Jan Björklund har slagit till igen och presenterar ett nytt förslag om nationella prov i de elva teoretiska ämnena. Syftet är att skapa större rättvisa och medlet är som vanligt kontroll och centralstyrning. Effekterna kommer att bli förfärliga och jag anar ett scenario där all undervisnings syfte blir att försöka gissa vad som kommer på provet. Resultaten där kommer att vara avgörande för skolans ekonomi och status. Försök med elevinflytande och tematiskt arbete kommer att avfärdas som flum. Rädslan för att eleverna inte ska vara rustade kommer att sippra ner genom systemet och snart kommer uppnåendemålen att prägla förskolans arbete. Domedagen är nära.
Major Björklund har en viss retorisk skicklighet. Han hänvisar till kritiken mot treämnesskolan (matte, engelska, svenska) och argumenterar för att det är viktigt att öka de andra ämnenas status. Bra sagt – men uselt tänkt!
I stället reser han en mur mellan “de teoretiska” och “de praktiska” ämnena som inte tycks omfamnas med samma iver. Skolministern har inte förstått att bild och musik inte är färdighetsträning eller rekreation utan ytterst krävande intellektuella ämnen som berör centrala delar av våra liv och våra sätt att tänka runt våra erfarenheter. Form, innehåll, erfarenhet, gestaltning, mediering, tolkning, mening, tecken, möte och så vidare…. sådant finns inte när majoren försöker skapa ordning i leden. Det är fakta, fakta och åter fakta som ska rädda oss ur krisen – kryddat med en rejäl nypa diciplin förstås. men den kommer kanske av sig själv när de estetiska ämnena har marginaliserats från skolan?

Andra bloggar om: nationella prov
När vi kommer till huset ryker kaminen in. Det är stopp i rökgången och snart luktar allt rök. På två veckor har en fågel lyckats fylla skorstenen med 10 spannar kvistar och vi fylls av motvillig beundran inför prestationen. Men frågan är hur den har kommit på idéen? De första 200 pinnarna har ju bara försvunnit rakt ner i ett oändligt mörker! Till sist blev det ju fullt och fågeln lyckades verkligen sätta bo och lägga ägg ungefär fyra meter ner i skorstenen. (Nej – jag är inte djurvän!)



Jag som alltid har valt tandläkare för att de har varit trevliga och kunnat laga tänder – nu måste jag ta ställning till deras värderingar…

I organisationsteori finns försök att mäta kvalitet genom graden av öppenhet. Vad är möjligt att diskutera? Och vad får vi absolut inte prata om? I en teori om lärande organisation finns en romantisk bild av ett pågående samtal och att hierarkierna inte är betydelsefulla när det gäller att värdera tankar.
Jag ser denna tilltro till vetenskapen som djupt rörande och en smula ömklig. Ett mekaniskt programtänkande har smugit sig in i skolvärlden och vi kommer att ha en amerikaniserad världsbild där varje problem har ett botemedel i form av ett utprövat program eller en “evidensbaserad metod”. Positivismen har rest sig från graven och den är vresig och hämndlysten efter år av förnedring.
Så är rubriken på en
Idag har jag mött samordnare på partnerområdesdag. Det innebär att de får information om vad som är på gång och det brukar vara mycket. Särskilt med nya kursplaner, Bolognaprocesser och progressionsredskap. Vi diskuterade samarbete och hur vi skulle kunna skapa nya former för utbyte.