på världsmarknaden. Dessutom kan barn från andra klasser hänga med på en riktigt utmanande kunskapsresa.

        Gilla

      • Mats skriver:

        Just argumenten är vanliga. Det som är bra för medelklassen är bra för landet – och om du är smart och anstränger dig har du chansen.

        Om vi tittar på utvecklingsländer som till exempel Indien är det nog sant – medelklassen är motorn i den nya ekonomin och välståndet sipprar ner i klassamhället.

        Jag tror att förhållandet i England är det motsatta – klassklyftorna ökar och dn sociala rörligheten minskar. Skolsystemet fungerar sorterande och legitimerar orättvisor med sin förmenta klassneutralitet.

        Gilla

        • janlenander skriver:

          Budskapet om att man har chansen om man anstränger sig är bra mycket bättre än det om att vinna på spel eller till och med vara duktig på att lura motspelarna för att få det bättre än andra.

          Jag håller inte med dig i din analys utan har sett att nästan 20% byter upp sig i klasstillhörighet. Det tycker jag är ett tydligt tecken på att den som har förutsättningarna också får göra klassresan.

          Gilla

          • Mats skriver:

            Menar du individuella förutsättningar eller sociala?

            Det är ganska stor skillnad.

            Gilla

          • janlenander skriver:

            Jag menar att siffrorna visar att de som har individuella egenskaper, intellektuella förutsättningar kan få hjälp av skolan att frigöra sig från bristande sociala förutsättningar.

            Ärligt talat undrar jag vad vitsen skulle vara med att hjälpa de som inte har extra bra individuella förutsättningar till att göra någon klassresa. De fungerar bättre utan denna.

            Gilla

          • Mats skriver:

            Jag tror att den här uppdelningen mellan individuella och sociala förutsättningar döljer själva kärnan i skolans uppdrag.

            På 30-talet talade man om begåvningsreserv. Idag är retoriken mer inriktad på rättigheter.

            Gilla

          • Magnus skriver:

            Är det Lorentz Lyttkens’ syn på saken vi talar om nu? Ni minns den här konsulten som sade att det görs relativt färre klassresor idag, men det beror på att de som hade smartness och energi med sig i generna redan har tagit steget upp i medelklassen för en eller två generationer sen, och fört dessa gener med sig till sina barn. Kvar i arbetarklassen och ute på landet finns underförstått bara de svagbegåvade.

            Det är mycket tveksamt om skolan idag fungerar som språngbräda för den som är laddad med individuell begåvning men inte har en hemmiljö eller familj som backar upp deras strävan uppåt. vare sig i Sverige eller i England. Även om enskilda lärare ser en del potential hos eleven är det inte alls givet att läraren kan hjälpa till att få hindren ur vägen.

            Gilla

          • Mats skriver:

            Många lärare romantiserar nog den sidan av uppdraget – att vara den som räddar och lyfter begåvningar ur den sociala misären som ett liv utanför medelklassen skulle vara. (Om skolans mål är att alla ska göra klassresor)

            Gilla

          • janlenander skriver:

            Jag tycker det är snudd på tramsigt att lägga in mål i skolan om att eleverna ska göra klassresor. Vad finns det för vits med att några ska byta plats i samhällets hierarki, ingen alls! Jag visar på stöd för att engelska skolan inte bromsar elever med kapacitet att göra klassresor. Det borde räcka.

            Begåvningsreserven är det inte en tanke som är lika död som ordet. Skulle skolan frigöra en mängd slumrande kunskap. Det funkar inte så, det är så lång väg till människans kunskapsgräns att bara ett fåtal kommer dit. Skolan är ingen trolleriapparat utan fungerar bara som ett stöd till resten av samhället.

            Gilla

          • Mats skriver:

            Det är naturligtvis en politisk fråga. Den sociala mobilteten är nog ganska helig för många och jag tror många lärare harcsvårt att vänja sig vid tanken på att dectill sist jobbar vid en sorteringsmaskin där det mesta är förutbestämt.

