Svd presenterar svensk genuspedagogik i en lätt romantiserande artikel 2. Det känns lite fånigt att hänvisa till sig själv men de kritiska rösterna kring dessa satsningar är väldigt få.
Om utredningen Jämställd förskola
Andra bloggar om: Förskola, Normativitet, Värdegrund, Genus, jämställdhet, Skola, Personligt, Politik
Så heter en bok som Ann Heberlein presenterar i dagens Sydsvenska. Kanske finns det inget mer provocerande än att frågasätta lusten att “skaffa” barn. Tidigare hände det att folk sa “få” barn och detta kanske var ett uttryck för att barn var en form av gåva – något att vara tacksam över och inte ett klädsamt tillbehör.
Heberlein tar (som vanligt) ut svängarna och prövar resonemangets hållbarhet. Varför är vi så besatta av föräldraskapets njutbarhet när alla undersökningar visar att det är en tid av fruktansvärda påfrestningar? Enbart möjliga att uppskatta genom sömnbristens förlåtande minnesförluster.
Den biologiska driften att se sina gener spridas över planeten jorden må vara stark men räcker det för att förstå vilka prövningar människor utsätter sig för i kampen för en lyckad fortplantning?
Jag lär någon gång ha sagt att:
Ett barn skaffar man för att man är nyfiken
Två för att man tror att de ska leka
Tre för att man är dum i huvudet…
Så här i backspegeln skäms jag över den uppenbart koketterande cynismen och skyller på småbarnstidens utmattningssyndrom.
Slutklämmen gillar jag:
Jag längtar efter en bok som ömsint beskriver moderskapets glädje, kanske till och med listar fyrtio argument för att skaffa barn.
Tyvärr kommer inte jag att skriva den boken, av den anledningen att jag inte kan komma på särskilt många goda argument till fördel för föräldraskap. Bara ett enda totalt irrationellt skäl: den förfärliga, förtärande och enorma kärleken som finns mellan ett barn och dess föräldrar.
Slaget om skolan går vidare… Jag är orolig för att politiseringen av frågorna kommer att förstöra samtalsklimatet – men efter Folkpartiets senaste utspel är alla medel tillåtna.
Under tiden fortsätter DN att sprida myter om den farliga svenska skolan och den dåliga lärarutbildningen.
Våld och hot är vardag på Sveriges största arbetsplats – skolan. 2007 kan bli det värsta året någonsin, redan har nära 300 anmälningar kommit in till Arbetsmiljöverket. Trots det får de flesta lärarstudenterna ingen utbildning alls i konflikthantering.
Retoriken har förvandlat lösa rykten till sanningar – mina erfarenheter från skolbesök och lärarutbildning är helt annorlunda. Våld och hot är inte vardag. Jan Björklunds behov av att svartmåla skolan för att kunna visa handlingskraft, ställa krav och skapa tydliga regler styr nyhetsrapporteringen på Sveriges största morgontidning. Min respekt för den liberala journalistiken har varit större.
Journalister och fack jublar över Björklunds löften (Svd DN) om miljarder till skolan. Men vad är det han säger? Vi ska satsa på lågstadiet? En skolform som inte finns! Varken i läroplaner eller skollag!
Poängen är att säga något som folket känner igen – vi kanske ska vara glada att det inte är folkskolan som dammas av!
Läs en blogg om oväsentligheter
Speciallärare utbildas inte i Sverige – däremot har vi satsat mycket energi och pengar på att etablera specialpedagogens yrkesroll som delvis försöker distansera sig från den gamla tidens individuella kompensatoriska stödtänkande. Där specialpedagogen försöker skapa förutsättningar för framgångsrikt lärande – där lyfter specialläraren ut det enskilda barnet och botar det.
Andra bloggar om: Bedömning, Högskola, björklund, Lärarutbildning, Utbildning, Skola, Personligt, Politik
Lärarutbildningen i Malmö är en stor arbetsplats. Ungefär 500 anställda fördelade på sex enheter utbildar tusentals studenter.
