Jag är på VFU-besök och ramlar under mina bilresor in i två radiointervjuer (P3 och P4) med Loreen. Hon verkar en klok och spännande person och jag blir nyfiken på hur hon tänker om ordet eufori.

Som tonåring läste jag mycket skönlitteratur och var närmast besatt av ord. Det var en sport att hitta något obskyrt uttryck i Thomas Manns oändliga romanserier och slänga in det lite nonchalant i en uppsats på gymnasiet. Jag minns hur jag studsade till inför definitionen av eufori. Det tog liksom tid att smälta motsägelsefullheten så som jag uppfattade den.

När jag nu försöker kolla betydelsen i ordböcker (SAOL) möter jag mycket platta definitionsförsök “Förhöjt stämningsläge, lyckokänsla”, eller wikipedias bottennapp: “Eufori är en stark känsla av lycka som kan förekomma vid samlag eller stark förälskelse och bland annat kan framkallas som en berusningseffekt av vissa droger…”

I min värld handlar om ett tillstånd som innebär att du tappar greppet. När febern slår ut alla normala reaktioner och du slutar hoppas på att bli frisk – då först är det möjligt att njuta av verklig lycka. Det innebär en form av absolut nukänsla som inte bekymrar sig om morgondagen och inte söker sitt. Du bara är.

Hmmm – det finns en viss risk att jag har hittat på en egen definition och nu försöker pracka på världen den…