So you think you can teach?

I en annan tråd diskuterar Plura och jag förslaget (?) om antagningsprov för blivande lärare. Propositionen om ny lärarutbildning är en aning svävande och jag ser både praktiska (tidpunkten?) och etiska (vad är det vi mäter?) problem.

Samtidigt är det viktigt att diskutera andra former av urval än betyg och vi är överens om att det är en central kompetens att kunna fånga barns intresse. Jag kallar det ”berättande kompetens” och menar att det bör vara ett centralt moment under lärarutbildningen och något som kan utvecklas i takt med ämneskunskaper och andra undervisningsfärdigheter. Det hade känts bra om Björklund & co hade lyft fram detta i den så kallade utbildningsvetenskapliga kärnan. Där trängs allehanda andra moderiktiga företeelser som lobbygrupper har lyckats skapa opinion för.

Annars ser jag fram emot slingrande köer av ambitiösa ungdomar som deltar i direktsända auditions som skulle öppna portarna till himmelriket – lärarutbildningen. Det är möjligt att sådana här tester genererar status, men jag är inte övertygad.

Berättande är inte bara teknik. Det handlar också om att ha någonting att berätta och redskap för detta.

Jag kommer till ett kallt hus och låter Spotify spela upp fem versioner av Trubbel, den vackraste berättelse jag vet.

Olle Adolphson – Trubbel – urfadern och originalinspelningen! Versionen är bedövande nykter och nästan glättig. Det som händer sker hos mottagaren. Trubadurens smärta låter Adophson oss bara ana.

Monica Zetterlund – Trubbel – ett välarrangerat mästerverk som jag är hjälplöst förälskad. Fast det gäller Zetterlunds samlade produktion och frågan är om hon tillför berättelsen något?

Håkan Hellström – Trubbel – grabben gör en valpig version och lycka på något underligt sätt skapa en trovärdighet ändå. Nervositeten gör oss delaktiga i berättelsen.

Tommy Körberg – Trubbel – här var det teater för hela slanten. Okänsligt och fyrkantigt.

Freddie Wadling – Trubbel – Oj. Detta var jag inte beredd på! Varje stavelse är ett äventyr.

Frågan är nu vem jag skulle vilja ha som lärare?

Nu är huset varmt och jag är fortfarande inte säker på vad det är för lärare vi förväntas sortera bort genom de här testerna.

Alltför omständig?

Alltför omständig?

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Bedömning, Lärarutbildning, Personligt, Utbildning, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till So you think you can teach?

  1. sökaren skriver:

    Just den ”berättande kompetensen” är något jag diskuterat med många av mina klasskamrater. Utvecklandet av denna kompetens har hittills till största delen förväntats ske under VFT:n. Men alla har inte en handledare som kan ge sådan handledning. Och alla utvecklas inte särskilt snabbt utan den handledningen. Många har önskat att få öva, testa och få utvecklas på högskolan, i tryggheten, i klassen eller basgruppen. Lärarna svarar som vanligt med att det handlar tid och pengar. Fast det betyder ju egentligen bara att annat har prioriterats före detta. Hur kan man hjälpa studenterna att utveckla denna kompetens? Och hur kan man hjälpa dem att hjälpa varandra att utveckla detta? (individuell handledning med lärare är ju dyrt)

    Gilla

    • Mats skriver:

      Jag håller med – och menar att det finns pengar till annan form av handledning. När det gäller akademiskt skrivande satsas stora resurser.

      Men då finns HSV:s kontroller som ett diffust hot som högskolan måste förhålla sig till.

      Ibland är jag inte så stolt över att vara en del av dettta.

      Gilla

  2. Väldigt intressant tänker jag. Originalberättelsen finns ju hos Adolphson, men tolkningarna finns hos de andra. Det är förmågan att berätta och äga det man berättar om tänker jag, en personlig relation måste nog till, och kompetensen att låta berättelsen få ägas av de som tolkar den, Anne-Marie

    Gilla

    • Mats skriver:

      Jag är inte ens säker på att originalberättelsen (i betydelsen ”levd erfarenhet”) finns hos O A. Jag har ett vagt minne av att han berättade om bakgrunden och någon bekant som kände någon…

      Men jag har alltid lyssnat som om det gällde honom själv och tolkat just stramheten som ett försök till distansring från något väldigt smärtsamt.

      Gilla

  3. Plura skriver:

    Berättandets konst – tja, som uppvuxen i det frikyrkliga Sverige på 1950-talet insöp jag berättandets konst.

