Rätt låt vann…

…och alla som klagar över att “östländerna” håller ihop är korkade nationalister! Festivalen rör upp grumlig stämningar och jag ser det som en ytterst nyttig läxa för väst att bli förbisprungna på det här sättet. Det gör ont – men gör gott!

Det var inte bättre förr när de där tokiga länderna på sitt lite barnsligt efterblivna sätt försökte imitera brittisk pop – det är mycket bättre nu när schlagergenren håller på att explodera inifrån och allt är möjligt. Förnyelsen kommer inte från England eller Tyskland – om någon trodde det.

Och förresten – hur många av Sveriges poäng kom från skandinaviska länder? Snacka om korrumption…

food.jpg

Bilden föreställer en serbisk hälsokostaffär.

Manlighet i fokus – eller ur fokus?

”Manlighet i fokus” heter en antologi under redaktion av etnologen Marie Nordberg. Enligt baksidestexten finns det en utbredd förväntning på vad män skulle kunna tillföra förskolan. Denna bok har tagit till sin uppgift att avslöja dessa förhoppningar och återföra initiativet i genusdiskussionen till den poststrukturalistiskt inspirerade feministiska maktanalysen.

er.jpg

Författarna problematiserar bilden av manlighet utifrån genusforskningens senaste landvinningar och i stort sett alla medförfattare refererar till Butler och Connells tankar om kopplingar mellan hegemonistisk manlighet och makt. Dessutom får läsaren vid upprepade tillfällen veta att bilden av manlighet är föränderlig och det vetenskapliga skrivsättet blir ibland burdust nedlåtande när essentialistiska tolkningsmöjligheter framskymtar.

I den osignerade inledningen betonas att det finns en mångfald av perspektiv hos medförfattarna, men antyder att de historiska rötterna finns i mansforskningen som i allians med feminismen vill ”granska och dekonstruera maskulinitetskonceptet”. Det övergipande syftet är lyfta fram andra”mindre förtryckande sätt att vara man och pojke”

Den postrukturalistiska teoribildningen ifrågasätter de förenklade könsrollsteorierna om förebildernas betydelse och går även vidare till att ifrågasätta tanken på ett sammanhållet rationellt ”jag”. I stället är detta tillfälliga ”jag” en motsägelsefull fragmentariserad konstruktion. Försöken att kategorisera mig själv genom kön blir i denna teoribildning per definition förtryckande eller reducerande. Det främsta verktyget för detta maktutövande är då språket som ständigt återskapar de fjättrande strukturerna. Den heterosexuella normativiteten och homofobin är det filter vi uppfattar verkligheten genom. Författarna väljer att beskriva medlemmarna i den grupp som av hävd kallas ”kvinnor” som någon som praktiserar något som vi skulle kunna kalla ”femininitet”. I längden gör detta språkbruk ett ganska nervöst intryck och rädslan för att uppfattas som essentialistisk tar sig ibland ofrivilligt parodiska uttryck. De flesta av oss vet att verkligheten och språket förändras och detta högfärdiga påpekande av tillfälligheternas spel är sedan Sokrates tid filosofiskt allmängods.

Steen Baagöe Nielsen beskriver det breda spektrat av jämställdhetsinsatser i dansk förskola och lyfter fram de fem diskurserna:

  • Jämställdhetsdiskussen
  • Arbetsmarknadsdiskursen
  • Organisationsdiskursen
  • Diskursen om barns behov
  • Förebyggnads och säkerhetsdiskursen

ro1.jpgDessa framträder ofta i väl blandad och förvirrad form. Jag kan efter 25 år i förskola förstå att det finns ett behov av att rensa ut bland myter och förenklingar, men menar nog att författaren gör det väldigt enkelt för sig när han påpekar bristen på studier som bevisar mäns betydelse för barns utveckling. De longlitudiella studierna har inte den kvaliteten att motsatsen kan anses vara bevisad när det gäller barns behov. Kanske kan vi lämna slagordsnivån (är män eller kvinnor bäst?) och försöka se vad det är för kvaliteter som männen faktiskt tillför förskolan? Här ekar boken tystnad och väljer att fokusera på säkerhetsnivån (pedofildebatten). Jag skulle gärna se att Nielsen även försökte beskriva en innehållsnivå som skulle kunna innehålla en kritik mot hur det faktiskt ser ut i verksamheten. Möjligheten är då stor att en bild av män som har arbetat för att förändra pedagogiken skulle framträda. Och inte gjort det utifrån organisatoriska (mindre skitsnack) eller barns behov (läs essentialistiska) diskurser.

