Christer och jag var på samma seminarium med Roger Klinth. Mitt kritiska bloggjag är på semester (kanske beroende på att jag håller med Roger i allt väsentligt) Därför hänvisar jag till Christermagister och diskussionen om Kön och utbildningsframgång.
Frågan är :
– När blev det ett problem att pojkar inte längre kan hävda sig inom utbildningsvärlden?
Lärarutbildningsutredningen föreslår fyra skilda lärarexamina. Det betyder att fyra nya examensordningar (eller examensbeskrivningar som det nu kallas) måste skrivas fram innan kursplanearbetet kan sättas igång.
Det är ett viktigt arbete och här utövas kanske den verkliga makten över hur propositionen ska påverka landets lärarutbildningar. Gruppen verkar vara sammansatt av erfarna skolmänniskor och de flesta namnen är kompetenta och välbekanta i högskolevärlden (säger i alla fall min biträdande områdeschef)
Dock undrar jag över vem som bevakar förskoleperspektivet? Om vi ska arbeta med en särskild förskollärarexamen borde det finnas personer med tydlig förankring i förskolans tradition.
Jag letar på regeringens hemsida, men hittar inte namnen på gruppmedlemmarna. Man kan inte få allt.
Det finns ett förslag om att göra historieundervisningen mer nutidsanknuten och relevant när det gäller att skapa förståelse för dagens samhälle. En kursplaneöversyn är aktuell och min kollega Per Eliasson är delaktig. Länk
Lundaprofessorn Dick Harrisson rasar i Expressen:
Medeltidens och den tidigmoderna erans politiska, ekonomiska och sociala historia är minst lika väsentlig att studera, förutsatt att vi verkligen har pretentioner på att förstå nutidens samhälle. En medborgare i Sverige bör känna till hur och när riket växte fram, varför vi har kungar och drottningar, varför kulturlandskapet präglas av sockenkyrkor, varför nationsgränserna ser ut som de gör, och så vidare. Att servera allt detta som ett fait accompli till elever vars undervisning i historia begränsas till redogörelser för industrialiseringen, imperialismen och 1900-talet, samt till flummiga och relativistiska diskussioner om historiebruk, är lika vansinnigt som att ersätta undervisningen i matematik, teknik och biologi med ett par telefonnummer till supporttjänster och ägna resten av timmarna till att diskutera den övergripande synen på siffror, maskiner, människor och djur.
Jag kanske borde ha en åsikt i frågan men just nu känner jag mig en aning vilsen. Hur är det poliserna säger i USA:
– You´ve got the right to remain silent, but everything you say can, and will be used against you!
Jag frågar publiken!
Uppdatering:
Jag tänkte skriva något allvarligt om hur högskolevärlden förhåller sig till lärarutbildningspropositionen. Vi samlas i aulan och försöker tyda de motsägelsefulla direktiven. Utbildningsledare Anders Olsson sprider lugn och förtröstan i församlingen. Lärosätena ska söka examensrätt och det handlar om överlevnad. En del principer måste troligtvis överges för att tillfredställa de tillståndsgivande myndigheterna. De flesta av oss lämnar mötet med en känsla av tillförsikt.
Min koncentrationen är lite svävande och jag kan inte låta bli att snegla på ett engelskt teveprogram om pinsamma husdjur. TV4 har en förmåga att plocka godbitarna.
En klen matte bekymrar sig över jättehunden Badger som inte kan låta bli att försöka sätta på (humping) ljudteknikern Vickis ben. Värre är det med den släthåriga taxen Mr Darcy som envisas att äta upp sitt eget bajs.
Jag borde verkligen se mindre på teve. På alla hjärtans dag måste det finnas andra ämnen att skriva om.
I en annan tråd diskuterar Plura och jag förslaget (?) om antagningsprov för blivande lärare. Propositionen om ny lärarutbildning är en aning svävande och jag ser både praktiska (tidpunkten?) och etiska (vad är det vi mäter?) problem.
Samtidigt är det viktigt att diskutera andra former av urval än betyg och vi är överens om att det är en central kompetens att kunna fånga barns intresse. Jag kallar det “berättande kompetens” och menar att det bör vara ett centralt moment under lärarutbildningen och något som kan utvecklas i takt med ämneskunskaper och andra undervisningsfärdigheter. Det hade känts bra om Björklund & co hade lyft fram detta i den så kallade utbildningsvetenskapliga kärnan. Där trängs allehanda andra moderiktiga företeelser som lobbygrupper har lyckats skapa opinion för.
Annars ser jag fram emot slingrande köer av ambitiösa ungdomar som deltar i direktsända auditions som skulle öppna portarna till himmelriket – lärarutbildningen. Det är möjligt att sådana här tester genererar status, men jag är inte övertygad.
Berättande är inte bara teknik. Det handlar också om att ha någonting att berätta och redskap för detta.
Jag kommer till ett kallt hus och låter Spotify spela upp fem versioner av Trubbel, den vackraste berättelse jag vet.