            Men den där möjligheten till klassresor är något som mäts och jämförs – så det är nog fler än jag som intresserar mig för aspekten.

            Gilla

          • Magnus skriver:

            Om man säger rakt av att en reell chans att göra ett stadigt kliv in i en ny klass, en sådan chans finns bara för de barn som redan ”har halva inne” – dvs som kommer från ett ganska välförsett hem, som har täta och förstående föräldrar som kan backa upp dem med både pengar och tilltro till deras ambitioner, och att det är så det *ska* vara, gilla läget! – ja, då lär man nog få räkna med protester både från lärare, föräldrar och elever. Men frågan är om politikerna bryr sig – idag…

            Och den här möjligheten till en klassresa finns ju ofta bara tidigt i livet, med start mellan säg 5 och 25 års ålder. Har man inte kommit en bra bit med tåget vid 35 är det nog kört, i synnerhet i Sverige där vi inte brukar räkna med att vanligt folk gör karriärbyten mitt i livet. Men i stort sett också i England.

            Gilla

          • janlenander skriver:

            Fast det är inte det jag säger. Jag säger att skolan kan hjälpa elever till social rörlighet om de har de intellektuella förmågorna men undrar varför den ska göra det med elever som är efter både socialt och individuellt?

            Gilla

          • janlenander skriver:

            Nog tycker jag att det finns möjlighet att göra kraftfulla karriärbyten senare i livet för den som har inre kapaciteten även om detta inte går att utläsa med statistik.

            Gilla

          • Magnus skriver:

            Svarar längst ner i tråden, efter din senaste replik!

            Gilla

  6. andersbwestin skriver:

    Antagligen har vi att välja på grandios egoism eller nationalism.

    Det är liksom bara att välja!

    Pest eller kolera?

    Utopisterna hoppas att denna konflikt inte existerar.

    men dom har missat vissa kurser.

    Gilla

  7. Magnus skriver:

    @Mats 9.24: ja, och dessutom ser ju villkoren kring socialt avancemang via utbildning litet annorlunda ut idag än efter kriget, på 40-50-60-talen. Då räckte det för den som hade tagit sig fram till läroverk eller universitet i stort sett med intelligens, obändig lust att läsa och suga upp kunskaper, bra sittfläsk, en bunt kollegieblock och böcker och tak över huvudet. Och efter examen lyckades man oftast hitta jobb på sitt område om man inte var helt omöjlig som person.

    För dem som pluggar i 2000-talets Sverige ser det mycket annorlunda ut. Kraven på kringutrustning – dator, bredband hemma i studentlyan eller redan hemma hos mamma – och möjlighet att skjuta till pengar för att till exempel åka utomlands eller profilera sig i studentföreningar – är mycket tydligare. Inget av det där finns det budgetmässigt plats för inom studiemedlet. Och marknaden för påhugg och extraknäck är förstås inte heller vad den varit. I den mån studenter jobbar extra idag är det för att de måste om det ska gå ihop, för trettio år sedan var det snarare för att fixa litet grädde på moset.

    Idag tittar ju presumtiva arbetsgivare ofta mer på vad folk har gjort vid sidan av studierna än på själva studiemeriterna, och det där ”vid sidan” har delvis blivit en klassfråga.. En av mina polare från nationen på 90-talet förklarade med ett leende i efterhand att ”jag hade givetvis tänkt läsa på heltid under det där året då jag styrde nationens tidning, men i slutändan tog jag inte en enda poäng under året”. Det innebar förstås att han tappade studiemedlet under minst tre terminer (vilket han inte sade, studenter talar inte gärna om ekonomi) och jobbet som redaktör var inte arvoderat med mer än någon enstaka middag. Så är det ofta med föreningsengagemang i studentvärlden, men samtidigt är det idag just den sortens uppdrag som fungerar som meriter och dörröppnare snarare än att själva examen gör det.

