En sentimental dåres bekännelser

Jag var på 30-årsjubileum på min gamla förskola. Jag arbetade där i mer än 25 år. Vi bläddrade bland bilder och det var en hel del projekt som jag hade glömt. Vi trodde nog att vår förskola var en sorts fristad och att det var upp till oss att fylla den med innehåll. EU hade inte förstört barnens lekmiljö med säkerhetshysteri. Vi trodde mer på äventyr som pedagogisk kraft.

of1.jpg

Jag minns träbåten som vi fick från Hamnförvaltningen och hur vi byggde om den till sjörövarskepp.

Jag minns plåttunneln som vi grävde ner och använde som turtleskloak. Godispizzan var stor och färgglad.

Jag minns att vi byggde vulkaner i sandlådan av samma rör och eldade till vulkangudens ära när skymningen föll. Det kan ha varit del av något mytologiskt tema, men antagligen ville vi  bara elda.

Jag minns linbanan från trädtoppen över kullen till lekställningen och den hopplösa vajern som slaknade varje dag.

Jag minns hönshuset och de elaka tupparna.

Jag minns trädkojan utomhus och elefantkojan inomhus.

 of7.jpg

Jag minns borgen av lastpallar och pyramiden av balkar. Vi borde ha använt vattenbaserad färg när barnen fick måla.

Jag minns traktordäcket som knäckte fjädringen på min SAAB när jag körde hem det.

Jag minns badkaret som vi hittade i en container.

Jag minns pojken med barnepilepsi som klättrade upp i det högsta trädet och skrämde slag på personalen (Det gick bra)

Jag minns vattenrutchkanan och knepet att dra in byxorna i gumpen för att få bättre glid.

of4.jpg

Jag minns lådbilarna och stridsvagnen som vi gjorde av en barnvagn.

Jag minns jättekrokodilen som vi gjorde av papiermaché.

Jag minns den nyskjutna fasanen som vi fick av min fader jägaren och hur vi plockade, rensade och grillade den som höjdpunkt på ett stenålderstema. Tyvärr minns jag även molnet av flugor som svärmade ut ur skåpet där vi hade lagt fjädrarna. Det hade vi inte räknat med.

Jag minns mörtfällan som vi byggde av hönsnät och testade i Beijers park.

Jag minns boxbollarna, boxhandskarna och brottningsmatcherna.

Jag minns snickarrummet och att vi försökte tro på barnens förmåga att hantera verktyg på ett ansvarsfull sätt – jag minns inga olyckor.

Jag minns fingerfärgsorgier i vattenleksrummet – innan pedofilskräck och kroppsfientlighet gjorde sådana aktiviteter omöjliga.

Jag minns fotbollsturneringar och att Salif Jönsson (numera i Bunkeflo IF) i stort sett ensam besegrade de andra förskolorna.

of5.jpg

Jag minns sommarfesten då vi la kolsyreis i vattnet och lät barnen bada i det bubblande och rykande vattnet.

Jag minns fisketurer till Segeå – innan golfklubben la beslag på området.

Jag minns utflykter till dammen i Östra sjukhusparken – innan Kriminalvården byggde ett staket för att skydda internernerna från oväntat besök

Jag minns utflykter till Arons skrot och vår stolthet över lekbilen som hade riktig ratt och hastighetsmätare.

of3.jpg

Jag minns att Brita Edsnäs från Socialförvaltningen ibland deltog i festligheter. Det var det närmaste vi kom centralstyrning på den tiden. Den politiska överbyggnaden var minimal.

Jag har vaga minnen av lekhallen som byggde på tankarna från Barnstugeutredningen 1974 om barns behov av motoriska aktiviteter. Vi lärde oss aldrig kontrollera den väldiga ytan och idag är allt uppdelat i läshörnor och träningsstationer.

Jag minns Christians underbara mat, att spiskummin är en viktig krydda och att barn som får smaka på annorlunda mat blir öppna personer

Jag minns flerptävlingar mellan stadsdelens förskolor. En klump med snöre och svans som snurrades i gympinginspirerad koreografi.

Jag minns Dagisiader som var tävlingar mellan stadsdelens förskolor. Konkurrens ingick inte i tidens anda och många hade svårt att bestämma sig för om det var på riktigt. Oavgjort var alltid idealresultatet

Jag minns övernattningar med sexårsgrupper i tält och kaskadkräkningar i sovsäckar.