Olle Adolphson – Trubbel – urfadern och originalinspelningen! Versionen är bedövande nykter och nästan glättig. Det som händer sker hos mottagaren. Trubadurens smärta låter Adophson oss bara ana.
Monica Zetterlund – Trubbel – ett välarrangerat mästerverk som jag är hjälplöst förälskad. Fast det gäller Zetterlunds samlade produktion och frågan är om hon tillför berättelsen något?
Håkan Hellström – Trubbel – grabben gör en valpig version och lycka på något underligt sätt skapa en trovärdighet ändå. Nervositeten gör oss delaktiga i berättelsen.
Tommy Körberg – Trubbel – här var det teater för hela slanten. Okänsligt och fyrkantigt.
Freddie Wadling – Trubbel – Oj. Detta var jag inte beredd på! Varje stavelse är ett äventyr.
Frågan är nu vem jag skulle vilja ha som lärare?
Nu är huset varmt och jag är fortfarande inte säker på vad det är för lärare vi förväntas sortera bort genom de här testerna.
Alltför omständig?
Det finns en del luckor i propositionen om ny lärarutbildning. En avgörande svaghet är att högskolorna som ska ansöka om examenstillstånd inte förstår tidsplanen. Allt vi vet är att det helst skulle varit klart igår. Vi väntar på ny högskolelag och regler för hur personal ska få användas i skolorna. Behörighet är idag ett mycket svårtolkat ord.
Dessa ansökningar om att få utbilda lärare ska göras utifrån kända premisser, men ingen vet vilka krav som gäller och de flesta menar att det är ganska förnedrande att behöva gissa. Vi har redan sagt upp dugliga adjunkter i ett ängsligt försök att möta framtidens diffusa krav.
För att kunna konstruera en kravspecifikation behöver HSV en examensordning. Någon sådan föreligger inte. Det är helt avgörande för vilka kompetenser som behövs om delar av utbildningen placeras på grundläggande eller avancerad nivå. Hur många självständiga arbeten ska skrivas? Hur stor del ska vara forskningsförberedande?
Kanske ser vi början på slutet av den olyckliga akademiseringsvåg som sveper genom högskolevärlden? Björklund tycks vilja återuppväcka tanken på lärarutbildning som en professionsutbildning.
Det var på tiden.
Landets lärarutbildningar surrar av rykten om anledningen till att lärarutbildningspropositionen skjuts upp. Nu tycks det vara oåterkalleligt och på torsdag gäller det!
Ett rykte säger att Jan Björklund i sista stund försöker förankra förslaget hos den röd-gröna oppositionen och att Socialdemokratin upptäcker att det finns politiska vinster att göra. Kanske håller Marie Granlund på att skaka av sig den uppgivna och undergivna hållningen som präglat oppositionens skolpolitik de senaste åren? Men vad gäller diskussionerna?
Det ursprungliga namförslaget “Bäst i klassen” kanske skulle kunna framstå som aningen mindre elitistiskt om det fick en socialdemokratisk retorisk svans.
“Bäst i klassen – fast alla ska med”
Det har länge funnits ett missnöje med hur landets lärarutbildningar har arbetat med IKT-frågor. Trots skarpa skrivningar i examensordning och kritik från HSV verkar det svårt att skapa verkliga resultat när det gäller nyexaminerade studenters kunskaper.
En del menar att det handlar om tydlighet och examinerbara färdigheter (datorkurser) andra anser att de här färdigheterna måste infogas i någon form av meningsfullt sammanhang. Lärarutbildningsutredningen vill också spä kraven och påstår att IKT-perspektivet både ska “genomsyra och prägla” utbildningen. Förutom det parodiska bildspråket är det lätt att hålla med.
På hemsidan finns det en rapport från konferensen den 3/2 om IKT-lärandemål i lärandeutbildningen.
Bambuser verkar vara lösningen på det mesta – och jag ligger som vanligt tre steg efter.
Jag besöker studenter som gör praktik (VFU) under sin andra termin av lärarutbildningen. De flesta börjar känna sig hemma i skolmiljön och relationerna till barn och arbetslag faller på plats. Många längtar efter att få komma igång med egen undervisning och andra är mer försiktiga.
En lektion gör mig särskilt glad. Det är brottning med en femma och jag ser många härliga matcher. Både killar och tjejer kämpar under kontrollerade former och ett lekfullt allvar råder i idrottshallen. De har förberett sig noga med att gå igenom vilka regler som gäller (skolbrottning!) och vilka grepp som är tillåtna.
Jag har faktiskt inte stött på brottning tidigare under mina skolbesök och tror att brottningstraditionen är svag på förskolorna. När jag frågar studenten hur han kom på idén får jag svaret direkt:
– Min pappa är olympisk bronsmedaljör i brottning!
Kanske krävs det sådana expertkunskaper för att våga göra något annorlunda?
Ett tomrum i den pedagogiska debatten är på väg att fyllas. Ingrid Carlgren, Solweig Eklund, Olle Holmberg, Sven-Eric Liedman och Jan Thavenius startar en digital tidskrift Skola och samhälle – S.O.S.
Det kan bli hur bra som helst.
Tysta tankar 