Nationella prov överallt och hela tiden?

suggor.jpgJan Björklund har slagit till igen och presenterar ett nytt förslag om nationella prov i de elva teoretiska ämnena. Syftet är att skapa större rättvisa och medlet är som vanligt kontroll och centralstyrning. Effekterna kommer att bli förfärliga och jag anar ett scenario där all undervisnings syfte blir att försöka gissa vad som kommer på provet. Resultaten där kommer att vara avgörande för skolans ekonomi och status. Försök med elevinflytande och tematiskt arbete kommer att avfärdas som flum. Rädslan för att eleverna inte ska vara rustade kommer att sippra ner genom systemet och snart kommer uppnåendemålen att prägla förskolans arbete. Domedagen är nära.

Major Björklund har en viss retorisk skicklighet. Han hänvisar till kritiken mot treämnesskolan (matte, engelska, svenska) och argumenterar för att det är viktigt att öka de andra ämnenas status. Bra sagt – men uselt tänkt!

I stället reser han en mur mellan “de teoretiska” och “de praktiska” ämnena som inte tycks omfamnas med samma iver. Skolministern har inte förstått att bild och musik inte är färdighetsträning eller rekreation utan ytterst krävande intellektuella ämnen som berör centrala delar av våra liv och våra sätt att tänka runt våra erfarenheter. Form, innehåll, erfarenhet, gestaltning, mediering, tolkning, mening, tecken, möte och så vidare…. sådant finns inte när majoren försöker skapa ordning i leden. Det är fakta, fakta och åter fakta som ska rädda oss ur krisen – kryddat med en rejäl nypa diciplin förstås. men den kommer kanske av sig själv när de estetiska ämnena har marginaliserats från skolan?
ut.jpg
Andra bloggar om:

Ett omöjligt projekt – eller bara slarvigt

kaja_h4.jpgNär vi kommer till huset ryker kaminen in. Det är stopp i rökgången och snart luktar allt rök. På två veckor har en fågel lyckats fylla skorstenen med 10 spannar kvistar och vi fylls av motvillig beundran inför prestationen. Men frågan är hur den har kommit på idéen? De första 200 pinnarna har ju bara försvunnit rakt ner i ett oändligt mörker! Till sist blev det ju fullt och fågeln lyckades verkligen sätta bo och lägga ägg ungefär fyra meter ner i skorstenen. (Nej – jag är inte djurvän!)

Kanske är hemligheten att fågeln inte tänker utan är helt programmerad att hålla på tills det räcker. Frågorna om meningsfullhet eller ansträngningens värde är helt bortkastade i en värld där instinkterna regerar. Ett lagom stort hål betyder att djuret är mentalt tvingad att fylla det med kvistar och försöka lägga ägg där.

rosthjulmindre.jpg

Jag tror att människan gärna vill beskriva sig som tänkande och att våra liv styrs av medvetna val. Samtidigt kan jag känna ett vagt släktskap med fågeln som släpper ner kvistar i en skorsten och hoppas att något ska fastna. Jag utbildar lärare och tror att skolan är viktig för världens framtid. Allting är förgängligt – allting är möjligt.

Sedan kommer husets ägarinna och förrycker min metafor.
– Det måste vara en kaja som har försökt bygga ett bo och de är så slarviga! Antagligen har kajan lyckats bygga något som liknar ett bo vid skorstensmynningen och lagt sex ägg i det. Men när hon ska ruva avslöjas bristerna i konstruktionen och allt rasar ner i rökgången.

Frågan är om även denna nya bild av händelsen är möjlig att tolka som en metafor för skolan?

Andra bloggar om:

”Att anta utmaningar”

forsk.jpg

Så heter Skolportens årsbok där 20 nya avhandlingar om barn, skola och lärande presenteras. Ofta är det mer författarna och deras väg in i forskningen vi får möta. De egentliga resultaten är ibland lite vaga och undflyende medan personerna bakom framstår som levande och spännande. Jag tror Anna Lytsy har valt rätt väg om hon har haft som syfte att avmystifiera forskningen. Journalisten hjälper oss att sortera undan de ängsliga metoddiskussionerna och ibland verkar forskarna ha behövt visst stöd för att formulera sig i användarvänliga termer.

sticka.jpg
Boken är spännande bildsatt av fotografen Melker Dahlstrand och här spräcks ramarna för det vetenskapligt neutrala en gång till. Oförutsägbara bilder inbjuder till tolkning på ett sätt som kanske utmanar ett vetenskapssamhälle som delvis är besatt av tanken på klarhet och rationalitet. Det funkar!

