Och jag tipsar om Skolfront som har valt ut några bloggar med skolanknytning
Nu får man skärpa sig…
Och jag tipsar om Skolfront som har valt ut några bloggar med skolanknytning
Nu får man skärpa sig…
Jag har varit på debatt inför helgen tennismatch och om man bor i Malmö är det dags att ta ställning.
Min respekt för demokratin och mötesfriheten är marginellt större än viljan att demonstrera min olust inför de övergrepp som begås av staten Israel. Tanken på att svensk utrikespolitik ska bedrivas av fritidsnämnden är plågsam och misstanken att politikerna låter sig skrämmas av minoriteter och demonstranter gör mig generad.
Olof Holmgrens försäkringar om att de har full kontroll över tåget verkar ihåliga. Risken är stor att en del nybörjardemonstraner hamnar bland danska vildar, blekingska nynazister och islamister med egen agenda.
Spela matchen!
– Att tänka fritt är större!
Igår hade vi studiedag för personalen på Lärarutbildningen och förberedelserna inför det kommande var ett givet tema.
Remissen är ivägskickad och nu återstår arbetet med att konstruera ett bärkraftigt alternativ som vi tror att HSV finner attraktivt.
Ett problem är att det inte finns något riksdagsbeslut eller proposition att förhålla sig till och då är det lätt att stirra sig blind på utredningen, som pendlar mellan att vara obegriplig och övertydligt detaljstyrande.
En avgörande punkt är det som tidigare kallades Allmänt utbildningsområde men som nu benämns Utbildningsvetenskaplig kärna. Denna består av åtta moduler som de flesta tolkar som 7,5-poängskurser. Dessa ska relateras till fyra perspektiv som ska “genomsyra och prägla” all undervisning. Som i sin tur ska relateras till professionsämnena, vilket vi nu kallar huvudämnena. Vilka i sin tur ska relateras till såväl skolämne som akademiska ämnen. Samtidigt är det viktigt att såväl avnämare (kommunerna) som studenterna kommer till tals i processen. och till sist får vi inte glömma högskolans egna kvalitetsarbete och lokala perspektiv (genus, klass, etnicitet och hållbar utveckling)
Är det någon som tror att det finns utrymme för tolkningssvårigheter? Om avsikten är att gissa hur politikerna vill ha det – ja då är faran stor att vi går vilse bland alla dessa hänsyn och önskningar om att vara till lags.
Alternativet är att tänka fritt och hoppas på att grunden är stabil och kapaciteten tillräcklig. Just nu känns det som om många av mina kolleger är alltför ivriga att hoppa ner i lådan.
Tids nog kamrater…
Debatten om genusvetenskap rullar vidare på SvD och nivån pendlar. Ett spår handlar om vad vetenskaplighet egentligen är och de tvärsäkra påståendena flyger genom luften. Sällan har naturvetenskapen framträtt med så totalitära och naiva anspråk. Oförmågan att förstå eller intressera sig för andra forskningsansaster är deprimerande och när denna arrogans paras med banalt nyttotänkande, primitivt hat mot vänster och feminism – då är det nog klokast ligga lågt.

Image by Cool Text: Logo and Button Generator – Create Your Own
Som lärare är det aldrig för sent att hålla en liten föreläsning och jag tänker försöka sammanfatta en personlig hållning till vetenskapen. Oliver och Wittgenstein diskuterar på en nivå där jag inte känner mig bekväm. För mig gäller det att balansera mellan idealism och relativism utan att tappa fotfästet.
När jag möter studenter som ska skriva examensarbete brukar jag tänka i fyrfältsmodell. Forskningsfrågorna kan vara:
1) Angelägna/ mindre angelägna besvara
2) Enkla att besvara trovärdigt/ svåra att besvara trovärdigt
Varje fält har sina problem och möjligheter, men även mindra angelägna frågor som är svåra att besvara kan visa sig öppna nya fält. Mänskligheten är troligen inte överens om vilka frågor som är angelägna.
Ett vanligt sätt att förenkla en fråga är att avgränsa den. Då skär vi bort sådant som inte går att kontrollera och använder det klassiska laboratiumexperimentet som vetenskaplig förebild. Kriterium för god forskning har en stark tradition här – men vi betalar ett högt pris för förenklingen. Inom psykologi och pedagogik är det ofta komplexa samspel som är intressanta och individuella studier av lärande missar viktiga dimensioner.
Men i grunden är nog vetenskapssamhället överens – det är en styrka att veta VAD som ska undersökas. I mitt exempel ska vi undersöka en samling sten.
Bilden föreställer stenar fotograferade i strandkanten vid Knäbäckshusen den 18/8 2008. Frågan är nu om frågan gäller:
1) De egentliga fysiska stenarna
2) Bilden av stenarna
3) Vår tolkning (upplevelse) av bilden
En naturvetare skulle antagligen avfärda alternativ 2 och 3 som ointressanta och kasta sig in i jakten på sanningen om stenarna.
Ur en ontologisk aspekt är det viktigt att klargöra om stenarna verkligen finns, om de alltid har funnits eller när de framträder som självständigt objekt. När blev stenen sten och när upphör den att finnas till?