    De självlärad frikyrkopastorerna och söndagskolärarna hade ingen akademisk bakgrund. Kunde bara förlita sig på sina egna upplevelser och berättartraditioner ute i stugorna på landet. Det satte prägel på barnet. Öronen på den små grytorna var spetsade till tusen. Flanellografen och sandlådan var flitiga pedagogiska instrument för att förmedla bibelns berättelser.

    Denna berättartradition försvann med den ökade akademiseringen inom frikyrko Sverige. Och därmed infann sig en knastertorr predikan som inte berörde.

    Berättandet ska beröra och sätta igång fantasin hos barn och vuxna. Och jag försöker i görligaste mån att bevara den personliga berättartraditionen jag växte upp i när jag står på scen och utbildar.

    Så, jag håller med Anne-Marie, alla ska vi tolka orginalberättelsen på vårt vis. Även om jag personligen föredrar orginalet i detta fall!!!

    Gilla

    • Mats skriver:

      Det är nog en bra utgångspunkt att berättande ska beröra och sätta igång fantasin.

      Kanske är det den manipulativa kraften hos sagor och myter som gör skolan så osäker inför dem.

      Frågan var från början om denna förmåga går att träna upp – eller om vi måste sortera bort dem som inte kan det vid antagning.

      Du beskriver avberättandet som en del av akademisering inom frikyrkan – ojdå, det visste jag inte! Nog måste det vara möjligt att återföra de här kvaliteterna till landets lärarutbildningar? (efter en liten maktkamp kanske)

      Gilla

      • Plura skriver:

        Visst är det möjligt att svänga bort akademiseringen. Men det anses väl inte värdigt i befolkning som tycker sig vara bildade och skaffat sig utbildningar, som står långt bort från bonde- och arbetarsmahällets låga bildning. Där var berättande det dagliga sättet att sprida myter, sammhörighet mm.

        Problemet i frikyrko Sverige var när ordet teologi började göra sitt inträde. Då svängde det från att berätta om upplevelsen och myten kring ett bibelord, till att på ett akademiskt sätt klyva bibelordet och börja tolka och analysera – precis som analaytiker gör. Där någonstans försvann nerven och mystiken i tron.

        Detta ser du även i samhället i stort när kunskapsnivån ökar.
        Men visst jag tror att det går att återfå dessa kvaliteter – kanske de ska ingå några kurser på Scenskolan för lärare. Eller att lärare gör som jurister som ska bli advokater – läser just på scenskolan.

        Gilla

      • sökaren skriver:

        Men om denna kompetens eller förmåga skulle bedömas vid antagning till lärarutbildning, vore det inte rimligt att samma förmåga/kompetens lyftes och fick hjälp att utvecklas? Och om detta skulle bedömas vid antagning undrar jag vart och när jag skulle ha lärt mig denna konst. Inte i den skola jag gått i iaf. Märker bland mina klasskamrater att de som har barn ofta är bra på att berätta. Kan det möjligtvis vara för att de får möjlighet att träna på det med sina barn?
        Jag hägrar en skiljelinje mellan muntlig och skriftlig kultur. I vår hyperskriftliga kultur har berättande och muntlig framställning inte särskilt hög status jämfört med det skrivna ordet. Vi har kanske en del att lära oss av de ur skriftkultursynvinkel outvecklade muntliga kulturerna? Eller bara hämta ur Sveriges mylla av gammal muntlig kultur…

        Gilla

        • Mats skriver:

          Bra frågor!

          Det här berättandet har ju marginaliserats från hela skolsystemet och då blir det underligt att plötsligt lyfta upp det som avgörande kvalitet vid antagning.

          Jag är förskollärare och i den kulturen blir det väldigt tydligt om du lyckas nå fram eller inte. Små barn reser sig och går om berättelsen är tråkig. Det skapar en förståelse för hur viktig den här dimensionen är – vi kan inte luta oss tillbaka och hävda någon form av kursplaneperspektiv:
          – Det är nyttigt för dig om du ska söka till högskolan o.s.v.

          Vi kan nog hämta näring från många håll – svårigheten är att skapa respekt och utrymme för traditionen inom högskolan.

          P.S. Bra blogg du har! Verkligen inspirerande.

          Gilla

      • Mats skriver:

        Jag tror att vi kommer se retorikämnets återkomst i stor skala. På ett ytligt plan handlar det om att övertyga men till sist tänker jag att all utbildning ska beröra – till varje pris!