Jag är lärarutbildare och har ibland undrat över det omotiverade gap som finns mellan forskning och grundutbildning. Sällan möter jag spontana referenser i studenternas texter och ännu mer sällan tycks de dras in i vetenskapliga diskussioner med sina handledare på sina VFT-platser (läs praktik). Därför är det inspirerande att möta en sammanställning som väcker läslusten och nyfikenheten.

När vi tidigare har försökt tvinga studenterna att läsa avhandlingar under grundutbildningen har det ibland fått icke önskade effekter och den efterlängtade kvalitetshöjningen av examensarbetena har uteblivit. Misstänksamheten är stor.

Anna Lytsy har sållat fram 20 avhandlingar av 123 möjliga. Det är ett arbete som inbjuder till respekt och jag hoppas att boken blir spridd på skolor efter förtjänst. Läs den – använd den!

Andra bloggar om:

Den moraliska upprustningen

Idag fastnade min blick på en annons med rubriken

“OMSORG ANSVAR MORAL KVALITET KOMPETENS VETENSKAP

Bli vår patient om du delar våra värderingar!

Specialistkliniken för dentala implantat”

stal.jpgJag som alltid har valt tandläkare för att de har varit trevliga och kunnat laga tänder – nu måste jag ta ställning till deras värderingar…

Är det samma form av val som föräldrar gör när de väljer skola till sina barn – eller räcker det med att hänvisa till värdegrunden?

Fåfängans marknad…

hul.jpg

Nu har jag bloggat i snart två månader och det börjar kanske bli dags att summera. Vad är det här för genre egentligen? Det finns något pretentiöst och självbelåtet med detta intresse för de egna tankarna som jag inte riktigt har tänkt igenom. Och egentligen tror jag att detta är själva poängen med en blogg – att inte fundera över om tanken är rätt eller fel, skadlig eller nyttig, ond eller god. Det snabba spontana är viktigare än att vara genomtänkt och briljant analytisk. Ilska vinner över artighet. Överraskningen är den enda regeln. Hulken på Kiviks marknad.

Men ändå – självreflektionen är grundtonen och då uppstår frågorna om
– för vem?
– i vilket syfte?

Om utgångspunkten är en längtan efter autenticitet så kan det vara ganska krävande med detta ärlighetskrav som riskerar att vara kokett poserande. Har jag som bloggare en uppphöjd position som ger mig rätt att avkunna moraliska domar om allt från högt till lågt? Eller är bloggaren mediasamhällets sista utpost i näringskedjan? Vi som inte viger våra liv åt att bli publicerade i vetenskapliga tidskrifter eller sörjer över att DN debatt ratar våra inlägg – för oss är bloggen en befrielse som inte lovar läsaren någonting. Allt sker på egen risk och utan risk är det ointressant. Läsaren är en bifigur – och effekten av det skrivna är inte en del av någon kalkyl.

När informatörerna talar om studentbloggarna som ett rekryteringsredskap så håller jag med, men det handlar inte om att de ska skriva om hur trevligt livet på Högskolan är. Den viktigaste vinsten är att Malmö högskola litar på studenterna och skapar utrymme för oförutsägbarhet på sin hemsida.

m01.jpg Fåfänga ja – bilden nedan är tagen på en frisörsalong i Indien där jag blev pålurad en total ansiktsbehandling. Aldrig har jag utsatts för en sådan kompakt omsorg av krämer, ångbehandling, gurkskivor, huvudmassage och näshårstrimning. Jag var nog ganska generad – men gillar bilden av mig själv i ansiktsmask. Nervöst utlämnad till fnissande indier ser jag mig i spegeln som en dragqueen i det fördolda eller en turist som tappat kontrollen.

Så ser jag på bloggens möjlighet – en lek med identitet och ett försiktigt steg ut i vilsenhet

Intranät – eller hur hemligt kan det vara?

ork3.jpgI organisationsteori finns försök att mäta kvalitet genom graden av öppenhet. Vad är möjligt att diskutera? Och vad får vi absolut inte prata om? I en teori om lärande organisation finns en romantisk bild av ett pågående samtal och att hierarkierna inte är betydelsefulla när det gäller att värdera tankar.

