Heminredningsblogg?
6
Category Archives: Personligt
Onödigt poetisk?
Årets sista istäcke med höstlöv i värsta vårsolen mot urberg. Transparant skörhet, förgänglig växtlighet, komprimerad energi och solid geologi. Hur blev jag så onödigt poetisk?
I harmoni med naturen?
Vi betraktar det som en gång varit gräsmatta och låter oss genomströmmas av googlesk visdom: mullvadsfällor, sorkmord, mossrivare, vertikalskärare, handkrattning, kraftgödsling eller en avvaktande och tacksam hållning?
Vildsvinen har inte varit här. Och gräset börjar inte växa förrän marktemperaturen är +7.
Jag avvaktar.
”Barn ska växa – inte lyda”
De som följer bloggen vet att jag drabbas av regelbundna svackor två gånger per termin. De sammanfaller med examinationen och på måndag är det salstenta i en kurs som heter Perspektiv på barndom.
Just nu tror jag att mina studenter sitter och svettas över kurslitteraturen och skickar därför den här länken där Lars H Gustavsson förklarar vad kursen egentligen handlar om. Ibland känns det som att vi krånglar till det .
Gustafsson översikt griper rakt in i skoldebatten. Kanske behöver vi historien för att förstå #merkateder ?
Agurketider?
Jag är hjälplöst förtjust i den danska teveserien Borgen. Veckans avsnitt heter Agurketider och det betyder ungefär “nyhetstorka”. Länk
I skoldebatten blåser det från alla håll och jag försöker hålla mig avvaktande när de fackliga isvindarna sveper ner över landet. Jan Lenander beskriver motsättningarna med mycket drastiskt bildpråk:
20 år av knivhugg i ryggen på lärare med långa utbildningar och förtal av deras kompetens och det finns förstås ganska många LR medlemmar som manar till strid.
Det är oklart vem det är som delade ut alla dessa knivhugg, men jag inser nu att det finns en uppdämd bitterhet inom LR som jag inte kände till den fulla omfattningen av.
Förskolläraryrkets historia – tack Zoran!
Ny version av krutröksbilden - nu utan Zoran
Jag levde i en skyddad värld och var nog lite oförberedd på Zorans tankar om förskollärarna som “kvalificerad omsorgspersonal”. Nu blev det en ganska bra diskussion ändå och Janne klargjorde föredömligt.
Länk till Skäggig dagisfröken, Mats 1, Mats 2
När krutröken skingras är det dags att fundera lite över vad som egentligen är viktigt. Genom att studera historien kan vi se hur olika tankar om yrket avlöser varandra. Just nu är det viktigt att vara en del av utbildningssystemet och för många är pedagogik och läroplan redskap för statushöjning. Genom forskning skapar vi en vetenskaplig bas för yrket som ger legitimitet i mötet med företrädare för andra skolformer.
Kanske är det i ljuset av historien som jämställdhetsdebattören Zorans uttalande blir mest stötande. Ur ett kvinnoperspektiv är det möjligt att se yrkets utveckling som en rörelse från privat till offentlig verksamhet. Från det hemlika till en mer institutionell verksamhet. Från yrkesförening till fackförening. Att ta hand om barn blir ett yrke och en samhällelig angelägenhet.
För en del kvinnor tror jag att det ligger nära till hands att tolka Zorans uttalande som manlig härskarteknik. Det manligt dominerade högstadieläraryrket distanserar sig från det kvinnligt dominerade förskolläraryrket och antydningarna om att det inte skulle behöva en pedagogisk utbildning svider mer än Zoran tycks förstå.
Lärarförbundet presenterar yrkets historia föredömligt: här, tidslinje
Tack Zoran för att jag har varit tvungen att gräva i min yrkeshistoria. Det behövs om vi ska kunna skapa en bättre skola i framtiden!
Att skriva om något väldigt avlägset
Jag kan inte stänga ute bilderna från Japan. Vågorna som sveper fram över kusten och explosionerna i kärnkraftsverket är bara en knapptryckning borta och jag ser dem många gånger. Ändå har jag svårt att ta in katastrofens omfattning. Jag försöker skydda mig och har inte full koll på min reaktion. Helena beskriver känslan.
Min far arbetade på Sydkraft och jag tillbringade många semestrar i lånade stugor. Det var ett företag som månade om sina anställda och han var nog stolt över att kunna peka ut kraftledningar över skånska åkrar och dånande kraftverk vid småländska åar. Extra spännande var det att få komma in i något av de kärnkraftverk som min far hade varit med om att planera. Det var liksom framtiden i dess renaste form.
Sedan kom kärnkraftsdebatten och mina kamrater demonstrerade mot samma kraftverk som han varit med och förhandlat fram placeringen av. Högern var för kärnkraft och vänstern emot – så det borde varit ett enkelt val vid omröstningen. (Länk). Jag marscherade mot Barsebäck och skanderade de välbekanta slagorden, men innerst inne litade jag nog på att Sydkraft representerade tryggheten. På något sätt närmade jag mig sakta honom och som förälder påverkade han mig nog mer än jag förstod och ville erkänna.
Sedan dess har det kommunala bolaget Sydkraft sålts till ett tyskt storbolag och heter numera Eon. Jag tror de tjänade 3,2 miljoner/anställd i fjor och min tilltro svajar. Barsebäck är stängt och min far lever inte längre.
Den japanska kärnkraftsolyckan gör mig ledsen och förvirrad. Just nu skäms jag för min godtrogenhet och för att jag skrivit en text som handlar om mig själv när ett land plågas av en katastrof. Till sist är vi ganska privata – särskilt när världen skakar till.
Jag är barnsligt förtjust i Stephen Fry
Kanske tycker Molly Lewis lite mer om honom ändå?
Jag har bara inte hittat en lämplig form för min kärlek än.
Ibland pratar jag för mycket…
…och lyssnar för lite. Särskilt när jag blir engagerad och vill tala om för världen hur det egentligen är. Den här artikeln är en nyttig påminnelse om vikten av att vara nyfiken (länk) och beskriver sex tecken på att du slutat lära dig:
- You constantly defend your position
- You don’t listen, you are eager to talk
- You poke holes in foreign ideas
- You begin character assassination when you can’t answer another view
- You stop reading anyone but those who agree with you
- You stop asking questions
Om jag är tystlåten de närmaste dagarna vet ni varför. Jag har en ödmjuk period. De brukar inte vara långvariga.
Passa på att njuta!
Jag har kommit upp och bort mig
Jag är på kurs för adjunkter och miljön är minst sagt anständig. Å andra sidan håller vi på mellan 9.00 och 19.00 så vi är värda lite bekvämlighet.
Idag har vi arbetat med outsidertestet och de fyra rummen.
Första gången jag läste boken Personlig dialektik av Claes Janssen var 1977 och jag gick på förskollärarseminariet. Det var en fullständigt omskakande upplevelse att förstå främlingsskap och en känsla av overklighet som ett normalt tillstånd. Jag försökte intressera mina kurskamrater för teorierna, men det gick inget vidare.
Idag lever idéerna kvar i en ganska managementanpassad form och en del av särlingsromantiken har tonats ner – men det är fortfarande befriande att möta existentiella utmaningar i grupparbetets trygga form.
Jag lär återkomma i ämnet.
Tysta tankar 