Jag minns känslan av att komma till jobbet och att tillsammans med barn och arbetskamrater fundera över vad vi ville göra av dagen – utan att snegla på läroplan, arbetsplan, IUP och dokumentationstvång.

Jag minns att vi män tog ganska stort utrymme och att vi ofta diskuterade skillnader mellan manligt och kvinnligt i tolkningen av yrkesrollen. Jag har starka upplevelser av ömsesidig respekt mellan könen och att den gemensamma visionen var viktig.

of2.jpg

Jag minns att ett arbetsmiljöprojekt presenterades i Sydsvenskan under rubriken “Männen i barnomsorgen fuskar och smiter”. Jag har förlåtit upphovskvinnan – men jag glömmer inte den politiserade bakslugheten i påhoppet. Är männen i dagens förskola lika utsatta – förstår de att de måste hitta stöd i varandra?

Nu är det fem år sedan jag lämnade kommunen för att arbeta i statlig tjänst på Lärarutbildningen. Det mesta har förändrats. Har jag förändrats?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Idag väljer jag att tro…

…på lärarutbildning som en god kraft i samhället. Ibland har jag tvivlat på vår verksamhet, men inte idag. De 320 studenter som radar upp sig i bänkarna för att under 3,5 år utbilda sig till lärare har rätt att möta lärarutbildare som är hängivna sin uppgift som den uttrycks i Högskolelagen och den nya examensordningen:

Kunskap och förståelse
För lärarexamen skall studenten
– visa sådan kunskap i ett ämne eller ämnesområde som krävs för den verksamhet som utbildningen avser inbegripet kunskap om ämnets eller ämnesområdets vetenskapliga grund och om relevanta metoder inom verksamheten samt insikt om aktuella forskningsfrågor,
– visa kunskap om lärande och undervisning
– visa kunskap om läs- och skrivutvecklingens och matematikens betydelse för barns och elevers kunskapsutveckling, och
– visa kunskap om betydelsen av ett jämställdhetsperspektiv i den pedagogiska verksamheten och vid presentation av ämnesstoffet.
För undervisning och annan pedagogisk verksamhet i förskola, förskoleklass och grundskolans tidigare år gäller dessutom att studenten skall
– visa mycket god kunskap i läs- och skrivinlärning och grundläggande matematikinlärning.
För undervisning i grundskolan och i gymnasieskolan gäller dessutom att studenten skall
– visa mycket god kunskap i att analysera och bedöma elevers kunskapsutveckling samt god kunskap i betygsättning.

Färdighet och förmåga
För lärarexamen skall studenten
– visa förmåga att omsätta de kunskaper i ämnen eller ämnesområden och om lärande och undervisning som krävs för den verksamhet som utbildningen avser, så att alla barn och elever lär och utvecklas,
– visa förmåga att förmedla och förankra samhällets och demokratins värdegrund,
– visa förmåga att förmedla, förankra och tillämpa gällande regelverk som syftar till att förebygga och motverka diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever,
– visa förmåga att självständigt och tillsammans med andra planera, genomföra, utvärdera och utveckla undervisning och annan pedagogisk verksamhet samt delta i ledningen av denna,
– visa förmåga att analysera, bedöma, dokumentera och värdera elevers lärande och utveckling i förhållande till verksamhetens mål samt informera och samarbeta med föräldrar och vårdnadshavare,
– visa förmåga att använda informationsteknik i den pedagogiska verksamheten och inse betydelsen av olika mediers roll för denna, och
– visa förmåga att kritiskt och självständigt tillvarata, systematisera och reflektera över både egna och andras erfarenheter och relevanta forskningsresultat för att därigenom bidra till utvecklingen av yrkesverksamheten och kunskapsutvecklingen inom ämnen eller ämnesområden.

Allt detta har Sveriges riksdag beslutat och nu är det upp till oss att förverkligar visionen om den kompetente läraren.

Min privata förhoppning är kanske att studenterna, likt huvudpersonen i videon nedan, rycks med i något och vågar göra oväntade saker. Valet som vapen – Weapon of Choice.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Trygg, rolig och lärorik – överallt och hela tiden

goya_little_giants.jpg

Sverige har en ganska udda uppfattning om hur skolan ska vara.  I läroplanstexter för skola och förskola bestämmer staten att verksamheten ska vara trygg, rolig och lärorik. Ansvaret vilar på läraren (eller i sista hand rektor) och barnet har rätt att uppleva sin tid i skolan på detta sätt. Kan vi verkligen lova att någon ska uppleva sin tillvaro som trygg?