Vi som arbetar här har skiftande bakgrund och uppdrag – men hör till samma organisation och har samma chef. Ibland prövas kraften i vår gemensamma vision under enhetsövergripande seminarier. Då får vi tillfälle att jämföra tolkningar av dokument och tanken är att vi ska lära av varandra. Det skulle kunna kallas kompetensutveckling.
När jag började arbeta på LUT var detta ibland prestigefyllda tillställningar och tävlingen mellan enheterna pyrde under ytan. Förnumstiga pedagoger slog knut på sig för att sälja sin enhets version av t.ex. “det allmänna utbildningsområdet” och ofta handlade det om att försöka ligga så nära Olle Holmbergs (ibland lätt mystiska) ord som möjligt. Om Olle hade betonat vikten av att “kvalificera in erfarenheter i huvudämnet” kunde man dagen efter möta kolleger som försökte förklara vad vår ledare egentligen menade för studenterna. Det fanns något ängsligt och osjälvständigt i luften.
En elak kollega (det kan ha varit jag) beskrev lärarutbildningen som en mötesplats för personer med napoleonkomplex. Många såg sig som potentiella fältherrar som med kursplaner och progressionsstrukturer skulle erövra världen. Finns det något sorgligare än en general utan armé?
Så är det inte längre. En ny försiktigare hållning har smugit sig in i samtalet. En ny regering och bolognadirektiven har tagit udden ur den värsta tvärsäkerheten. Nu gäller det att tänka och handla samtidigt.
När det gäller förändringsarbetet finns det olika strategier:
1) Vi låtsas som ingenting. Lärare är vana att se styrdokument komma och gå och en klassisk taktik är att integrera tänkandet i gamla strukturer men att ändra på orden.
2) Det är “Kejsarens nya kläder”- mycket ståhej för ingenting. Genom att förlöjliga budskapet som orealistiskt kan vi fortsätta att gå på som vanligt.
3) Det går att förena gammalt och nytt i en sund kompromiss och med sunt förnuft löser vi de svårigheter som uppstår. Jag kommer att visa på svårigheterna med denna hållning nedan.
4) Det är något helt nytt som ställer helt nya krav på oss. Blandformer skapar oklarheter kring ansvarsfördelning som riskerar att förstöra reformens idé om studentens frihet.
Vi lärarutbildare diskuterade i veckan olika tolkningar av begreppet lärandemål. En viktig princip är att examinationerna ska bli mindre komplicerade och att det i kursplaner ska framgå tydligt vad som är obligatoriska moment.
På pappret är det enkelt – mät vad studenten kan vid avslutad kurs. Försök inte kontrollera hur kunskaperna/färdigheterna uppstår Det är studentens ansvar att ta vara på tillfällena till lärande under kursen.
I verkligheten är det mer mystiskt. Hur får vi studenterna att komma till alla de föreläsningar och seminarier som vi tror att de behöver? Tidigare kunde allt obligatorieläggas och studenterna skrämmas med straffuppgifter om de uteblev. Aktivitet var det samma som kunskap och närvaro var beviset på tillägnan.
För mig är kärnan i bolognatänkandet att skilja examination från undervisning. Studenterna har rätt att veta i vilken roll de möter läraren. Ett seminarium ska vara ett fritt och sanningsprövande samtal – inte ett försök att gissa lärarens åsikter och lägga sig så nära som möjligt för att plocka poäng. Svensk skola är ganska unik i sin sammanblandning av examination och undervisning – och vi har ett system som uppmuntrar till ledtrådssökning och inställsamhet.
Därför är det med en viss förvirring jag funderar över ett enhetsövergripande seminarium som Lärarutbildningen i Malmö ordnade i ämnet.
Vi sägs vara duktiga på att beskriva kunskaper/förståelse i mål och vi har bra examinationsformer (läs text) för att bedöma studenternas prestationer. Men när det gäller färdigheter och förmågor – då famlar vi svårt. För att bedöma någons färdighet måste jag ju faktiskt se någon form av aktivitet. Och då måste denna aktivitet ske i ett inramat sammanhang som klargör att det faktiskt är fråga om examination. Annars är vi tillbaka på ruta 1 där allt är obligatoriskt och allting bedöms. Lockelsen i att knyta samman alla moment i trådar där delarna bygger på varandra är också stor. Du måste göra en undersökning som måste redovisas i grupp som ska sammanfattas i en skriftlig reflektion (ständigt dessa reflektioner!!!)