Nielsen menar att de fyra första diskurserna har bildat en allians som beskriver männens närvaro i förskolan som nödvändig och vänder sig mot talet om ”de stackars pojkarnas” femininiserade vardag. Jag menar att det är en olustig svängning i bokens stil när det vetenskapliga och raljanta samsas under samma rubrik.
ro2.jpgDock lyckas Nielsen sätta fingret på en viktig punkt när han beskriver de överdrivna förhoppningar som ofta knyts till män som förändringsbärare. En romantisering av könsaspekten leder till stora bekymmer för de män som ska leva upp till bilden av att vara det andra och det nya. Jag tror också att det är lätt att gå vilse i denna mytologisering – från att hälsas som befriare riskerar mannen att bli gisslan i ett komplicerat spel mellan positioner i en institutionaliserad kultur. Dessutom riskerar de att drabbas av en omfattande skepsis av alla dem som ser med misstro mot mäns deltagande i omsorgsarbete – och av de kvinnor som har ett faktiskt intresse av att monopolisera barnen.

Motsatsen (att se verksamheten som könsblind) leder också till svåra konsekvenser och Nielsen betonar att lärarutbildningen har ett ansvar för att förbereda pedagogerna inför dessa motstridiga förväntningar. Avsaknaden av nyanserad diskussion har tillsammans med bilden av män som frälsare komplicerat frågan kring vad maskulinitet är. I Margareta Havungs avsnitt beskrivs männens position i en kvinnlig personalgrupp. Slående ofta tycks det vara ett oreflekterat anpassningspespektiv som används och avsaknaden av långsiktiga strategier för hur förskolan skulle kunna förändras är deprimerande för mig – som har tillbringat många timmar i nätverk med marginaliserade manliga kolleger.

ro3.jpgHavung avfärdar också tanken på att männen skulle ha bidragit med något bestående till förskolan och menar att frågan vad männen vill med sin medverkan är höljd i dunkel. Kanske är det här dubbelbestraffningens visar sitt rätta ansikte. De män som väljer att försöka förändra verksamheten utifrån sina erfarenheter (eller ett manligt perspektiv) kommer att betraktas som maktlystna och avfärdas som essentialistiska. De som väljer att följa den enkla anpassningens väg betraktas med medlidsamt överseende av arbetskamrater och forskare.

Tyvärr har genusforskarna monopoliserat ståndpunkten att kön är föränderligt och därför blir det kortslutning när någon utanför genusvetenskapen hävdar rätten att gå in och ut ur positioner. När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker 1, 2 och 3 var det med det uppenbara syftet att avslöja och nedmontera det kvinnliga tolkningsföreträdet inom barnkulturen. Vi blev ofta bemötta utifrån fördomen att vi förespråkade en normativ syn på vad manlighet egentligen var. Bilden av en föränderlig manlighet vaktades av genussekten och kunde inte anförtros till de oinvigda.

ind1.jpgSom helhet är boken läsvärd – men lider av samma förenklingar och ideologiseringar som den säger sig vilja bekämpa. Den nedlåtande monopoliseringen kring förståelsen av kön som något föränderligt uppfattar jag som en dold maktutövning och förlöjligandet av allt som skulle kunna tolkas som särartstänkande skämmer bilden av bokens vetenskapliga halt. Men kanske är det genusvetenskapens dilemma att samtidigt vilja vara utanför och innanför makten som skapar denna klyvnad? En dag måste även forskaren bekänna färg och beskriva en hållbar arbetshypotes – åtminstone för den dagen. Den käcka avslutningen med metodtips från Gävlemodellen förändrar inte min bild av att boken är djupt förankrad i traditionen att se pojkarna som problem och genusvetenskapen som hårt ideologiserad täckmantel för social ingenjörskonst.

Jag tror att Marie Nordberg har gått vilse mellan sin politiska lust att vara en del av den normativa jämställdhetsrörelsen och en poststrukturalistisk syn på vad makt är och hur identiteter skapas. Boken hänger inte ihop – den röda tråden är tyvärr en poserande mansfientlighet som draperat sig i vetenskaplig språkdräkt.