    Det har i de flesta avseenden blivit mycket dyrare att plugga (särskilt att göra det med bra resultat), samtidigt som studiemedlen har sackat efter och bostadsmarknaden frusit till. Många av dagens studenter låter sina föräldrar slänga pengar på problemet med boende genom att dessa köper/går i god för lån på en insatslägenhet åt sin student när man börjar plugga; bankerna ser ju inte studenter som kreditvärdiga. Det är klart att den sortens villkor är rejält exkluderande för många som inte har pappas feta pluska bakom sig.

    Gilla

    • andersbwestin skriver:

      Vart tog pappa vägen?

      Gilla

      • andersbwestin skriver:

        I din berättelse!

        Gilla

        • Magnus skriver:

          Idag räknas f ö till och med gym-/träningskort och träningskläder som en del av livets nödtorft bland studenter, kanske också för gymnasister. Tror inte att man ska se detta som fånig lyx, så länge det inte handlar om exklusiva märken. Att träna och hålla sig i form har blivit både en viktig rutin för att se bra ut (”anställningsbar”) och en av de tyngsta träffytorna i studentvärlden, det är bland annat där man träffar folk eller hänger med sitt gäng. Att välja alternativet att istället dra på sig en täckjacka eller overall och jogga runt parken ett par kvällar i veckan eller så skulle uppfattas som närmast fubbickmässigt och gravt stillöst.

          Gilla

      • Magnus skriver:

        Om du menar min kompis så kan jag förvisso tänka mig att han fick en del hjälp av sina föräldrar när det sket sig med CSN (vad jag vet jobbade han inte extra något speciellt under den tiden, i dagens penningvärde bör det ha handlat om minst 100 laxar). Eller att han hade en buffert på banken genom pappas försorg. Men det är ju inte alla som har den sortens rika och generösa föräldrar, eller hur?

        Gilla

        • andersbwestin skriver:

          Nej. jag tänkte mest på ”Kraven på kringutrustning – dator, bredband hemma i studentlyan eller redan hemma hos mamma ”

          I min familj är det pappa som fixat med bredband, datorer, routers, WIFI och jag tänkte mest på de stackare som bara hade en morsa som fixade sådant!

          Gilla

          • andersbwestin skriver:

            Eftersom jag just läser Susan falludis Ställd och blivid impad av hennes språkbegåvning och begreppet ”ornamentering” så läser jag din text genom hennes ögon.

            Stackars unga människors levnad. En kultur där bara attityder, ornamentering och yta definerar status måste vara en plåga.

            Tur att man kan klassa sig själv som GUBBE.

            Å andra sidan hann man med att fixa ett hyggligt välstånd innan den mentala infarkten infann sig. Ingen behöver dö av svält. Snarare av självskadebeteenede.

            Gilla

          • Mats skriver:

            Kul att du hittat boken Anders. Det är en mycket levande och empatisk feminism hon bjuder på!

            Gilla

          • andersbwestin skriver:

            Om vi bestämmer oss för att lägga 50 % tull på alla asiatvaror så kan dagens ungdomar få ett trevligare liv.
            Flyta omkring på Maslows trappsteg 3 verkar vara långt mer angenämn än att kriga runt på 5 : an och lyda under Foucaults sociotoplagar.

            Gilla

        • Magnus skriver:

          Jaja – nej, jag använde väl både ”mamma” och ”pappa” litet metonymt där, för att antyda ”den tiden barnet bor hemma” och sedan det faktum att det ofta är föräldraskapet som betalar när penningarna från ”samhället” inte räcker till. Men det är klart att det finns ganska många familjer där föräldrarna inte kan eller vill axla den rollen, och idag är det ju helt enkelt en förutsättning för vettiga studier att ha en hyfsat modern dator hemma.

          I USA är det ofta föräldrarna som står som mottagare för de vanligaste formerna av studiemedel på universitetsnivå, de blir alltså fullt ut sina barns finansiärer långt upp mot 25 eller längre. Man kan ju tänka sig hur mycket friktion och tassel det leder till, på den tiden jag pluggade hade jag verkligen inte velat sitta i ett läge där jag måste motivera många av mina inköp direkt inför mina föräldrar, vecka för vecka utan att kunna känna mig fri att budgetera efter eget huvud.