Det är en underbar vision av den goda barndomen i det goda samhället som gestaltas i dessa tre ord, som harmonierar och stöder varandra på ett oproblematiskt sätt.

För mig är det ett dilemma att det är tre mål som ofta kommer i direkt konflikt med varandra.

1) Trygghet kan vara blockerande för lärande och utveckling. Du måste riskera att din världsbild vänds upp och ner av nya kunskaper

2)  Rolig – jo kanske det – men allt egentligt lärande innefattar någon form av viljestyrd ansträngning som riskerar att komma i konflikt med lustprincipen.

3) Lärorik låter lätt, men vilka kunskaper är det som avses? Det fria kunskapandet eller ett målstyrt pluggande på skolans villkor?

Jag är alltså bekymrad över att konflikten mellan dessa tre storheter inte diskuteras öppet. Det är som att kräva att en bil  ska vara gul, röd och blå samtidigt. Ska vi blanda färgerna? Ska vi måla i lager? Eller ska vi göra mönster? Eller allt  samtidigt?

Sedan händer det att barnen växer upp och börjar på högskola.  Risken är  stor  att förväntningarna från tidigare skolgång återskapas inom akademin. Det är läraren som ska se till att studierna blir trygga, roliga och lärorika. Så ser inte våra styrdokument ut. I bolognaprocessens högskola är det resultaten och det egna ansvaret för studierna som betonas. Vi lärare bryr oss (åtminstone inte på pappret) inte om hur studenten mår under processen. Det är frihetens pris. Kontroll och lotsning är inte längre ett alternativ.

Under tiden läser jag om projektet “Plagiat –  en pedagogisk utmaning”  som ska försöka lära studenterna att inte fuska. (Kollegiet, MSU, Kristianstad Högskola) Helst innan de har lämnat in sina arbeten och blivit föremål för disciplinära åtgärder. Det är ett gigantiskt problem att klargöra skillnanden mellan

Citat
Refererat
Egna reflektioner

Många studenter har klarat sig bra under sin skoltid genom att kopiera texter och byta ut ett ord per mening till en synonym. Då menar de att texten är personlig och inte kopierad. En högskola måste ställa högre krav än så på eget tänkande.

Skandaler och skvaller…

… vore det frestande att skriva om! Tänk att i en anonym blogg få frossa i rykten från en icke namngiven högskolas höstfest.

courbet_bathers.jpg

Tyvärr har jag vissa principer. Hänsynslös vill jag bara vara mot mig själv. Arbetskamrater bör behandlas med respekt (och förresten hände det inget upprörande).

Korven – god
Enhetsövergripande samtal – livliga
Festplatsen – blåsig
Tipsrundan – lagom lätt
Dansen – nej tyvärr

Det största problemet är den låga uthålligheten hos deltagarna. Vi började tidigt, men i min värld är det nästan skandal att efterfesten inträder kl. 19.00 och efterefterfesten kl. 21.00.

När jag i gott skick kommer hem innan tio vet jag att Lärarutbildningens rykte som präktighetens tempel lever vidare. Om vanliga lärare ser sig som moraliska föredöme och därför intar en viss försiktighet i festandet – då kanske det mönstret finns upphöjt till två hos lärarutbildare?

Osjälvständigt arbete?

noter.jpg

I Bolognaprocessens följder är vi tvungna att lära oss nya ord och nya betydelser. En del är laddade med positiv energi men tömda på egentligt innehåll. Det värsta exemplet är “självständigt arbete”.

 Tanken är att det är meningsfullt att dela in utbildningen i självständigt och osjälvständigt arbete. Jag tror att det självständiga spåret (som ska poängsättas och spridas ut under utbildningen) pekar mot undersökningar och examensarbetesskrivningar. Å andra sidan finns det osjälvständiga spåret som präglas av förutbestämda processer, högt lärarberoende och reproduktiv kunskapssyn. De två sidorna legitimerar varandra och i en dikotomiserad värld kan vi fortsätta att vårda myter om fri forskning och ämnesinriktad progression.