Jo om manlighet i och ur fokus… Woody Allen låter i Deconstructing Harry Robin Wiliams karaktär (skådespelaren Mel) drabbas av en mystiska åkomma – skärpan går inte att ställa in. Han blir suddig på alla bilder och möts av sina barn som springer runt honom och skriker:
– Daddy´s out of focus, Daddy´s out of focus!

Med sin beskäftiga ton bidrar antologin till att ideologisera förvirringen kring män i förskolan. När UR senare gjorde ett program om ämnet var det ytterst deprimerande att se utbildningsledare på lärarutbildningar som inte förstod att män skulle kunna bidra med något positivt i förskolan. Nej om man sa något sådant skulle det ju kunna tolkas som biologism och uppfattas nedvärderande av kvinnorna. Så lever strukturer vidare.

Om frågan om genus i skolan ska fokuseras rekommenderar jag Mats Björnssons rapport Kön och skolframgång

Andra bloggar om: , , , , , , ,

De mystiska tonåringarna

Förra veckan såg jag 30 filmer som studenter hade producerat om begreppet ungdom. Det var spännande och våra försök att fånga in fenomenet blev mer och mer komplicerade för varje film. Till sist kändes det som begreppet inte hade någon beskrivande mening eftersom allt flöt in och ut i vartannat…
– Hur är de egentligen? Går de att beskriva som grupp?

lonndahl150×200.jpgSanningen om ungdomen finns naturligtvis inte i någon reducerbar enkel form och idag tycks gränserna flyta uppåt och nedåt. När jag var liten talade man om Lasse Lönndahl som “den evige ungdomen”. Men idag håller väl inte det?

Svenska Dagbladet erbjuder en biologistisk förklaringsmodell om ungdomars hjärnor som kanske skingrar dimman – men som skapar nya moln. Jag är i princip mot hjärnforskning. Särskilt när den bekräftar fördomar och förminskar gruppen. Men jag borde kanske skaffa mig bättre argument.

It should have been me!

romantik.jpgEtt av soulmusikens mest känslofyllda ögonblick (och det finns en del…) är när Gladys Knight skriker ut sin vrede och besvikelse över att mannen hon älskar är på väg uppför altargången för att gifta sig med en annan kvinna.

Ungefär så känner jag inför schlagerfestivalen (jag vet att den har ett annat fånigt namn också)

Det finns bloggar som frossar i personliga misslyckande och koketterar med förnedrande situationer. Jag vill inte vara en del av detta, men en gång skickade jag in ett bidrag till den svenska uttagningen och hade så smått börjat planera scenklädsel, frisyr och koreografi när resultatet publicerades.

Det var tungt att läsa namnen på de tio låtarna som gått vidare. Jag hörde till de c:a 2000 ratade. Besvikelsen var svår men uthärdlig – tills den kväll då jag hörde de sånger som verkligen gått till final. Då framstod förnedringen i fullständig klarhet.
– Om de här bidragen hade gått vidare… Hur dåligt var då inte mitt????

Så nu tar jag långsamt farväl av drömmen och inser att min tid som schlagerartist och kompositör är över. Jag kommer aldrig att stå på scenen i fjäderboa och trikåer eller som Marianne Faithfull  skulle ha sagt:
– I´d never drive through Paris in a sportscar with the warm wind in my hair

Däremot kan man ju ha ett liv utanför schlagerfestivalen – åtminstone 364 dagar om året (fast det har blivit svårare nu med den utdragna uttagningen!)

Färgblind – smaklös – lycklig

sky.jpg

När jag gick i femte klass testades jag och misslyckades. Jag var färgblind. Besvikelsen var svår och jag minns fortfarande vanmakten i att inte kunna urskilja siffran bland prickarna. Inte lokförare – inte pilot.

Några dagar senare satt hela klassen och arbetade under tystnad. Då smyger fröken fram till min bänk och frågar med en känslosam teaterviskning
– Hur är det egentligen att vara färgblind?

Frågan var säker ärligt menad men alldeles omöjlig att besvara. Hur skulle jag veta något om hur det är att inte vara färgblind? Mitt sätt att se världen var (och är) det normala för mig och tanken på att andra ser och upplever världen på något annat sätt djupt förvirrande – men också nyttig. En påminnelse om att våra sinnen är bedrägliga vänner och att vi är fångade i våra privata tolkningar av dessa intryck.

Frågan är också om jag har verkligen har fel – tänk om det är jag som ser färger på ett riktigt sätt! Det populistiska alternativet (att majoriteten vet bäst) har fått en ihålig klang sedan Lasse Brandeby var med i Let´s dance och vann folkets kärlek som bäste dansare.

