Jag läser en rapport som Mia Heikillä skrivit på uppdrag av Skolverket. Hon har intervjuat 19 manliga studenter vid Mälardalens högskola och Umeå universitet.

Rapport – Män i förskollärarutbildningen Mia

Några spridda intryck från min läsning. Här är ett spännande citat:

“Nej men det är ganska skönt att det finns killar ändå, man blir ju inte själv, för att jag vet inte, dom flesta killarna vågar ju prata. Det finns ju några av tjejerna som också vågar att ta för sig under klasserna och föreläsningarna för att ställa frågor, men det är väldigt ofta killarna som hörs, för att vi är dom här som bara ”ja men varför är det så?” eller ”varför är det så, hur tänker dom då?”

Här framkommer, vad jag med teoriers och forskningens hjälp skulle vilja kalla en manlighetsnorm enligt Kimmel (2008). Här visar Anton exempel på en norm som säger att män ska/kan höras och ”vinna” och veta mest och kanske bäst. Det är inte det samma som att tro det varje gång chansen ges, utan en mental inställning att det är möjligt att tänka så som man. Det här är ett av rätt få sådana manlighetsnormer som visar sig i det här materialet och rent analytiskt blir det ett exempel och tecken på att både Kimmels och Connells förklaringsmodeller är relevanta i den här studien. Låt oss gå tillbaka till resultatet.

Det räcker alltså att män ställer frågor för att den klassiska bilden av manlig norm ska anses relevanta?

Heikillä beskriver de här männen som går förskollärarutbildningen som “brytare”. På väg bort från maskuliniteten:

Val av vänner verkar för dessa intervjuade män inte vara sammankopplat med kön. Det förstärker på ett plan bilden av dessa män som brytare mot en maskulinitetsnorm så som Kimmel (2008) beskriver den, där så kallad ”male bonding”, eller manlig samhörighet, är en central del skapandet och upprätthållandet av en form av hegemonisk maskulinitet, inom vilken män kan bekräfta varandra som så kallat ”riktiga män”. (s,24)

Är det ett överlevnadsvillkor inom förskollärarutbildningen? Det låter viktigt att till varje pris distansera sig från Kimmels bild av maskulinitet.

Dessa punkter är:

1. ”Pojkar gråter inte”

2. ”Det är bättre att vara arg än ledsen”

3. ”Var inte arg – ge igen!”

4. ”Ta det som en man”

5. ”Den som har flest leksaker när han dör, vinner”

6. ”Gör det bara!”

7. ”Storleken har betydelse”

8. ”Jag stannar inte för att fråga om vägen”

9. ”Trevliga killar blir sist”

10. ”Allt är bra”

Det finns ingen av dessa män som på något vis skulle säga någon kommentar om kvinnor som förskollärare eller kvinnor i allmänhet som skulle kunna tolkas på något icke-gillande sätt. Det förekommer heller inga andra kommentarer som skulle vara nedsättande till andra grupper utan den människosyn som verkar prägla dessa män är en öppen och nyfiken syn på omgivningen.

 Att barnen i större utsträckning ser män som leker och kvinnor som planerar och pysslar kan ju också riskera att cementera vissa föreställningar om kön hon barnen.

 Detta visar också på en relativt hög kunskap om att se kön som en social konstruktion i kommunikation och interaktion och inte som något av naturen givet. Det är dock inte alla män som ger tänkbara förklaringar till vad skillnaderna beror på, men de som gör det menar på socialt förankrade förklaringsmodeller.

Det finns en svag tendens i materialet till att de män som har språket för att tala om maskulinitetsnormer och de som har kunskap om maskulinitetsanalys får det lättare att hantera den förhandlingen och processen att vara synlig i alla dess meningar. Den här studiens resultat stärker de teorier som menar att det rimligen finns flera maskulinitetsideal verksamma parallellt, och där män som arbetar i förskolan förhandlar och skapar en slags norm.