När studenterna kommer är det med blandade känslor jag presenterar kursens innehåll som 15 högskolepoäng osjälvständigt arbete. Jag har högre ambitioner än så.

Målfrossa – det totala övermodets triumf

Svensk skola älskar mål. Från läroplanernas poetiska och personlighetsutvecklande till kursplanernas detaljerade och mångtydiga. Från de kommunala skolplanernas opportunistiska kataloger över prioriterade åtgärder till de individuella utvecklingsplanernas disciplinerande förhoppningar. Från Bolognaprocessens sofistikerade uppdelning i reflektion, värdering och handling till de privata och mystiska drivkrafternas undervegetation.

frestandemal.jpgÖver hela verksamheten vilar en tjock smetig hinna av misstänksamhet som manifesteras i denna iver att föreskriva vad som ska hända och vad som ska utvecklas. Framtidens barn kommer att kontrolleras och testas tidigare och oftare. Under förevändningen “att ge stöd till de svaga” kommer alla barn att tvingas in i normalkurvornas tyranni.

Våra studenter ska examineras mot hundratals mål och vi lärare kommer att skriva betyg som garanterar att de verkligen behärskar den beskrivna färdigheten.

Vi lever i en olycklig men förförisk förvissning att allt egentligt lärande är grundat i en medveten avsikt. Pedagogik är då ett sätt att beskriva detta förhållande i termer av stimuli och respons. Bra handlingar är de som innebär en förändring av tänkandet – en utökning av kunskapen om världen. Dåliga handlingar skulle då vara sådana som inte förändrar mig.

Jag är måltrött och misstänksam mot det som nu kallas lärandemål i kursplanerna. Det är oroväckande att jag tvivlar på vårt sätt att styra utbildning – innan terminen har börjat – men jag känner en smygande hinduistisk övertygelse om alltings fåfänglighet och förgänglighet. Det är strävan och illusioner som skapar olycka i världen.

Men nu tar vi nya tag! Eftertänksamhet är en lyx som den sysslolöse kan kokettera med.

Jag har mött svensk skolas framtid…

ingentidattforlora.jpg… i form av 320 nya lärarstudenter på Malmö Högskola. Det känns som ett stort ansvar att ta hand om alla dessa ambitioner.

Risken är stor att studenterna väntar sig både ett personligt bemötande och ett bekräftande förhållningssätt. Jag tror inte att vi alltid klarar av att leverera detta. I stället måste de hitta stöd hos varandra och en förtröstan i att deras studier har ett eget värde – även om inte vi lärare ser och berömmer prestationen.

Bolognaprocessen bygger på tydliga mål och neutral bedömning av examination. Våra behov av närhet, individualisering och relationer hotar ett sådant system. I teorin är det möjligt att vara både stödjande (formativ) och dömande (summativ) i sin responsgivning. Jag tvivlar.

gr.jpg

Om Egyptens gräshoppor var många och hungriga – då är våra studenter betydligt färre, men förhoppningsvis minst lika mycket på hugget. Jag ser fram emot att se dem tugga i sig kurslitteraturen…

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Kulturell utsvävning i lantlig miljö

Loppmarknad på Österlen kan vara påfrestande. I de fina kustorterna är upphetsningen fullständig under Juli månad – men det blir mycket pengar till idrottsföreningen.

grasklipp.jpg

S:t Olof ligger någon mil från kusten och är inte en del av det mondäna turistlivet. Tvärtom säger min granne att folket där inte är helt att lita på – det är för många träd. Men loppmarknaden i slutet av sommaren är ett säkert kort för finsmakarna och lokalbefolkningen. Kulturkrockar är vanliga.

skott2.jpg

Den gamle mannen har lastat en skottkärra högt över det säkra. En artig man går fram och erbjuder sig att hjälpa till men blir muttrande avvisad. Han säger sårad:
– Nej jag pratar inte polska – Jag pratar stockholmska och undrar om du behöver hjälp…

flipper.jpg

classic.jpg

Den vilda budgivningen kring flipperspelet slutar kring tusenlappen och jag undrar om köparen vet hur komplicerat ett sådant spel är inuti.

lassel.jpg

Ett annat lockande köp är en skiva med Sveriges äldste tonåring Lars Lönndahl – mannen som vägrar åldras.

lillabat.jpg

Pia och Roland har gjort en skiva med ett omslag som väcker starka känslor.