Vi famlar efter en lagomnivå som skulle kunna fånga in våra goda ambitioner utan att kränka studentens rätt att forma sin utbildning. I jakten på denna tänkta nivå konstruerar vi en lagom student som behöver lagom mycket hjälp och styrning.
Problemet är att vi möter helt andra studenter än denna hypotetiska kompromissprodukt.
Vi har:
1) Den ytterst kompetente självständige studenten som varken går på föreläsningar eller läser kurslitteratur, men klarar alla tentor med glans – och samtidigt läser ekonomi och juridik i Lund.
2) Den svage studenten som läser alla böcker och går på alla föreläsningar men ändå misslyckas vid examinationen
3) Den grupp av studenter som i skiftande mån har nytta av undervisningen och med hjälp av föreläsningar och litteratur klarar av att bli godkänd. Vi måste tro att de finns – åtminstone för vår självkänslas skull.
När vi diskuterar kontroll av undervisning utgår vi inte ifrån dessa skillnader. Alternativet blir lätt en för alla parter förnedrande kompromiss. Om studenter ska ta ansvar för sina studier måste det vara på riktigt. Alla former av obligatoriska undervisningsmoment riskerar att avslöja retoriken om det egna ansvaret.
I min värld är personligt ansvar inte delbart. Studenten har rätt att misslyckas på sina egna villkor. Vi kan inte skydda dem från sig själva. Därför måste vi lärarutbildare avstå från att kontrollera, lotsa, stötta studenterna under kurserna. Trots att vi vet att de skulle behöva just dessa åtgärder. Stödet måste formuleras på studenternas villkor – det är kärnan i bolognaprocessen för mig.
Andra bloggar om: Lärarutbildning, Bedömning, Högskola, studentinflytande, Normativitet, Bologna, Skola, Personligt, Utbildning, Malmö, Politik
…om det här med bologneriet är en bra idé på en professionsutbildning. Det opersonliga instrumentella förhållningssättet som är en förutsättning för neutrala bedömningar hotar centrala värden i det som vi av tradition kallar lärarkunskap.
Ett exempel som rör upp starka känslor är namnets betydelse. Jag är antagligen djupt präglad av 25 år i förskolan och har svårt att anpassa mig till ett opersonligt förhållningssätt.
Som lärare skäms jag inför tanken att inte känna till namnen på de studenter jag möter. Ansiktet, namnet och handlingen bildar förutsättningen för ett respektfullt möte. Studenterna vittnar om detta igenkännande som en central kvalitet. De vill bli sedda och bekräftade. I utbildningsfabriken är denna längtan efter närhet lite sorglig och riskerar att skapa ett annat fokus än det som borde vara utbildningens syfte – att uppnå kursplanemål och producera dugliga lärare.
Samtidigt är jag rädd för att studenterna tar med sig bilden av en bekväm distanserad elevrelation i sin framtida lärargärning. Varför ska de vilja möta barnen när vi lärarutbildare inte vågar (eller har förutsättningar) att lära känna dem på en personlig nivå?
Myten av den opersonlige effektive pedagogen återskapas. Ett neutralt offer som beredvilligt följer pedagogiska modenycker från riksdagen. Lydnad som livshållning. Testen som distanseringsverktyg. Bedömning, diciplinering och sortering som slutmål.
Närhet ställer andra krav på ärlighet. Vad behöver de här barnen? Vad kan jag göra för dem?
Samtidigt hyllas en teknokratiska undervisningsvision i folkpartistiets version i landets tidningar (Svd – ofta nyanserad) (DN – den ständiga hejaklacken). Den t-y-d-l-i-g-e ledaren med de t-y-d-l-i-g-a kraven drar fram på ett populistiskt segertåg genom landet. Socialdemokraterna hukar i buskarna.