          Vill vi ha ett samhälle där barn och föräldrar måste svassa inför sina arvtanter och där farsan säger till sin son ”nu utbildar du dig till ekonom så kan du börja hjälpa till med att leda en sektion av min fabrik sen, annars betalar jag inte för dina studier”? I dagens Sverige idealiserar man ibland den sortens ”lilla-världen-samhälle” och lägger ett rosenrött skimmer över det, men på många håll är det ju så det ser ut.

          Gilla

    • janlenander skriver:

      Jag håller inte med om att klassresan blivit svårare. Förr i tiden ingick extraknäck nästan alltid i de studenternas vardag. Man behöver högre arbetskapacitet och intellektuell förmåga för att klara både jobb och plugg. När skolan förändras för att skapa mer jämlika förutsättningar så har samhället svängt åt andra hållet och kräver andra meriter för att kunna sortera bort de som inte räcker till.

      Den som ska göra klassresan måste vara smartare och ambitiösare än de som redan gjort den men vad är felet med det. Ifall det finns någon ”begåvningsreserv” så handlar det inte om de som har det svårare på alla punkter. Det är ju knappast så att det är rättvist att de som inte presterar bättre än andra ändå ska få det bättre än dem.

      Gilla

    • Magnus skriver:

      Om vägen till att omsätta en ovanlig (studie-)begåvning till ett kliv in i en ny klass och/eller ett nytt land ser ut som t ex Marie Curie, då skulle jag nog säga att den vägen är helt stängd för många idag, både i Sverige och på en del andra håll. Oavsett om du är begåvad som Curie eller Einstein (eller Bo Södersten eller Ingvar Carlsson, två svenskar som kom från enkla förhållanden, fick möjlighet att plugga och gjorde snabb karriär) så går det inte att realisera på de villkor som gällde då, dvs att eleven/studenten bara behöver göra sig gällande på *kunskap*, inte behöver lansera sig lika tungt på några andra sätt under studierna; inte så att studierna kommer i kläm i alla fall. Nu kom Marie Sklodowska inte från underklassen, men sett från Paris horisont, där hon skaffade sig sin vetenskapliga utbildning och slog igenom, kom hon dock från ingenstans. Hon var tvungen att hämta in kunskapsstoff av en art som helt enkelt inte existerade hemma i Polen, på ett vetenskapligt språk som hon inte hade sett tidigare, dessutom hade hon fördomar emot sig som utböling och kvinna. Men hon kunde i princip övervinna detta bara genom att ge järnet i studierna, det var själva kunskapen och ehhnes förmåga att leva upp till det kravet som var måttstocken, hon behövde inte socialt låtsas att hon var fransyska eller ha en snofsig bostad, en dator eller lägga ut pengar på egna tidskriftsprenumerationer och studieresor. hennes ”driftskostnader” för studierna, samt under den tid (nästan tio år) hon befann sig på startsträckan fram mot Paris, var mycket låga med dagens mått mätt.

      Marie Curie är ett extremfall, men hon har fungerat som inspirerande modell för mängder av ungdomar som har velat slå sig in i den akademiska världen under hundra år. Och en del av hennes grundproblem med att ta sig fram var desamma som barn till invandrare eller en ung människa från förorten eller från Munkfors eller Strömsund skulle möta idag. Frågan är om enbart drömmen räcker idag? Numera funkar det oftast inte att bara vara geni på det sättet om det inte också tidigt finns tekniska resurser runt omkring, och därtill ett nätverk av personer som redan har fötterna stadigt på den där övre våningen och kan hjälpa till med att dra upp den begåvade eleven eller studenten. och sedan tillkommer kravet att göra mer än att bara studera, att sälja in dig på olika sätt som oftast kräver ett hyfsat tillskott av pengar för att kunna vara med och glänsa och lägga till mervärde i meritförteckningen. Halvformella meriter av den arten (föreningsuppdrag under studierna, praktikplats utomlands, att starta upp ett företag medan man pluggar) – idéerna tilll det kan vem som helst kloma med men att realisera dem kräver ofta pengar och informella kontakter snarare än enbart begåvning. Och dessa pengar och kontakter är mycket ofta en klassfgråga i botten, ofta är det i grunden föräldrarna som skjuter till pengar som en investering i sina barns framtid. Man kan naturligtvis välja att se det som helt oproblematiskt, man kan också se det som att många ungdomar gränsas ut, adrig får chansen trots att de mycket väl har den begåvning som skulle behövas.