De verkliga fynden finns på konstavdelningen och det är lätt att förstå motsättningen mellan de fina konstnärerna i Österlens konstnärsgille och den folkliga konsten. Här är populärkulturen rikt representerad. Inget artistiskt skråväsende rår på kärleken till dessa bilder.

(se bildspel)

Böckerna säljs för tio kronor/plastkasse. Bara omslagen är värda det dubbla.

(se bildspel)

I gränssnittet mellan forskning och journalistik

Forskare beskriver verkligheten med hög precision – men de är inte särskilt skickliga på att föra ut dessa bilder av hur det ser ut. Resultaten stannar ofta i avhandlingsform och livet går vidare.

I dagens Sydsvenska lyfter Fredrik Pålsson upp samma tema som behandlades under konferensen som Mångkontextuell barndomsgruppen anordnade. Anledningen är en antologi om modern barndom av Gunilla Halldén. (Länk till tidigare blogg) Och som genom ett trollslag finns plötsligt frågan om barndomens pedagogisering på allas läppar. Jag drömmer om att den kraften ska finnas i de vetenskapliga texterna oftare.

elephant-01.jpgJag känner igen beskrivningarna av den moderna barndomen från boken och lider med barn som utsätts för alla denna uppmärksamhet och dokumentation.

Min favorithistoria är fortfarande den om lille Sven som är på Zoo med sin klass och står blundande framför elefanterna. När fröken frågar varför säger han:

– Jag vet hur det blir när vi kommer till skolan – vi blir tvungna att rita det vi har sett!

På ett djupare plan måste vi börja fundera över var alla dessa planer för hur barn lär sig och utvecklas kommer ifrån. Den nervösa kunskapssynen som regeringen ger uttryck för kommer att få konsekvenser långt ner i åldrarna.

Lotsning och ledtrådssökning i Bologna

bologna.jpg

Pedagogik är en mystisk vetenskap. Det finns en ful och en fin sida. Ibland samtidigt.

Landets högskolor har arbetat hårt med att skriva nya kursplaner under året. De har anpassats till Bolognaöverenskommelsen och den viktigast förändringen är att fokus numera ligger på tydlighet när det gäller lärandemål och examinationsformer. Målen ska skrivas på ett sådant sätt att de verkligen går att mäta och examinationsformerna ska verkligen korrespondera med målen. Det går alltså inte att ha stickprovstentor i disciplinerande syfte. Inte heller får vi anordna obligatoriska moment som inte är knutna till examination.

Studenten kan alltså i den bästa av alla världar välja bort föreläsningar och litteraturseminarium och fokusera på den egna kunskapsresan. Det som tidigare kunde kallas obligatorisk litteratur är idag att betrakta som exempel på redskap för lärande. De starka studenterna kommer att kunna utnyttja denna konstruktion för att vinna frihet och kvalitet.

För de svaga studenterna är det mer problematiskt. De kanske har klarat sig i 12 år i skolan genom att använda strategin ledtrådssökning. Vad vill läraren att jag ska läsa? Hur ska jag tänka? Vilka frågor kommer på provet? Lönar det sig att vara aktiv under diskussionen? Räcker det med att le?

På andra sidan staketet finns lärare som tillämpar strategin lotsning. Tidig tydlig respons och kraftfulla belöningar ger goda resultat. Behaviorismen är effektiv men har vissa mindre önskvärda konsekvenser för den långsiktiga utvecklingen. Baksidan är studenter utvecklar ett starkt lärarberoende och det självständiga tänkandet riskerar att tyna bort. Undervisningen blir inte “högskolemässig” (vad nu det är…)

wan.jpgSå nu står vi här med ett försök att förena det onda (lotsningen och ledtrådssökningen) med det goda (självständigheten i fråga om undervisningsformer under Bologna). En gissning är att det kommer vara lockande att smygkontrollera och smyglotsa studenterna under utbildningen. Detta har inget stöd i kursplanerna och strider mot de långsiktiga målen i examensordningen.

Alternativet är att se svaga studenterna gå vilse i frihetens rike och hoppas att de lär sig studieteknik den hårda vägen. Utmaningen för oss pedagoger är att erbjuda stöd på ett sätt som inte upplevs som kontrollerande. Vacker tanke.

P.S. Bilden överst är från domen i Sienna – det ligger ganska nära Bologna. Min gissning är att pedagogiken hamnar ungefär där. Close enough.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,