…om det här med bologneriet är en bra idé på en professionsutbildning. Det opersonliga instrumentella förhållningssättet som är en förutsättning för neutrala bedömningar hotar centrala värden i det som vi av tradition kallar lärarkunskap.

Ett exempel som rör upp starka känslor är namnets betydelse. Jag är antagligen djupt präglad av 25 år i förskolan och har svårt att anpassa mig till ett opersonligt förhållningssätt.

Som lärare skäms jag inför tanken att inte känna till namnen på de studenter jag möter. Ansiktet, namnet och handlingen bildar förutsättningen för ett respektfullt möte. Studenterna vittnar om detta igenkännande som en central kvalitet. De vill bli sedda och bekräftade. I utbildningsfabriken är denna längtan efter närhet lite sorglig och riskerar att skapa ett annat fokus än det som borde vara utbildningens syfte – att uppnå kursplanemål och producera dugliga lärare.

Samtidigt är jag rädd för att studenterna tar med sig bilden av en bekväm distanserad elevrelation i sin framtida lärargärning. Varför ska de vilja möta barnen när vi lärarutbildare inte vågar (eller har förutsättningar) att lära känna dem på en personlig nivå?

Myten av den opersonlige effektive pedagogen återskapas. Ett neutralt offer som beredvilligt följer pedagogiska modenycker från riksdagen. Lydnad som livshållning. Testen som distanseringsverktyg. Bedömning, diciplinering och sortering som slutmål.

Närhet ställer andra krav på ärlighet. Vad behöver de här barnen? Vad kan jag göra för dem?

Samtidigt hyllas en teknokratiska undervisningsvision i folkpartistiets version i landets tidningar (Svd – ofta nyanserad) (DN – den ständiga hejaklacken). Den t-y-d-l-i-g-e ledaren med de t-y-d-l-i-g-a kraven drar fram på ett populistiskt segertåg genom landet. Socialdemokraterna hukar i buskarna.