En epistemologiskt intresserad forskare skulle kanske lägga större vikt vid frågan om huruvida det är möjligt att veta något om stenarna. Med vilken rätt hävdar vi att dessa föreställningar är sanna?
Den metodologiskt sinnade forskaren fokuserar på vägen. Hur gör jag för att erövra och pröva kunskapen. Kampen mellan deduktiv (tesprövande) och induktiva (sökande) förhållningssätt är hård men det är svårt att se hur endera sidan klarar sig utan den andra.
Naturvetaren kanske frestas att söka sanningen om varje sten och möjligheten att genom kemisk analys beskriva den in i minsta beståndsdel tror jag är lockande. Sanningen om Knäbäckshusens stenar resulterar sannolikt i en katalog av verifierbar data. På detta sätt arbetade språkvetenskapen under 70-talet i sina försök att reducera språket till sina minsta beståndsdelar. Sanningen om hur språket fungerar och utvecklas var svår att uppnå genom dessa beskrivningar. På samma sätt är det svårt att fånga stenarnas förändring över tid genom liknande beräkningar. Det är för komplicerat och sanden, vinden och strömmarnas inverkan är svåra att reducera till formler.
Jag utbildar lärare och de senaste åren har stora förhoppningar knutits till att vetenskapen ska ge svar på skolans problem. Regeringen berömmer sig om att presentera evidensbaserade metoder mot mobbning och delar av forskarsamhället vrider sig generat inför denna retorik. Tron på att lösa komplicerade problem genom enkla metoder döljer oförmågan till djupare analys.
Idag är forskning en karriärväg och ett sätt att ge landets högskolor prestige, eller som det heter “excellence”. Därför anställs enbart disputerade personer på landets lärarutbildare – deras forskarbakgrund ses som en garanti för intellektuell kvalitet. Lärarexamen och undervisningserfarenhet har inte samma status idag. Det finns ingen forskning som bevisar att denna forskarbakgrund skulle vara en garanti för kvalitet i utbildningen. Forskningen har valt att inte beforska sig själv.
På Svenska dagbladet kokar populismen och dess försök att skilja ut nyttig forskning från annan. Om debatten medverkar till att göra genusvetenskapen mindre ideologisk kanske det för något gott med sig.
genushat (debatten i pdf-form – läs bakifrån)
Jag har en lite underlig position och är därför en aning svävande i den debatt om genusvetenskap som rasar på Svd utifrån Tanja Bergkvists artikel. Min bakgrund som man i förskolan gör att jag har stött på en hel del underligheter i feminismens och genusvetenskapens namn. Jag har upprepade gånger kritiserat genuspedagogiken för att vara normativ och kompensatorisk. Just nu jobbar jag med att rekrytera män till lärarutbildning och det blir ett ganska meningslöst projekt om könsskillnader i grunden ses som obehagliga och farliga sociala konstruktioner.
Se länkar under Genus
Egentligen borde jag glädjas över att debatten äntligen kommit igång – men sen läser jag igenom inläggen en gång till och upptäcker att det är ingen debatt. Genusvetarna har dragit sig undan och låter det hela blåsa över.
Jag förstår dem – tonläget är uppskruvat i falsett och argumenten ofta en blandning av naiv puristisk vetenskaplighet (empirism-positivismen) och allmänt revanschistiska hatutbrott mot sossesverige. Ur detta kan inget gott komma.
Tanja Bergkvist skriver i Svd ett förutsägbart inlägg om det tokiga Vetenskapsrådet som har gett bidrag till ett tokigt projekt om genus och trumpeter. Genast blir bloggvärlden tokig av upphetsning och det uppdämda borgerliga hatet mot feminismen väller fram.
Jag tycker att det verkar vara ett bra tillfälle att länka till Chet Baker och diskutera olika former av maskulinitet.
Uppdatering:
Bloggvärlden är ett under av balans och mognad. De verkliga haverierna hittar jag bland de 450 kommentarerna.
Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över att genusvetenskapen hukar i upphöjd fördragsamhet. På sändlistan för genusvetenskap (anmälningslänk) tipsar Lars Ek om debatten som “ett tecken i tiden”. Jag tolkar det som om han inte vill nedlåta sig till att blanda sig i diskussionen. Kanske är det en farligt arrogant hållning – jag vet inte.
Är IT ett perspektiv eller ett innehåll? Sådana underliga frågor uppstår när lärarutbildare försöker beskriva vad blivande lärare ska kunna. Begreppet digital kompetens glider mellan fingrarna och vi famlar efter sätt att göra utbildningen modern.
Under tiden förändras världen snabbt och själva diskussionen riskerar att bli föråldrad innan orden har lämnat munnarna.
Svenska dagbladet kan inte låta bli att häckla Mona Sahlins språkbruk i ett gammalt nyhetsklipp. Jag inser med förfäran att jag har uppenbara problem att lita på en person som pratar så här – fortfarande…
Säg att jag har fel!
Jag har problem med måttlighet – om det nu ska vara rojalism så är det lämpligt att ägna lite omsorg åt rötterna. Jag vill gärna att Daniel ska känna sig hemma i sin nya familj.
