Jag länkade till artikeln i en facebookgrupp om förskolan. Min poäng är att samma typ av sexism som drabbar föräldralediga män i USA också slår mot män som arbetar i svenska förskolor.

Det var ingen populär tanke. I Sverige tycks vi ha en förklaringsmodell för att jämställdheten i förskolan havererat. Men jag ser inte att teorin om patriarkatet och könsmaktsordningen ger några bra svar på varför män inte lyckas etablera sig i förskolan.

I veckan var jag på konferens om Genus och profession. I ett av seminarierna försökte föreläsarna beskriva och analysera de svårigheter som kvinnliga studenter möter på några tekniska utbildningar. Det tycktes inte handla om motivation och förkunskaper – och ändå fanns det en form av utanförskap som var svår att sätt ord på. Ett tema som återkom i intervjuerna var att en del manliga studenter tycktes ha ett gemensamt “begär” efter teknik. Det var liksom mer än ett skolämnet – snarare ett livsinnehåll med religiösa undertoner. Kvinnorna hade svårt att ta sig in i den gemenskapen.

Ibland tror jag att motsvarande mönster finns i förskolan. En del pedagoger har svårt att tänka sig ett annat yrke än att arbeta med barn – hela deras liv tycks peka mot omsorg. Jag förstår att männen har svårt att ta sig in i den gemenskapen.