Den här synen på män i förskolan?

Jag läser Helene Lumholdts sammanställning av Skolverkets insatser för att öka andelen män i förskolan och studsar inför en del formuleringar.

Länk
Jag fick 0,2 tilläggspoäng och kom in på högstatusutbildningen 1976. De flesta av mina studiekamrater hade gått tvåårig gymnasieutbildning (vårdlinjen) och mina 3,5 från treårigt naturvetenskapligt linje räckte inte långt i den konkurrensen. Om jag hade vetat som 14-åring vad jag ville bli kanske jag hade gjort ett mer taktiskt utbildningsval.

Men det gick knappt ett decennium innan det var dags för kvoteringens återinträde. Fast nu gällde det förskolan. Under 1970-talet började enskilda lärosäten ge män extrapoäng att använda i antagningskonkurrensen till förskollärarutbildningen, blott och bart för att de var män. Utbildningsdepartementet skrev i ett PM 1970 att syftet med de förändrade antagningsreglerna var att öka andelen av det underrepresenterade könet. Till en början ledde det också till att fler män sökte, antogs och startade sina studier. Men efter några år minskade kvoteringens betydelse. Män sökte fortfarande in till utbildningen men fler och fler gjorde det på samma villkor som kvinnorna och så värst många blev de aldrig. De som examinerades som förskollärare stannade inte heller länge ute i barngrupperna. De klev vidare upp för stegen och blev daghemsföreståndare eller något annat jobb med ledningsfunktion. De blev chefer i en, i övrigt, kvinnodominerad verksamhet.

Beskrivningen av männen som blir chefer eller slutar är både nedlåtande och fördomsfull. Problemet placeras resolut i knät på männen och ingen diskussion är möjlig om alternativa förklaringsmodeller. Ville inte kvinnor bli chefer? Vem lät männen bli chefer?

Jag arbetade 25 år i barngrupp och känner inte igen mig i de här beskrivningarna som mest tycks bekräfta bilden i Wernerssons och Granboms text: Vi gjorde allt rätt och ändå blev det fel.

Så går det när segrarna skriver historia.

I andra branscher tror jag det hade varit möjligt att diskutera mäns flykt från fältet utifrån andra perspektiv. Blev de verkligen insläppta – eller tilldelades männen en symbolisk funktion? 

Exotiska och väldigt lätt att förlöjliga – vem vill representera ett kön?

Alla alarmisters dröm

https://twitter.com/lenaforsman/status/595113790645100544

Twitter exploderar i en våg av lärarhat och folk tävlar om att håna den obildade lärarkåren.

Tills Viralgranskaren avslöjar att det är en bluff.

Men efter att Metro pratat med skolans rektor är det tydligt att ”uppgiften” är påhittad.
– Det här är väldigt märkligt, vi har ingen klass som heter 9a och vi har ingen lärare eller vikarie som heter Måns. Det här är taget helt ur luften, säger rektorn.
Skolans personallista bekräftar det rektorn säger.
– Varenda historielärare vet att Berlinmuren byggdes på 60-talet.
– Jag utgår ifrån att alla mina SO-lärare har koll på fakta, vi har bara bra lärare här på skolan, säger rektorn.
När Metro meddelar att skolan varken har en klass 9a eller en lärare vid namn Måns svarar mannen som publicerat inlägget att han måste ta reda på hur det kan ha gått till.
– Ja, då blir jag väldigt förvånad. Ingen aning vad som kan ha hänt.
Mannen säger att han inte har några som helst motiv att sprida ett felaktigt rykte.
Han meddelar att han tänker ändra i Facebookinlägget. Han antyder att bilden kan ha varit ett spratt från eleverna. Alla eleverna har enligt mannen avstått från att kommentera.

På något sätt känns det logiskt att många har starka åsikter om lösningen för svensk skola och PISA-resultaten. Det är liksom fritt fram för alla stollar att lufta sina fördomar idag.

Vad heter förskoleavdelningarna i Stockholm

http://mobil.svd.se/nyheter/vad-hette-ungens-dagis-sa-du_svd-4512756

Jag läser och ler igenkännande. I Facebookgruppen Förskolan.se rasar medlemmarna över ordet “dagis”. Få tycks bekymra sig över bristen på mångfald.

Någon tycker att det är ett utslag av könsmaktsordning och menar att journalisten hånar förskolans tradition. Det är verkligen hårda ord och jag tror att många kvinnor gärna skulle vilja slippa att förknippas med prästkragar och nyckelpigor.

  
 

Snyggt Balli!

 

Oj vilken bra artikel av Emma Leijnse!

 Snart kör jag och Balli Lelinge igång en ny kurs i Skolverkets regi om Entreprenöriellt lärande. Det ser jag fram emot. Återkommer med tider och länkar!

http://www.sydsvenskan.se/sverige/jakten-pa-det-meningsfulla-larandet/

 

Vi diskuterar “pedagogisk dokumentation”

  

Den livaktiga facebookgruppen Förskolan.se är alltid spännande. Enkla frågor öppnar för livaktiga diskussioner och just nu funderar vi tillsammans över begreppet “pedagogisk dokumentation” som jag menar är ytterst motsägelsefullt.

Jag citerar mig själv här:

Ibland fyrdubblas de språkliga problemen när två komplexa begrepp sammanförs. Jag menar att både pedagogisk och dokumentation är ord som förtjänar att redas ut för sig först.
Jag tycker att det är motsägelsefullt att så många fokuserar på pedagogens avsikter när det gäller dokumenterandet. Det primära borde väl vara att fånga något som man inte känner till. Ungefär som att slänga i ett nät i okända vatten.
Jag hoppas kanske att få upp en fisk som går att äta. Kanske fastnar det en helt ny fisk i nätet som förändrar synen på evolutionen – långt bortom pedagogikens begränsade sfär.
Det kan också vara så att vi vill visa föräldrar och chef vilka  duktig fiskare vår avdelning är. Det kallar jag propagandistisk dokumentation (reklam) och har sitt absoluta värde.
Kanske finns ordet för att avgränsa just den typ av dokumentation från andra närliggande aktiviteter? Typ stadiebaserade barntester. 
Håller med Josefin – en bra dokumentation skapar förutsättningar för kollegialt arbete (och kvalitetsarbete) men dokumentationen i sig är inte “pedagogisk”.

Jag drar till med det gamla tjuvknepet att travestera Lennart Hellsing:

Jag skulle vilja travestera Lennart Hellsing:
»All pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk«. 
Mitt förslag:
“All pedagogisk dokumentation är dålig dokumentation – all god dokumentation är pedagogisk”

Läs mer här Länk – och gå med i gruppen!

Mitt barn – MITT BARN!!!

Alla föräldrar vill sina barn väl. En del föräldrar vill sina barn extremt väl och intar ett mycket coachande förhållningssätt.

Jag läser den här artikeln i SvD och antar att en del av oss känner igen fenomenet från förskolans värld.

 

 

Jag tänker på dikten som slutar ungefär så här:

Vad är det som fattas i min kärlek?
En liten gnutta svalkande likgiltighet

Hur förhåller vi oss till de här engagerade föräldrarna? Jag försöker verkligen se dem som en pedagogisk möjlighet och resurs.

I min svarta själ känner jag något annat.

Dag 2 av konferensen Barns röster

Jag var en ganska försiktig twittrare. Det ångrar jag nu – innehållet var högintressant.

Efter paus fick vi möta elever från Humfryskolan.

  

Som tur är finns Jenny Henriksson.

Länk till Storify