      För att återgå till skolan: vad hjälper det att studenten/eleven lämnar in uppsatser eller hemuppgifter som liknar vad en ung Einstein, en ung Karin Boye eller Erik Lindegren hade klämt ur sig om läraren hänger upp sig på ”varför skriver du så jädrans långa krior, och för hand dessutom, har du inte vett att använda dator? Här skulle du nog ha lagt till litet kä’llhöänvisningar också, vet du” Eleven har kanske inte dator hemma, eller har inte tillgång till den därför att det bara finns en i hemmet och den används av alla, men det kan han knappast säga till läraren utan att denne kommer att sluta att honom på allvar. I dag förutsätts det att eleven både läser in och skriver sina hemuppgifter och arbeten på dator, det är inget man ens frågar om. Det vore naivt att tro att de flesta lärare numera i längden bedömer handskrivna texter på samma sätt som snyggt laserprintade hemuppgifter, eller att de är beredda att ha överseende med någon elev som ofta är ett par dagar sen med sina hemuppgifter därför att han har dålig tillgång till dator hemma. Och kom inte med att ”det finns ju bibliotek och de har datorer”. Alla som studerat vet att det mesta av den här sortens skrivjobb och hemarbeten måste göras utanför kontorstid, det gäller både i grundskolan och på universitetet.

      Nej, jag delar inte din bedömning att studenter som kom från lägre klasser alltid har varit tvungna till ständigt extraknäckande för att få tillvaron att gå ihop. Idag kan det ofta vara så, men för en eller ett par generationer sedan var det inte fallet; de som pluggade då kunde ofta begränsa sig till några veckors sommarjobb eller några timmars knäck då och då, dessutom var det betydligt större utbud på jobb som inte krävde ”avlagd examen plus två års erfarenhet”. okay, det var före LAS, men det var framförallt en tid när det fanns långt fler ingångsjobb än på senare år.

      Gilla

      • Mats skriver:

        Tack – det var en bra beskrivning!

        De osynliga murarna inom akademin är nig de svåraste att bemästra. Jag tror att en del av de lyckade klassresenärerna är de hårdast grindvakterna:
        – Om jag har lyckats borde du också kunna!

        Gilla

      • Magnus skriver:

        Visst, Bo Södersten har väl varit ett rätt tydligt exempel på den inställningen (tänker nu på en del av de krönikor han skrev på 90-talet för Sydsvenskans ledarsida: om det funkade på 50-talet så ska det väl funka idag!). Och i USA är det ganska vanligt att folk säger ungefär ”kunde de armbåga sig upp på 1800-talet med två tomma händer så kan ni också” utan att se att villkoren är helt annorlunda idag.

        Dessutom pluggar de flesta studenter under relativt kort tid, ofta kortare nu än förr, och det gör det svårt att se den sorts förändringar som sker gradvis under kanske tio, tjugo eller trettio år. Studentkårerna är också mycket svagare som aktörer nu och i närtid än på säg 70-talet.

        Gilla

        • Mats skriver:

          Med kortare undervisningsstid försvinner också möjligheterna att arbeta kompensatoriskt. Självstudier är självsorterande för de studieovana.

          Gilla

        • Magnus skriver:

          Jag minns en tid när uttrycket ”lärarlösa lektioner” togs som ett skämt (det var före internet). Men idag är det nog ingen som skrattar, om det inte är för att man bara sticker ut på stan, skulle jag tänka… 😉

          Gilla

          • Mats skriver:

            Själva begreppet lektion handlar ju om en sorts inramning – det går att tänka sig ett upplöst informellt lärande, men då spränger vi också gränserna för det vi brukar kalla skola och undervisning.

            Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s