Hmmm – bilden är tagen på Österlen förra sommaren och det mystiska molnet har jag skruvat upp lite genom att manipulera bilden. Men den är sann för mig…

Mullvadar kan man lita på

mullvad.jpgIbland lär man sig viktiga saker! Under min förskollärarutbildning mötte jag Stig Erberth. Han var biologilärare och visade mig skillnaden mellan mullvads- och sorkhögar. I en mullvadshög är hålet i mitten (eftersom mullvaden knuffar upp jorden) medan sorken gräver ut jorden bakåt – alltså hamnar hålet i sidan av högen. Dessa kunskaper ser jag som helt avgörande och alla som menar att fakta är ointressanta – de har inte varit i naturen med Stig och hört honom berätta om smådjurens fortplantning och avföring. Genom att sätta ord på företeelsen blir den verklig och gripbar.

Kanske är det inte kunskaperna som lockar mig utan bilden av en pedagog som brinner för något. Jag brukar avfärda studenternas behov av förebilder med att lite arrogant förklara att de får skapa egna bilder – men om man aldrig har träffat någon verklig pedagog… Då kan det vara svårt att förstå hur det kan vara.
Dessutom har jag ibland spelat ut ämneskunskaper mot “pedagogiskt förhållningssätt” på ett slarvigt sätt. I biologin tycks de mötas på ett problemfritt sätt. Kunskapen tycks vara ett fundament för engagemanget. I min värld ska en lärare kunna känna igen minst tio träd.

Annars tog jag bilden av mullvadshögarna för att hylla Bodil Malmstens blogg. Hon tycks befinna sig i ett ständigt krig med dessa fascinerande skadedjur. Jag har också känt mordlystnaden bulta i kroppen när en (eller är de hundra?) mullvad lyckas förvandla gräsmattan till en bombmatta.

Små, söta och blinda gräver de gångar och hoppats att någon larv ska ramla ner. Beredda att strida för sina revir till sista blodsdroppen. De är som människor.

I spionromaner är mullvadarna ytterst gåtfulla och ofta dubbelt förrädiska. I min värld kan man lita på mullvadar. Så länge hålet är mitt i högen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Studentinflytande – det vill alla ha!

stickahog.jpgNär jag gick min utbildning på 70-talet föreslog jag att studenterna skulle betygsätta sina lärare. Det var nog tänkt som ett försök att aktualisera maktfrågor och en vilja att försöka granska kvalitet från ett studentperspektiv. Lärarna värjde sig kraftfullt och menade att de skulle bli utlämnade på ett obehagligt sätt.

Idag fick jag ett brev från en student som funderade i samma riktning och skickade länkar till USA som pekade mot denna form av studentinflytande:

http://www.ratemyprofessors.com
http://www.ratemyteachers.com/

Och nu är det jag som försvarar mig mot detta betygsättande. Mitt motstånd är lite grumligt och jag ska försöka bena ut det för mig själv

1) Jag är misstänksam mot alla former av betygsättning eftersom de reducerar komplexitet till en uppsättning banala (eller svårbegripliga) kriterier

2) Lärares främsta uppgift är att vara lojala mot examensordningen och det offentliga uppdraget. Den här sortens mätningar skulle kunna urarta till popularitetstävlingar och hindra oss från att ta svåra men nödvändiga beslut. Om alla är nöjda så misstänker jag att undervisningen har legat på för låg nivå och inte varit tillräckligt utmanande.

3) Verkligt inflytande bygger på långsiktighet. Då måste studenterna vara beredda att gå in i beslutande strukturer på enhets- och områdesnivå. Idag är utbildningen så komplicerad att försöken med inflytande i kurserna kommer i konflikt med kraven på tydliga examinationsformer, tidiga scheman och fastställda litteraturlistor. Den enskilde läraren har ingenting att förhandla om. Allt är redan bestämt och eftersom alla kurser bygger på varandra kan vi inte lyfta ut moment någonstans.

Jag tror att modellen skulle vara mindre korrumperande om vi hade ett system som tydligt skilde på undervisning och examination – men då skulle kvalitetssäkringen vara betydligt effektivare genom koppling till resultat (bra resultat= bra lärare)

Nu inser jag att detta blev ett riktigt tråkigt inlägg som inte alls andas tilltro till studenternas vilja och förmåga. Jag ber om ursäkt och vill särskilt tacka de studenter som tog sig tid att möta Högskoleverkets representanter för att samtala om dessa frågor.

