Jag går på utvecklingssamtal

Idag slumpar det sig så att jag deltar i två samtal om mig själv. Det känns ganska ovant att vända blicken inåt när jag är van att vara den som bedömer och examinerar. Samtidigt är det en fantastisk möjlighet att få tänka över vad jag håller på med. Jag behöver nog påminna mig själv om att jag jobbar i en organisation med mål och visioner.

Kanske är det bara jag som hör en hotfull underton i den högst relevanta frågan:
– Hur ser du på ditt uppdrag som högskoleanställd adjunkt?

(Jag skiljer inte på utvecklingssamtal, medarbetarsamtal, lönesamtal, återkopplingssamtal, personlig handledning – men jag vet att det är stoooooor skillnad)

Rätten att sjunga

Jag minns debatten som utbröt när Lena Nyman släppte en skiva med dikttolkningar 1976. Inflytelserika kritiker menade att skådespelerskan inte kunde sjunga och det var en del riktigt elaka påhopp i huvudstadspressen.

Tolkningen är fortfarande fantastisk och saknaden efter Lena Nyman stor.

“Då blev jag en vuxen man”

Jag sneglar på Jacques Werups bok Medan jag levde och är lite sur över att den redan är slut. Ni vet den där rastlösa tomheten som gör att att det är svårt att ta sig för något nyttigt. DN

Boken är på ett plan berättelsen om en obotlig egocentrikers resa mot ödmjukhet. Det är särskilt ett kapitel som dröjer sig kvar.

På sidan 289 berättar författaren om hur han äter middag med sin fru och dotter i en liten fransk stad. Efter middagen leker barnet på torget och plötsligt är hon försvunnen. Efter några skräckfyllda minuter återfinner de henne i famnen på en tiggare.

“Då blev jag en vuxen man”

Jag gjorde samma känslomässiga resa på en strand i Spanien. En gång räcker. Budskapet om livets allvar är mottaget.

Svd

Vad innebär det att “bli förstådd”?

Min vän Håkan startar en diskussion på Facebook utifrån den här tidningsartikeln i Sydsvenskan:

Förstora

Förstora

Ulf Törnberg sammanfattar Epleys forskning förtjänstfullt men frågorna hänger kvar:

P: Så om man säger “min fru förstår mig inte” så kan man räkna med att ingen annan heller gör det?

M: Om jag tror att min fru förstår mig – betyder det att alla andra också gör det? Eller att jag inte har en aning om någonting…

Jag drabbas av en insikt om kommunikationens bräcklighet och anar att den här lockande övertygelsen om att vara “förstådd” antagligen är en form av raffinerat självbedrägeri.

Det lätta tungsinnet

Jag läser Jacques Werups självbiografi Medan jag levde och är lite avskärmad från omvärlden.

Första gången vi träffades var jag 16 år och vårt hopplöst nybörjarmässiga dixielandband Jazzbolaget spelade på legendariska Cabaret Fredagsbarn.

Jag anar nu att vi nog skulle utgöra en form av ironisk motvikt i förhållande till de djupsinniga diktuppläsningarna och avantgardistiska improvisationerna som dominerade föreställningarna. Redan då var rastlös oförutsägbarhet den ledande principen för Jacques Werup.

Jacques böcker har följt mig genom åren och hans kluvna inställning till livet och hemstaden speglar min egen utveckling skrämmande väl.

Det vore dumt att recensera en bok som ligger så nära mig själv.

Länk till reportage SVT

Uppdatering:

Jens Liljestrand gör en kluven presentation  i DN

Med alla sina pretentioner, inkonsekvenser och ögonblick av total nakenhet, blir den faktiskt också, till sist, en spegling av mänsklig komplexitet som framstår som något av det viktigaste jag läst på länge.

Egypten i mitt hjärta

När jag var elva år åkte jag till Egypten med min ogifta faster Anna-Margit och lika ogifta farbror Gunnar. Det var ett stort äventyr.

Nu hör jag att regeringsbyggnaden står i brand och lågorna slickar egyptiska museet. Rykten florerar om att det är ett sätt att göra sig av med oönskade dokument.

Det här är ett större äventyr. Hur monterar man ner en diktatur?

Cecilia Uddéns rapporter rymmer all dramatik

Spanjoletten, 5-56 och min tro på snabba lösningar

Vi har bott i samma lägenhet i 25 år. De första åren var balkongen ett viktigt rum och familjen utnyttjade den flitigt. Efter ett tag började dörren att kärva och jag drog mig allt mer för att öppna den – eftersom jag visste att den var oehört svårstängd. Till sist blev det outhärdligt och jag insåg att det krävdes kraftfulla åtgärder för att lösa problemet.

I julas skulle vi ha gäster och behövde verkligen använda balkongen. Jag tog fram 5-56-burken och sprayade i hålen där spanjolettens låstappar sticker ut. Ingreppet tog nästan 20 sekunder och nu är dörren som ny.

Det var länge sedan jag kände en sådan innerlig tacksamhet mot en produkt!

Lärarna i 9A bekymrar sig över att barnen inte känner till betydelsen av vitsippa – frågan är hur många svensklärare som vet vad en spanjolett är?

Den här berättelsen har nog en moral – frågan är om den går att översätta till skolvärlden?

Gif-animationer – var det så enkelt?

Jag testar animator hos Photofunia och lovar att i framtiden inte plåga omvärlden med mina experiment.

Jag lovar så mycket. Just nu vore det bättre om jag vänjer mig vid de ojämna ljusförhållandena.

 

Den här låten hade jag glömt: Pugh Rogefeldt – Föräldralåten

See the light come in the morning….