Alla är överens om att skolan är viktig och att läraren är en historiskt betydelsefull person. När jag möter 320 nyantagna lärarstudenter vibrerar allvaret i luften. Det är en brokig skara från samhällets alla grupper, men de har två gemensamma egenskaper som hänger samman med läraryrkets utsatthet: de vill vill vara duktiga – de vill ha kontroll.
Som lärarutbildare måste jag förhålla mig till all denna duktighet och detta galopperande kontrollbehov – som ofta finns i exponentiellt koncentrerad form hos lärarutbildare. Ingen tycker om att ha fel eller erkänna att tillvaron är övermäktigt komplicerat – men jag tror att lärare hatar det mer än andra. Vår uppgift är att gestalta tillvaron som meningsfull och god. Inte kaotisk och slumpartat. Jag försöker att markera ett avstånd till denna perfektionism, men jag vill inte utsätta studenterna för onödig ångest.
Idag skulle jag introducera Malmö högskola nya Learning management system (LMS) och samlade 320 studenter i vår vackra aula för att visa den digitala teknikens möjligheter. Jag ville avdramatisera svårigheterna med att ladda upp filer och glädjen i att ge respons i avgränsade digitala forum.
Detta var också dagen då leverantören valde att uppdatera till en ny version av programmet och ingenting fungerade. Verkligen ingenting.
Varje lärares värsta mardröm är att vara beroende av en teknik som trilskas. Nu vet jag hur det känns att vara tvungen att hitta på – och känna 640 medlidsamma ögon som försöker trösta mig i eländet.
– Men Mats, vad ska vi göra om ingenting fungerar den dagen vi ska lämna in våra examinationsuppgifter, frågar en orolig student.
– Hmmmm, då får ni väl hitta på något, stammar jag och glömmer bort att min uppgift är att skapa trygghet genom att ha svar på allt.
Efteråt kommer en student fram och uppmuntrar mig:
– Detta var den bästa föreläsningen hittills. Jag har lärt mig att inte vara rädd för att saker inte ska bli som man har tänkt sig!
Sakta konstruerar vi en lärarroll som inte bygger på duktighet och kontroll. En dag ska jag våga möta min rädsla för att misslyckas utan att skämmas. Men då måste visionen som styr skolan formuleras i andra termer än effektivitet och mätbara mål. Så länge lärare finner sig i att vara syndabockar kommer vi antagligen att återskapa bilden av den gode läraren hos våra studenter. Jag letar efter en väg mellan de absurda kraven och den uppgivna cynismen.
Samtidigt väljer folkpartiet en ledare som har gett den beskäftiga tvärsäkerheten ett ansikte inom skolpolitiken. I DN (länk1 Länk2)väljer han att beskriva sig som “ödmjuk” – jag kan inte nog varna för personer som måste påpeka denna egenskap för sin omgivning. Förmågan att ge enkla svar på de svåra frågor hyllas i en svårt politiserad rapportering i en f.d. hedervärd tidningen.
Mycket fjomperi importerar vi okritiskt och stora delar av den ledarskaps- och managementfilosofi som breder ut sig i skolan är djupt motbjudande. Men det finns delar jag gillar. Tanken på att grupper behöver utmaningar för att växa samman förstår jag.
På min enhet tar vi in 320 studenter fördelade på 40 arbetslag. Vi väntar oss att de ska stötta varandra och ta stort ansvar för studierna. De är beroende av varandra – på gott och ont.
Därför åker vi ut till en skog utanför Malmö och skickar ut dem på teambuilding i form av 8 stationer som ska träna deras samarbetsförmåga och tillit. Olika egenskaper belönas i övningarna och den viktigaste förmågan är nog att lyssna på varandra. Det låter banalt men efter dagen brukar mycket lossna i grupperna.
En dag i skogen betyder mycket. Rollerna är inte fixerade – alla behövs. Tänk om vi kunde bevara den känslan!
Det påminde om min tid som förskollärare och känslan av att ha varit med om en riktigt lyckad utflykt. De enkla nöjenas tid.
