På Twitter är det vanligt att folk beklagar sig över att följare överger dem. Jag försöker övertyga Anders om att jag har full kontroll över mitt bekräftelsebehov och till och med kan riskera ryktet som skolbloggare genom att publicera ointressanta militärhistoriska bilder med meningslösa tankebubblor.
– Varför?
– För att jag kan.
https://twitter.com/annheberlein/status/177662198766776321
Jag önskar att jag fått en krona för varje gång någon säger till mig:
– Det är viktigt att skilja mellan att vara personlig och privat.
Då hade jag varit rik.
Jag önskar att jag hade fått en krona för varje tillfälle de inte lyckats att förklara skillnaden för mig.
Då hade jag varit ännu rikare.
Jag tror att de vill säga till mig att det finns sådant som jag borde skämmas för. Ann Heberlein försöker säga något viktigt.
I morgon ser jag favoritorkestern Solander på Nyhetsmorgon. Snart åker de till USA på turne. Det var på tiden.
Jag håller helt med Joakim. Det här är en viktig text.
Ingen vill tro att det digitala jaget skiljer sig från de övriga jagen, vilket gör att vi inte kan upprätthålla fasader i samma utsträckning som tidigare. Om de olika jagen inte är överrens så faller fasaderna, och de faller åt alla håll. Det är något som tvingar oss att rannsaka oss själva. Det digitala jaget blir den som måste stå för vad alla andra jag ger sig in på och tvärtom.
Jag ser Putin gråta och blir lite rörd när han inför reporterns fråga förklarar:
– Det beror på vinden!
Idag spekulerar världen om tårarnas äkthet och jag kan inte låta bli att dras med. Kan han verkligen vara så manipulativ att han gråter för att dra uppmärksamheten ifrån det påstådda valfusket? Eller är det en rädd liten pojke som gråter av lycka över att hans högsta dröm har slagit in?
Samtidigt läser jag Claes Anderssons bok “Ottos liv” som i kapitel 20 innehåller en fantastisk berättelse om huvudpersonens uppdämda behov av att gråta.
Jag funderar på att klämma en tår idag. Det är sådant som vi män gör ibland.
Jag bor i centrala Malmö på en gata som är mest känd för att Zlatan bodde här en kort tid. För några år sedan gjorde fotbollshuliganer upp nedanför mina fönster, men sedan dess har det varit ganska lugnt.
I går var det orolig stämning igen. Horder av medelålders välklädda kvinnor trängdes utanför den exklusiva affären som lockade med total utförsäljning. En bit bort samlades några förvirrade män (s.k. “medföljande”) och kontemplerade över livets skiftningar. Jag anar att de inte riktigt hade koll på hur de skulle agera om det hettade till?
– Min fru såg den först!!!!
Idag är lugnet återställt. Lokalen uthyres.
Jag brukar tycka om spel, men det här var nog det tråkigaste jag någon gång stött på.
Inte ens den mest frustrerade besserwisser kan njuta av de fantasilösa frågorna.
Nu undrar ni vem som gett värdparet spelet i present?
Ok – det var jag.
Aldrig mer!
Efter den rituellt genomförda motionsrundan tar jag itu med julgranen. Skrället är nu nedklippt och julen definitivt över (skriver jag övermodigt och sneglar på diverse ljusslingor omkring mig).
I en annan tråd diskuterar vi som vanligt manligt/kvinnligt. Jag ska inte trötta er med detaljer ur mitt familjeliv, men kan avslöja att jag är bättre på att ta ner än att sätta upp.
Ungefär så här trevligt hade vi när granen kläddes:
Tysta tankar 