Kanske är det strategiskt listigare att anklaga utgivaren för dåligt omdöme än att ta diskussion i sakfrågan?#pedagogiskamagasinet
— Mats Olsson (@tystatankar) November 20, 2016
Var är vårt tolkningsföreträde?
2
Det var länge sedan jag såg en så rolig och genomarbetad föreställning!
Helgen har varit hektisk. Vår debattartikel utmanade starka krafter och många är både arga och besvikna på oss. De pedagoger som klagar på föräldrar har ofta ett gott uppsåt och ibland djupt frustrerade över brist på resurser.
Själv kan jag bli upprörd över att en del förskolegårdar är så ödsliga. Jag vet att det är nybyggda baracker och att överblicken är viktig – men ändå. Bilden av den kontrollerade barndomen blir väldigt tydlig – barn behöver få krypa undan och gömma sig.
Helt nödvändig dokumentär. Väldigt gripande – jag är tagen av hans klokhet och integritet.
Politik som gör ont. Ett namn som alltid funnits med i mitt liv.
Vi går igenom min fars gamla skrivböcker och jag imponeras av den drivna handstilen. Vägen till perfektion gick genom imitation.
Inom det estetiska området tycks kopiering ha varit den dominerande lärandeteorin.
Mitt moderna och kritiska jag förfasar sig över de här förlegade metoderna. Samtidigt tycks det ha fungerat ganska väl och John Bauers bilder är fortfarande inspirerande.
Min far är född 1925 och jag 1955. I den skola jag gick i fanns tankar om eget skapande och vi fick pröva på nya material.
Alla barn borde få lövsåga i plexiglas.
Nu hoppas jag en ny ton i rapporteringen. Mer fakta och mindre spekulation. Kanske till och med arbetsgivare som inte reagerar i panik?
Filmen Jakten fick ett mycket nervöst mottagande i Sverige. Kanske låg budskapet alltför nära?
Länk till Sydsvenskan.
Ok – tänk att vakna och vara sugen på allsång. Jag vet vem jag vill se på Skansen i år.
Jeg kom til verden på 5. sal
min far var tosset min mor var normal
men da de kørte ham væk sagde mor til mig:Hvad gør vi nu lille du?
Jeg gik i skole i mange år
røg på fabrik og fik mavesår
og så en dag sparked’ bossen mig ud.Hvad gør man så lille du?
Og tiden gik og jeg gik med
jeg fløj af sted fra sted til sted
og gadens løse fugle de fløjted’ og sang:Hvor skal vi hen lille du?
Men så en dag gik jeg op til ministeren og sagde:
Du der – få lige fødderne ned og ta’ hatten af!
Mand kan du ikke se at det hele er ved at gå
fuldstændig agurk?!Så hvad gør vi nu din gamle skurk?
Men han grinte bare og sagde:
Dig, du kan sgu gå fanden i vold!
Så det gør vi nu, lille du.
Ja, vi gør!
https://twitter.com/stobiasson/status/470157735544094720
Det korta svaret – ja.
Det långa svaret handlar om att skapa förutsättningar och ge utrymme för att misslyckas.
I grunden är jag politiskt intresserad och sympatiserar i djupet av mitt hjärta med vänsterns vision om en rättvisare värld. Men i den här frågan har Carl Rudbeck goda argument för individuella lösningar.
Ska tvättstugor och andra kollektiva inrättningar fungera måste de drivas med en närmast militär disciplin som krävs inom just det militära men som faktiskt inte är särskilt trevlig inom det civila samhället.
Det är föga förvånande att socialism och kollektivism har misslyckats när man försökt att införa dem i lite större skala. När inte ens en liten och vanligen ganska homogen grupp människor i ett flerfamiljshus kan komma överens i liten kollektiv inrättning, hur ska vi då kunna göra det i stora sammanhang med mera heterogena grupper? Det nedslående svaret tycks vara: det kan vi inte. Det finns alltid sådana som förstör för andra och som struntar i regler. De tvingar de laglydiga att antingen svälja förtreten och förstöra sin nattsömn eller att själva bli otrevliga och framstå som aggressiva. För det är ju vanligen den förfördelade som inleder fientligheterna.
Kontrafaktisk historieskrivning är ett osäkert och spekulativt område, men om Lenin hade tvingats att använda den svenska tvättstugan hade han kanske tänkt sig för innan han började kollektivisera sitt arma land.
Jag vågar inte tänka på hur mitt liv som småbarnsförälder hade varit utan egen tvättmaskin.
Länk till DN.
En resonerande artikel i ett komplicerat ämne. Vad har hänt?
Den numera ökända hipstersubkulturen kan delvis betraktas som en klubb för att skriva nya manliga och kvinnliga berättelser. Här samlas de som vill bryta mot allt som är mainstream, fast de ser så lika ut.
I hipsteruniversum får de unga männen vara känsliga och de unga kvinnorna ta för sig. Den tatuerade, skäggige, manlige sångaren-låtskrivaren i Bon Iver är hjärtskärande utlämnande, och i bandet Friends sjunger Samantha Urbani ”I’m his girl”, om sin rätt att inte ägas och ha ett öppet förhållande.
Samtidigt händer annat, under ytan.
– Det handlar enbart om vem av tjejerna och killarna som tar mest plats, för vi konkurrerar stenhårt med varandra, säger Lisa Hallman, 24, som vill bli skodesigner.
Är detta början på en permanent och växande förändring, är Zacharias Blad och de andra killarna pionjärer?
Thomas Johansson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, som studerar hur unga män bygger sin könsidentitet, är osäker.
– Det är för tidigt att säga om en mer känslosam man har fötts. Det kan uppstå en motreaktion också, säger Thomas Johansson, som inte ser det som osannolikt att dessa unga män använder sin nya känslighet helt medvetet som strategi för att få större framgång inom den grupp där de vill avancera.
Stör mig inte just nu. Jag ska skriva min nya berättelse.