Själv tänker jag fördjupa mig i Blot-Sven, Ragnvald Knaphövde, Burislev och Kol – kanske finns det en dold förhoppning om att jag ska få nytta av dessa kunskaper i en framtida frågesport.
Erik Segersäll ca 970 – 995
Olof Skötkonung ca 995 – 1022
Anund Jacob ca 1022 – 1050
Emund gamle ca 1050 – 1060
Stenkil ca 1060 – 1066
Erik (VII) 1066 – 1067
Erik (VIII) 1066 – 1067
Halsten ca 1066 – 1080
Håkan röde ca 1068 – 1080
Blot-Sven 1083 – 1085
Inge (I) den äldre 1079 – 1105
Filip ca 1105 – 1118
Inge (II) den yngre ca 1105 – 1125
Ragnvald Knaphövde ca 1125
Magnus (I) Nilsson ca 1125 – 1130
Sverker (I) den äldre ca 1130 – 1156
Erik (IX) den helige ca 1156 – 1160
Magnus (II) Henriksson 1160 – 1161
Karl (VII) Sverkersson 1158 (1161) – 1167
Kol ca 1167 – 1173
Burislev ca 1167 – 1169
Knut (I) Eriksson 1167 (1173) – 1196
Sverker (II) Karlsson den yngre 1196 – 1208
Erik (X) Knutsson 1208 – 1216
Johan Sverkersson 1216 – 1222
Erik Eriksson (“läspe och halte”) 1222 – 1229
Knut (II) Holmgersson (långe) 1229 – 1234
Erik Eriksson (“läspe och halte”) 1334 – 1250
Birger Jarl 1248 – 1266
Valdemar Birgersson 1250 – 1275
Magnus (II) Birgersson (ladulås) 1275 – 1290
Birger Magnusson 1290 – 1318
Magnus (III) Eriksson 1319 – 1364
Erik (XII) Magnusson 1357 – 1359
Håkan Magnusson 1362 – 1364
Albrekt av Mecklenburg 1364 – 1389
Margareta 1389 – (1396) 1412
Erik (XIII) av Pommern 1396 – 1439
Karl Knutsson Bonde 1438 – 1440
Kristofer av Bayern 1440 – 1448
Bengt Jönsson & Nils Jönsson Oxenstierna (rfs) 1448
Karl (VIII) Knutsson Bonde 1448 – 1457
Erik Axelsson Tott & Jöns Bengtsson Oxenstierna (rfs) 1457
Kristan I 1457 – 1464
Karl (VIII) Knutsson Bonde 1464 – 1465
Kettil Karlsson Vasa(rfs) 1464 – 1465
Jöns Bengtsson Oxenstierna (rfs) 1465 – 1466
Erik Axelsson Tott (rfs) 1466 – 1467
Karl (VIII) Knutsson Bonde 1467 – 1470
Sten Sture den äldre (rfs) 1470 – 1497
Hans (Johan II) 1497 – 1501
Sten Sture den äldre (rfs) 1501 – 1503
Svante Nilsson Sture (rfs) 1504 – 1512
Erik Trolle (riksföreståndare) 1512
Sten Sture den yngre (rfs) 1512 – 1520
Kristian II 1520 – 1521
Gustav Vasa 1523 (1521)- 1560
Erik XIV 1560 – 1568
Johan III 1568 – 1592
Sigismund 1592 – 1599
Karl IX 1599 (1604) – 1611
Gustav II Adolf 1611 – 1632
Kristina 1632 – 1654
Karl X Gustav 1654 – 1660
Karl XI 1660 – 1697
Karl XII 1697 – 1718
Ulrika Eleonora den yngre 1719 – 1720
Fredrik I (Hessen) 1720 – 1751
Adolf Fredrik 1751 – 1771
Gustav III 1771 – 1792
Gustav IV Adolf 1792 – 1809
Karl XIII 1809 – 1818
Karl XIV Johan 1818 – 1844
Oscar I 1844 – 1859
Karl XV 1859 – 1872
Oscar II 1872 – 1907
Gustaf V 1907 – 1950
Gustaf VI Adolf 1950 – 1973
Carl XVI Gustaf 1973 –
Jag har utmanat studenterna att göra egna spel – här är en länk till mitt första webbaserade försök. Lycka till!

Reepalus förslag om att låta elever betygsätta lärare drar igång och i papperstidningen läser jag vad det är för påståenden som enkäten bygger på. Metodologiskt är det underligt och jag tror varken att avsändaren eller de svarande förstår vad det är som efterfrågas.
Min lärare bryr sig lika mycket om vad jag lärt mig på annat sätt än i skolan
Om läraren varken bryr sig om vad eleven lärt sig hemma eller i skolan – då ska eleven ge betyget 5 (jag håller med fullständigt – glad gubbe)
Min lärare tycker att elever och lärare är lika viktiga
Om läraren tycker att eleverna är mycket viktigare – då bör eleven sätta en 1 (håller inte alls med – sur gubbe)
Suck. Detta var värre än jag trodde.