Jag försöker förklara för studenterna olika teorier om identitet, jag och själv. Det handlar mycket om mod och är ett riskabelt ämne. Exemplen blir lätt privata och jag kämpar för att försöka hålla en strikt akademisk nivå.
Sedan läser jag Andres Lokkos text och stapplar ut i köket.
Vi väljer alla våra identiteter. Vi väljer den väg som ser enklast och rakast ut. Den som utåt får oss att se starka och välmående ut. Vi tar alltid genvägen och sopar oss själva under en matta tills vi en dag inte känner igen oss i spegeln längre.
När jag började blogga för snart tre år sedan var det ganska trevande. Jag hade vaga tankar om att formulera något meningsfullt om mitt liv och arbete på högskolan. Ibland var det svårt att hitta ämnen som passade och jag testade nog gränserna för vad läsarna tålde.
Samtidigt bestämde jag mig för en miniminivå på ett inlägg om dagen och skräcken var att drabbas av fullständig inspirationsbrist:
– Tänk om det tar slut!
Brian Kotts tipsar om ett blogginlägg som påstår att twitter gör oss till bättre bloggare. Jag kunde inte hålla med mer!
Mina studenter tycker nog att jag är besvärlig. De brottas med Dion Sommers Barndomspsykologi och självförtroendena svajar. Jag försöker konsekvent undvika enkla svar och deras tålamod är inte oändligt.
– Kan du inte bara säga hur det är så att vi slipper de här diskussionerna!
Ibland tänker jag att ett kritiskt inställning är en lyx man kan unna sig när man har koll på alla grundläggande teorier. Samtidigt handlar det om ett förhållningssätt till det egna lärandet som är helt nödvändigt för att inte fastna i reproduktion av gamla ideal.
Jag läser Bryan Bretags funderingar kring betydelsen av att jobba med frågor om kunskapens natur i skolan och på lärarutbildningen. Det finns en risk att jag kommer bli ännu jobbigare.
Jag har bestämda åsikter om vad som bör finnas med i nyhetsprogrammen. Lottovinster är ingen viktig nyhet och staten borde kunna hitta andra sätt att rekrytera offer till sin omoraliska bedrägeriverksamheten.
Läs mer om public service och Lena Liljeroths udda tolkning av begreppet. DN, Svd, P1, Svt
Jag minns min utbildning på 70-talet. Barnstugeutredningen 1973 var ett ambitiöst försök att kombinera svårförenliga teorier som t.ex. Piaget och Homburger Erikson. I grunden fanns en stark tro på förskolans frigörande möjligheter och Paolo Freires ande svävade över sidorna. Vi skolades in i något som kallades “dialogpedagogik” och hade antagligen blivit stämplade som anarkister idag.
Steve Wheeler råkar nämna Ivan Illich namn på en konferens och drabbas av det onda ögat (länk):
During a presentation in Manchester two years ago, I happened to mention that Illich’s 1970s notion of deschooling society could now be achieved through new web based tools, but that we were in danger of turning the Web back into a funnel if we persisted with wholesale implementation of institutional VLEs that constrained rather than liberated learning. He is one of my favourite anarchists, I said.
In an online discussion group later, someone suggested that my mention of Illich was enough to brand me as a member of the ‘lunatic fringe’. I smiled, because I wasn’t offended by this, but genuinely encouraged. A similar thing happened to me during the plenary session of the ICL conference in Austria. I asked a question of one of the keynote speakers, and cited Illich’s deschooling position. He lost his cool and declared “No-one quotes Illich anymore!” It’s not always a bad thing to be labelled a lunatic. It often means that people just don’t fully understand what has been said. It’s the same when someone is labelled an anarchist. It is often used as a perjorative description, without a clear understanding of what it actually means.
Det bästa sättet att beskriva en diskurs är fortfarande att ta reda på vad det är vi INTE får prata om. Jag funderar över vilka tabuiserade omåden som idag finns i svensk skolpolitik. Pojkarnas skolprestationer? Könsbalansen i lärarkåren?
Jag bodde i storstaden mellan två och fem års ålder. Det är en viktig tid av uppväxten och jag var väldigt formbar då. Om det är några sidor av min personlighet ni undrar över kan vi börja leta efter förklaringar där.
Jag är på snabbesök i huvudstaden och försöker hitta en restaurang i närheten av Hötorget. I Kungshallen lär jag mig att Happy hour i Stockholm är mellan 14 och 17. För mig känns det sorgligt att dricka öl vid den tiden och vi vandrar vidare.
This slideshow requires JavaScript.
Godisbutiken ser också lite deprimerande ut. Alla hjärtans dag var nog en besvikelse för ägaren.
UR Samtiden är en fantastisk resurs och jag hoppar till av glädje när jag snubblar över Lasse Lindsjös föreläsning om att bemöta utåtagerande barn. Våra vägar har korsats på Kirseberg och Malmö Högskola. Han reder ut ut svåra saker och jag önskar att våra studenter hittar den här föreläsningen och lyssnar på den många gånger.
Tysta tankar 
