Vi diskuterar framtiden på min arbetsplats. År 2001 gjordes lärarutbildningen om och i Malmö skapades en modell som bygger på huvudämnen (HÄ) och allmänt utbildningsområde (Auo). Det specifika ämnet (substansen) skulle förensas med kunskaper om läreriet (villkoren). I en allmän fusion skulle reflektionen lösa de problem som uppstår i mötet mellan teori och praktik.
Modellen bygger på att vi förstår vad ett ämne är – annars blir bilden av fusion meningslös. Ämnet skulle då vara identitetsskapande och på något sätt ge legitimitet i mötet med skolor och studenter. Samtidigt finns det en rörelse i tiden som ifrågasätter ämnesbegreppet och förespråkar ett tvärvetenskapligt och tematiskt förhållningssätt.
Av de ursprungliga 15 huvudämnena var det ett som avvek – Barndoms- och ungdomsvetenskap (BUV). I visionen som förespådde en ökad specialisering och ämnesfördjupning levde BUV kvar lite grann på nåder – eftersom det trots allt fanns en tradition av förskolläreri att bevara.
Idag har vi 490 sökande till 280 platser och är det överlägset största huvudämnet. Många av de gamla högstatusämnena har allvarliga problem medan vi kan njuta av det höga söktrycket som ger mer kvalificerade studenter. Vad beror det på? Jag prövar några möjliga förklaringar.
1) Huvudämnet börjar på B och kommer därför först i bokstavsordning. Studenterna är lite korkade och orkar inte läsa igenom listan
2) Studenterna tror att det är en lätt och kravlös utbildning.
3) Det är också möjligt att studenterna har informerat sig väl och diskuterat med kamrater som går på utbildningen innan de väljer att ta lån och binda sig för 3,5 år. Det är möjligt att de har förstått att de färdiga BUV-lärarna får jobb. Det är möjligt att vi har hittat en bra balans i utbildningen. Det är möjligt – men återstår att undersöka. Vi vet inte varför studenterna väljer oss.
Så vad är problemet? Jo – i en akademisk värld måste det vara möjligt att beskriva något i relation till andra fenomen. Vad ska uppfattas som kärnan i BUV? Hur vill vi motivera vi vår existens? Jag prövar några möjliga varianter!
1) Vi anknyter till de traditionella skolämnena som alla känner till. Ett högstadietänkande importeras till grundskolans tidigare år och förskolan.
2) Vi anknyter till de akademiska ämnestraditionerna – samhällsvetenskapliga, humanistiska, naturvetenskapliga och estetiska. Forskningsanknytning blir lättare och högskoleverket jublar.
3) Vi anstränger oss för att tolka fältets signaler och försöker till varje pris producera en anställningbar produkt (läs student)
4) Vi försöker tänka själv och anlägger ett framtidsinriktat strategiskt perspektiv. Vad behöver barn och samhälle idag och framåt för att utvecklas? Vi placerar oss i det politiska fältet och deltar i detta samtal.
Jag argumenterar för det sista alternativet och gör det av delvis personliga skäl. När jag började som mentor(praktiklärare) mötte jag ofta starkt misstänksamma lärare som undrade vad det här med BUV egentligen var? Blev de riktiga lärare?
Idag ser jag att våra studenter får mycket respekt från samma personer. Som färdiga lärare har de bevisat sin användbarhet och mångsidighet i mycket krävande sammanhang. En del av denna framgång tror jag beror på att de har vuxit under sin utbildning.
Vi har inte löst spänningen mellan substans och villkor – men de traditionella diciplinerna ger inga ledtrådar till vad barn behöver för att utvecklas. Att gå denna väg vore en fegislösning som enbart löser de organisatoriska problemen mellan de olika enheterna. Jag ser oändliga gränsdragningsdiskussioner om vem som egentligen äger rätten till ett ämne eller kunskapsfält.
Sedan kan det ju hända att regeringen har helt andra planer för vår framtid. Då blir det lite rörande att vi försöker tänka själv.
Andra bloggar om: Lärarutbildning, Bedömning, Högskola, studentinflytande, Normativitet, Förskola, Politik, Skola, Personligt, Utbildning
Å andra sidan ska allt som sker i kursen också examineras. Det ska alltså inte finnas lösa trådar eller uppslag som k-a-n-s-k-e faller på plats längre fram under utbildningen.
På torkställningen ligger några förtorkade nypon. Jag vill komma närmre. Mycket närmre. Kameran hjälper mig att se detaljer som jag tidigare bara iakttagit med förströddhet. Att ”se” genom att göra något främmande. Jag var 19 år när jag först hörde talas om ryska formalister. Sklovskij var en av dem som menade att vi måste bryta med det rutinmässiga för att upptäcka världen. Nu förstår jag vad han menade. Livet handlar inte om att känna igen utan att förundras. Går det att lära ut?
1) Resor med moster Augusta – gästspel från dramaten på Hipp – varm sommarkväll – kvavt – fina platser på andra raden. Jag vaknar av att Ernst-Hugo Järegård står lutad över mig och spottar fram orden. Resten av salongen är bortkopplad – all energi är riktad mot mig. Jag fattar vinken och sätter mig upp.
Så ropade vi när vi spelade kulor. Jag var fem år och hade flyttat till Persborg från Stockholm. Det var viktigt att markera samhörigheten med ett system av regler och risken var stor att det skulle komma stora killar och ändra på de dolda överenskommelserna. En fyrapyra skulle kastas på från sju stegs avstånd, (men vad var det egentligen för storlek på stegen…) Om vi inte talade om att reglerna fanns – ja då gällde de inte.
Allt beror på hur man ser det. Fotavtrycket fortsätter att fascinera mig. Jag vet att det är en fördjupning och att bilden är tagen tidigt på morgonen med solens strålar in snett nerifrån höger.
Tysta tankar 