Förstora!
Vi fastnar i minnenas rike och konstaterar att en del lekar är tidlösa. Ryska posten och Sanning och konsekvens hör nog till dem.
När det gäller Farfars byxor är jag mer osäker…
Farfars byxor?
1
Category Archives: Personligt
Lakrids A – om du bara ska äta en godisbit i år…
Mjuk halvsalt chokladöverdragen dansk lakrits från Johan Bülow. Jag borde arbeta i reklambranschen.
Islandsk hygge
A: Blød lakrids overtrukket med mælkechokolade har i generationer været en del af ’hyggen’ på Island, hvor vi første gang stødte på den. Choc Coated Liquorice er noget så unikt som iransk og afghansk lakrids overtrukket med belgisk luksus mælkechokolade efter gammel islandsk opskrift. Må resten af verden opdage denne lakrids. Ingen gluten. Ingen E-numre. Naturligvis.
Länk till Jag vill ha godis från Pojkaktig sångbok 1
Mikael Wiehe och jag
Mikael Wiehe får Sydsvenskans kulturpris (Länk) och jag lyssnar på hans fylliga samlingsskiva Inte bli som vi. Det är en imponerande produktion och en del sånger är smärtsamt personliga.
Jag är 55 år – det var nog Mikael också då han skrev den här obarmhärtiga texten: Mikael Wiehe – 55
Grattis!
Hur stolt kan man vara över en stad – utan att det blir pinsamt?
Anna Hellsten skriver om sin flytt från Stockholm till Malmö.
Och Malmöbor är slående stolta över sin stad, åtminstone de jag lärt känna. De gånger jag grymtat över något jag inte gillar med stan har mina Malmövänner tittat på mig som jag sagt att deras barn är fula.
Här stannar jag upp i generad tystnad och känner mig djupt träffad.
Hur förklarar man Per Oscarssons betydelse?
Känslan i rummet är fnissigt skräckslagen. Vi sitter runt teven hos min farmor och ser naturligtvis Hylands hörna. När Per Oscarsson klär av sig upphör tiden att existera. Någon flämtar upprört och jag sneglar på min far för att kolla vad han ska tycka. Han sneglar i sin tur på sin mor som inte är lika oskyldig som hon verkar. Bara min lobotomerade släkting skrattar högt.
Efteråt fylls tidningarna av upprörda kommentarer. Hur ska vi kunna uppfostra våra barn när kändisar får säga fula ord i teve?
Jag hoppas de sänder Doreen Kanters intervju med Per Oscarsson i repris snart. Den gav mig en nyanserad bild av den gamle provokatören (Länk)
Skräcken för att skämma bort sina barn
Nyårsdag känns som helt fel tillfälle att ta till de moraliska brösttonerna när det gäller föräldrars ansvar och barnuppfostan. Mark Goulston ger sin amerikanska skräckversion av curlingdebatten och han beskriver farorna med att inte låta barn ta ansvar.
Samtidigt är det här en dag som är gjord för eftertanke och jag måste erkänna att vi nog skämt bort våra barn ibland. Och ändå blev de alldeles underbart kloka och ansvarstagande vuxna.
– Det ligger inte i min natur att ha en “första impuls”
SVT sänder teaterversionen av Scener ur ett äktenskap på nyårsafton.
Kanske är det en onödigt spännande sändningstid för den här formen av uppgörelser. I mitt febriga tillstånd blir det för mycket. Men det är bra teater – och väldigt ansträngande.
Replikerna är huggna i sten och spelstilen underligt distanserad.
Jag är drabbad. Manlig självömkan har aldrig skildrats så skoningslöst.
Det är svårt att inte teaterversionen i ljuset av den klassiska uppsättningen.
Finns det något mer förnedrande…
…än rejäl bonnaförkylning?
Jag har faktiskt några principer för den här bloggen
1) Försök skriva om saker av allmänt intresse – gärna utbildningspolitik och pedagogik
2) Undvik alltför privata ämnen
3) Tyck inte synd om dig själv
4) Anklaga inte familjemedlemmar som har rest långt för att smitta dig
5) Skryt inte över att 25 år på förskola gett dig livslång immunitet
Jag hittar mig själv på botten av självömkans brunn och den enda sammanhängande tanke jag lyckas formulera är:
– Jag behöver näsdroppar!
Nu vet vi vad läkemedelsindustrin sysslar med.
Själv tillber jag även starkt thé med riven ingefära och pressad citron. Jag vill vara frisk i morgon!
Har du något bättre råd?
Utbildningspolitik eller cricket?
Varför tar inte drottningen emot mig?
Jag brukar läsa The Guardian och Times på nätet. Ofta hittar jag djupsinniga analyser och likheterna med den svenska skoldebatten är slående. England har testat detaljstyrning och rigorösa inspektioner. Nu försöker högerregeringen backa sig ut ur den statliga tvångströjan och sneglar på svenska friskolor i ett försök att återupprätta det lokala kvalitetsarbetet. Samtidigt drabbas landet av offentliga nedskärningar i en omfattning som vi har svårt att föreställa oss. Ofta presenteras drastiska sparförslag som visar sig vara omöjliga att genomföra och regeringen har tvingats till ett antal förnedrande reträtter.
Allt detta har nu kommit i skymundan av den stora cricketmatchen mellan Australien och England om The Ashes (länk). Efter 25 år av förnedring verkar det som om England är på väg att ta en gruvlig hämnd på lillebror och tidningarna är parodiskt nationalistiska. Jag anar vidden av rivaliteten och i The Times antyder en krönikör att det även handlar om olika former av manlighet. Australierna har framställt sig själva som mer virila och aggressiva, medan engelsmännen då tilldelats rollen som “old poms”. Nu har stunden kommit att visa vem som är de verkliga karlarna.
Familjens sömnschema är förryckt. Matcherna börjar halv ett på natten och varar i fem dagar (gånger fem). Jag får pedagogiska genomgångar om wickets och innings – men spelet fortsätter att vara ganska obegripligt. Det enda som jag verkligen känner igen mig i är segerglädjen och tror att gesten “the sprinkler” kommer att bli en klassiker.
Jag brukar inte komma ihåg mina drömmar…
…men det känns som om det finns ett dolt budskap i den här.
Det är en dimmig morgon i en gles skog. Jag balanserar på en gigantisk liggande hal stock som är ungefär tre meter i diameter. Några får betar i det glesa gräset runt stocken. Jag lyckas få stocken att rulla några meter och när jag ser ner på marken ligger fem döda får nertryckta i leran. Hur ska jag förklara för ägaren att det inte var meningen att döda de här djuren?
Kanske är den där stocken en bra symbol för lärarutbildningen och jag vill inte gärna tänka på vem fåren representerar. Varför flyttade de inte på sig? Jag balanserar på något oändligt tungt och storslaget som utstrålar makt, men som samtidigt är mycket flyktigt. Varje förflyttning är smärtsam och kräver stora offer. Antagligen är det höjden av narcissistiskt självbedrägeri att tro att jag kan få stocken i rullning genom att söka mig ut mot kanten.
Stockar rullar inte i lera.
Tysta tankar 