Någon anonym tjänsteman på Länsstyrelsen beskrev arbetsplatsen som en “tystnadens förvaltning” (länk)och antagligen hade skandalen kring hanteringen av internrevisorn kunnat desarmerats om styrelsen hade lyssnat på fler än ledningen. Nu exploderade nyheten välförtjänt rakt upp i ansiktet på dem som var angelägnast att lägga locket på. De inhyrda konsulterna kunde inte styra utvecklingen. Läxan är tydlig: öppenhet lönar sig – hälsan tiger inte still.

Mina 25 år i förskola var ganska stillsamma. Vi var ofta överens om vad som var viktigt och det fanns en stark vilja i arbetslaget att hitta den minsta gemensamma nämnaren för att komma vidare. Längtan efter harmoni var ibland starkare än lusten att pröva om ett argument verkligen höll. Någon gång var denna koncensualism svårsmält och ofta längtade jag efter lite större öppenhet.

När jag började på högskolan trodde jag att akademin var en sokratisk arena för att i respektlös anda utsätta varje sanning för dess motsats. Det var ganska naivt. Men jag menar fortfarande att det är onödigt tyst. Viktiga frågor avgörs i slutna rum och det är sällan som verkliga rådslag sker där frågor genomlyses förutsättningslöst.

Därför är det med viss bävan jag försöker diskutera frågor om lärares handlingsutrymme/handlingsfrihet med studenter. Frihet och delaktighet innebär ju också ett visst mått av ansvarstagande – och i förlängningen ett möjligt mått av skuld om det går fel.

Min teori är enkel:
1) De som trivs i skolan gillar att lyda
2) De som trivs i skolan väljer ofta att bli lärare
3) De som trivs bäst och gillar att lyda mest – blir ofta lärarutbildare!

Så om vi har ett helt hus fullt av lydiga människor – (som är djupt koncentrerade på att hitta koden för det korrekta) vilket behov av intranät/debattforum finns det då? Antagligen inget alls eftersom varje öppen åsiktsskillnad skulle kunna rubba den ömtåliga harmonin – och bilden av att vi har full kontroll.

Idag var jag på ett möte där vi diskuterade det faktum att vi antagligen är en av norra Europas största arbetsplatser utan intranät. Ett argument var att vi ändå inte har några hemligheter. Ett annat argument är att vi har så många hemligheter att vi till varje pris måste skydda oss mot en ondskefull press som skulle se dessa sprickor som tecken på svaghet.

Kan dessa båda positionerna förenas?

Metoder mot mobbning i skollag

Jan Björklund är en modig man. Idag läser jag i SvD ( länk) om ett förslag som ska bekämpa flummet bland mobbningsåtgärder. Enbart de vetenskapligt beprövade metoderna ska få användas och dessa ska listas i skollagen.

ber.jpgJag ser denna tilltro till vetenskapen som djupt rörande och en smula ömklig. Ett mekaniskt programtänkande har smugit sig in i skolvärlden och vi kommer att ha en amerikaniserad världsbild där varje problem har ett botemedel i form av ett utprövat program eller en “evidensbaserad metod”. Positivismen har rest sig från graven och den är vresig och hämndlysten efter år av förnedring.

I framtiden kommer det inte handla om att förstå komplexitet eller relationernas betydelse. Läraren blir en administratör av statsgodkända åtgärder. Är detta verkligen liberalism för 2000-talet?

En djupare fråga är vad det är för syn på vetenskapen som Björklund för fram. Finns det forskare som kan tänka sig att stå till tjänst här? Finns det någon yrkesheder som skulle kunna hindra styrningen av forskningen mot detta fält? Inom journalistiken kan en reporter åberopa en paragraf om förnedrande uppdrag – finns det en motsvarighet inom akademin? Eller är allt tillåtet i jakten på forskningsbidrag?

Jag tycker det är beklämmande att ungdomar kallar varandra “hora” – men för forskare som väljer att legitimera sådana här påhittelser… nej, det är kanske för grovt!

Jan Björklund är fortfarande en modig man. Tyvärr har han en del andra egenskaper som oroar mig.

“Fools rush in, where angels fears to tread” (Johnny Mercer)

Idealen på väg att bli norm

band2.jpgSå är rubriken på en understreckare av Merete Mazzarella i lördagens Svd. (Jag är hjälplöst förtjust i den tidningen) Hon presenterar två antologier som visar hur gränserna för “normalitet är under ständig förvandling och förhandling”.