Ordet estsetik förekommer i 14 kursplaner i svensk skola – tyvärr i 14 vitt skilda betydelser! Tolkningarna spänner från romantisering av fritt skapande, traditionell syn på konst som dekoration, färdighetsträning, estetik som korrigeringsstatistik, konst som oförargligt pyssel, konst som avkoppling, mediespecifika uppfattningar som tangerar konst för konstens egen skull, konst som hjälpgumma till viktiga ämnen, uppfostran in i god borgerlig finkultursmak – till det som vi på Malmö högskola kallar radikal estetik. (läs mer)
Våra nya studenter möter begreppet estetik i kursplanen för den inledande kursen och jag försöker förklara vad det är som förväntas av dem i det moment som kallas estetisk presentation. Det är minerat område och jag märker hur lätt det är att hamna i knipa och bli retorisk. Att spela ut känsla mot förnuft är lockande. Att spela ut skriftspråk mot andra språk är också lockande. Men det vore att lura studenterna om jag försökte få dem att tro att skriftspråkets ställning på allvar är hotad av de multimodala uttrycksformerna. Gutenberg regererar
Nåja vad menar jag är viktigt?
1) Det måste finnas en erfarenhet att utgå ifrån. Upplevelsen, intrycket, förnimmelsen – vi börjar där. Någon har varit med om något!
2) Det upplevda måste få en form – eller som vi säge: en gestalt! Någon vill berätta något!
I instruktionerna betonas att den multimodala uttrycksformen ska väljas av studenterna. Det är inte alla studenter som uppskattar denna form av frihet. Några skulle nog ha föredragit att få redovisa i vanlig textform.
3) Gestaltningen ska medieras – den ska göras gemensam på något sätt. Någon får ta del av något!
Ordet redovisning associerar till duktighetskultur och vi försöker hitta en form som inte väcker bedömningsnerven. Det handlar inte om bra/dåligt eller rätt/fel utan om att kunna kommunicera och att väcka nyfikenhet.
4) Tolkning “is the new black”. Någon försöker förstå vad som kommuniceras.
Mottagarens reaktioner är mer intressanta än avsändarens avsikter. Förhoppningsvis kommer vi inse att vårt sätt att uppleva och beskriva världen måste knfronteras med andra tolkningar. Då först kan vi prata om gemensam kunskap som utgår ifrån olikheter snarare än samstämmighet.
Själva examinationen av momentet är en individuell text som beskriver studentens tankar kring uttrycksformens lärandepotential. Det kan bli intressant. Kraven på att vi ska göra en likvärdig bedömning av ett svårt område är stora. Så är det här i livet.
Andra bloggar om: Bedömning, Lärarutbildning, Estetiska processer, Högskola, studentinflytande, Normativitet, Bologna, Politik, Skola, Personligt, Utbildning, text
Bruket av versaler (stor bokstav) var tidigare en markering av auktoritet. I vanligt språkbruk använder vi idag stilgreppet enbart till namn – inte till titlar. När jag gick i skolan skrevs Gud med versal inledningsbokstav – i dagens skriftspråk får den allsmäktige herren, liksom konungen, drottningen, regeringen och riksdagen hålla till godo med gemener. Därför är det med blandade känslor jag läser dokumentet som beskriver studenters rättigheter och skyldigheter inom Malmö högskola.
Både Rektor och disciplinnamnden vid Malmö högskola får besluta om att varna en student. Beslut om att avstänga en student fattas av disciplinnämnden. En student har rätt att få Rektors beslut om varning överprövat av disciplinnämnden. Student som har varnats av Rektor ska underrättas om denna rättighet.
I högskoleförordningar, riksdagsbeslut, läroplaner eller skollag används inte versaler för rektor. Det borde inte heller Malmö högskola göra. I september ska en ny version antas av högskolestyrelsen. Förhoppningsvis i modern språkdräkt. Att skriva rektor med gemener vore att verkligen visa respekt för ämbetets auktoritet. Versaler riskerar att bli pompöst och ofrivilligt komiskt.
Tysta tankar 