Att försvara en verksamhet?

b9.jpg

Jag arbetar på Malmö Högskolas lärarutbildning. Ibland möter jag lärare, handledare och samordnare i mitt mentorsuppdrag. De ställer ofta frågor som ställer mig helt och jag förbryllas av att det tycks finnas en bild av högskolan som en väloljad maskin där alla har koll på alla delar och det finns en stor plan i bakgrunden. Stammande brukar jag förklara att jag inte känner till detaljerna i just den kursen – men att jag naturligtvis ska undersöka saken och framföra åsikten.

Senast hamnade jag i en situation där jag förväntades förklara varför lärarutbildningarna med inriktning mot förskola och grundskolans tidigare år inte kommer att ske på avancerad nivå (enligt regeringens förslag) och om vi har tänkt igenom vilken statussänkning detta innebär. Och om det var rimligt att den redan snåla forskningen om små barns lärande ytterligare marginaliserades?

Jag försökte inte ens.

Mystik – kontroll

peter.jpg
En gång om året städar vår bostadsförening. Vi röjer i trädgård och slänger konstiga saker från källaren i en container. I år justerar vi porttelefonen. Signalen ska vara lagom hög. Lägenhetsinnehavaren ska kunna höra vad personen på gatan säger. Det är bra om porten är öppen en stund efter att öppningsknappen har tryckts in.

Peter står på gatan och trycker på knappen. Janne är i sin lägenhet och försöker släppa in. Tomas är i källaren och skruvar på olika reglage. Jag står i trappen och försöker hålla ihop kommunikationen. Trial and error i sista stadiet – ett tag fungerar ingenting, men efter en timme kan vi höra varandra om vi skriker och trycker örat mot porttelefonen. Vi har inte gett upp. Än.

Jag har en svaghet för skruvade symboler – kanske är lärarutbildning en sorts port som vi utbildare ska försöka ställa in så att rätt personer lyckas passera. Vi ändrar på kursplaner, litteraturlistor och examinationsformer. Ibland fungerar det. På ett mystiskt sätt. Men det vore fel att påstå att vi har full kontroll.

Andra bloggar om: , , ,

Den “ohyggliga” värdegrunden

ko.jpg

I Norge används ordet “hygge” både som verb och substantiv. Man kan hygge sig och ha hygge – ungefär som att mysa och ha mys. Det betyder ungefär att man umgås med någon som delar ens värderingar. Gemenskapen har vissa underförstådda villkor.

I Danmark finns ett beryktat och svårt romantiserat gemyt. Många svenskar suckar längtansfullt över de trevliga danskarna som umgås med likasinnade över en bajer på krogen. Enligt Jaques Werup (läs Hemstaden)är det danska gemytet i grunden germanskt. Något man utövar med folk som liknar en själv när det gäller utseende och värderingar. Generositeten gäller den egna gruppen. Främlingsfientligheten pyr under ytan.

I Sverige har vi skolans värdegrund som är vår motsvarighet till detta nordiska tvångsmys. När jag städade bland mina papper hittade jag anteckningar från Torbjörn Tännsjös föreläsning förra året. Han gör grundligt upp med denna konstruktion och jag hade trott att genomslagskraften i hans tankar (se länk) skulle vara större. Jag hade fel – enligt mig tuffar normativiteten på obesvärat och de motsägelser som finns i värdegrunden hjälps vi åt att dölja. Värdegrunden handlar inte om att man ska vara snäll och hjälpsam. En lärare bör vara medveten om vilka djupare värderingar som ligger bakom en handling. Ett sätt att förstå detta kan vara hemsidan the Political compass som ger ledtrådar till var du hör hemma.

Alternativet är allmän trevlighet och sunt förnuft. Risken finns att detta neutrala alternativ ligger väldigt nära makten. Lärarnas beredvillighet att underkasta sig en statsmoral eller statsfilosofi diskuteras inte ofta.

Kanske kan Jan Björklunds förslag röja upp i detta oproblematiska träsk av tvångsmys och en diskussion om värderingar bli nödvändig ? Risken finns att vi glider in i detaljstyrningen med ett lättat leende – allt blir ju så mycket lättare om någon annan tar ansvar.

far.jpg

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,