Frågor kring normalitet och normativitet ligger nära varandra – men är det samma sak? För att begreppet “normal” ska ha någon mening måste vi också ha en bild av “avvikelse” och i ett homogent samhälle är det ganska lätt att ringa in dessa grupper: sjuka, kriminella, handikappade osv som avskiljdes från den stora gruppen och förvarades på instutioner.

Alternativet är att se olikheten som en kvalitet och ett uttryck för individualitet. Något bra och som en del av ett identitetsprojekt.

Tre möjliga definitioner förs fram:

1) Den statistiska som bygger på normalfördelningar och medeltal. Genomsnittet blir ett ideal och vetenskapligheten inbjuder till att klassificera befolkningen i grupper utifrån länd, vikt och skallbensomfång.

2) Den medicinska och författaren beskriver svårigheten med lössläppta ADHD-diagnoser som på vuxna skulle kunna innebära att “att man låter tankarna vandra när man är på föredrag”. Denna iver att se andra som avvikande och problem kan också ses som ett utslag av hjälpsamhet – men rätten att definiera sjukdom är starkt knuten till makt.

3) Det finns också en innebörd som knyter normaliteten till det normativa – det ideala. Den bästa familjeformen och den bästa sexuella läggningen. Här ställs alla frågor i ett moraliskt perspektiv och en lärarutbildning är genomdränkt av detta tänkande. Hur bör en god lärare vara? Hur ser den perfekta lektionen ut? Starka bilder av traditionell undervisning och lärarskap präglar konstruktionen av utbildningen och i den verksamhetsförlagda tiden ställs ofta frågorna skarpt. Passar studenten in i mallen? Vi utbildar den perfekte läraren. Följdaktligen är vi de perfekta lärarutbildarna.

För mig är det en svår samvetsfråga – hur utövar jag denna makt att definiera vad som är en god – eller godkänd – lärare. Frestelsen är stor att reducera frågan till en uppsättning kriterier och goda försök har gjorts att väva samman olika aspekter. Ändå kvarstår tvivlet. Vem är jag att bedöma denna student? Jag har fått ett uppdrag – men ger det mig moralisk rätt att kategorisera personen som underkänd? Har jag tillräckligt underlag? Förstår jag regelverket? Skulle en annan mentor gjort en annan bedömning? Hur ser det personliga ansvaret ut?

Eller är jag bara en av dem som mumlar:
– Om inte jag gör det skulle någon annan ha gjort det…

Därför vill jag gärna se att diskussionen om normalitet och normativitet blir ett prioriterat område på lärarutbildningen. Det är hoppingivande att två av våra nya chefer medverkar i antologin “Normalitetens förhandling och förvandling”. Men – kan en person som i sin forskning genomskådar maktens olika skepnader samtidigt vara en del av den? Kan två rävar vakta hönsgården?

Visdomens tempel?

staty.jpgIdag har jag mött samordnare på partnerområdesdag. Det innebär att de får information om vad som är på gång och det brukar vara mycket. Särskilt med nya kursplaner, Bolognaprocesser och progressionsredskap. Vi diskuterade samarbete och hur vi skulle kunna skapa nya former för utbyte.

Ett förslag var att vi skulle plocka ut guldkornen från de samlade litteraturlistorna i någon sorts kanon som representerade essensen av all samlad visdom i detta magiska hus. Jag blev nästan generad av denna tilltro till att vi som jobbar här skulle kunna tillföra något till skolornas utveckling på detta allmänna sätt. Samtidigt är det naturligtvis djupt glädjande (och lite rörande) att det finns en tilltro till att Lärarutbildningen representerar användbar kunskap. Men innerst inne skrämmer det mig. Vi är en del av staten och lånar glans från makten. Vi representerar det rätta – och böcker som rekommenderas av LUT kan inte vara helt fel! I en värld där allt svajar kanske det finns ett behov av upphöjd auktoritet – men jag vill inte vara en del av detta.

Däremot vill jag gärna föra samtal kring vad skolorna behöver och om det finns någon möjlighet för oss på LUT att hjälpa till. Men de samtalen måste föras i en helt annan anda. Vi har inte svaren – och särskilt inte på frågor som inte har formulerats!