        Gilla

  4. MrS skriver:

    Om man tittar på skådespelartekniker finns det flera ingångar till berättandet, en metod som härrör till method-acting’ens anfader (Stanislavskij) förespråkas att man skall uttala vart och ett av orden för sig utan att på förhand betämma sig för tolkningen. Det är ett öppet sätt att förhålla sig till språk, ett slags fonetiskt letande efter ordens klangbotten, i sig, men framförallt i den lyssnande. Den fysiska teatern har väl vidareutvecklat denna metod och lagt till ett ihopkopplande till rörelse och känsla, alltmedan i västerlandet Brecht förespråkade berättartekniker i tredje person.
    Det går en skiljelinje mellan berättartekniker vad gäller inlevelse och distans.
    I t.ex. Senegal kommer berättarrollen, som ofta baseras på sång och recitation, med stamtillhörigheten Griot, där barnen ärver av föräldrarna konsten att berätta bygdens, släkters och arbetets historia. På samma sätt som Commedia-del-Artes-traditionen förde rollernas uppdrag vidare i blodslinje att tradera.

    Och vad menar jag med det? jo, jag tror jag håller mig ödmjuk inför en konst där även dom som sysslar med det, på livstid, inte sällan står frågande till hur, och vad man gör.

    Kan varje enskild lärare erövra denna konst? Jag tror inte det, men man kan bli något lite bättre, som alltid.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Tack för spännande klargörande!

      I en tradition skulle då inlevelsen vara avgörande? Barnen måste liksom tro att läraren brinner för ämnet? Då blir lärarens entusiasm – parad med vissa tekniska förmågor att kommunicera denna – den avgörande kvaliteten. I den här modellen är det mötet mellan människorna som är viktigt. Texten (i utvidgad mening) är något som vi måste tillgripa för att det ska hända något, men i värsta fall hotar orden det möjliga samförståndet. Drömmen om den ordlösa totala kommunikationen – är den möjlig, eller önskvärd.

      Det känns tryggare att förlita sig på en mer teknisk undervisning som är mindre beroende av det här magiska kontraktet. Fokus ligger då på barnets (mottagarens) vilja att ta in textens olika dimensioner. Avsändarens avsikter eller känslor är av mindre betydelse.

      Antagligen är Bologna mer åt typ 2 och dagens kursplanetänkande helt främmande inför de traditioner du beskriver. Bilden av berättandet som nödvändigt för stammens identitet och fortlevande tycker jag är oerhört inspirerande. Vilka berättelser håller oss samman idag?

      Gilla

  5. MrsS skriver:

    En insikt för mig kom när jag hajade hur t.ex. Brecht till sin sista blodsdroppe ville slåss för kritisk distans som en motvikt till hur estetiken under weimarrepubliken ”drogade” folk med förledande ‘underhållning’ så att de antidemokratiska tendenser vi sen såg ta över gatorna där kunde odlas fritt. Han vände sig emot den borgerliga teaterns starka betoning på förförelse och verklighetsflykt. Därför att han tillerkände den enskilda människan ett ansvar att värna demokratisk samhällsutveckling genom att vara bildad, eller kunnig, inte borgerligbildad, not, och detta formade han en estetik för.
    Förmodligen skulle han inte imponeras av frikyrkopastorns övertygande bombastik. Jag tror han hade tyckt om hur skolan här betonar kritik och olika perspektiv. Men antagligen – annars hade han väl slutat med teater och börjat kränga flygblad – fattade även han att även en sådan förmåga behöver estetiseras och mutas med visst mått av underhållning.

    Ja, vilka berättelser behöver vi … i går behövde jag en om hur man avfärgar håret, hittade på nätet, men fattade där att jag måste bestämma själv … om jag vågar riskera att tappa håret. *hehe*.Och ungefär samtidigt som jag letade efter det visade jag en väninna hur man öppnar ett granatäpple och övertygade henne om hur nyttigt det är och hur billigt man kan köpa dem, bästa kvalitet, på frukthandlaren i Bellevue. Kan revolutionera hennes familjs hälsa och ekonomi. 😉

    Gilla

    • Mats skriver:

      Jo, jag håller också Brecht högt. Hans motstånd mot inlevelse har alltid förefallit mig en aning kluvet och jag tror att att han egentligen är skeptisk mot sitt eget budskap. Hans diskussion med Lukac på 20-talet om den borgerliga romanen är märkvärdigt framåtsyftande. Rädslan för en kultursyn där allt är underhållning har fått allt större aktualitet. Idag är antagligen teve ett större hot än Balzac.

      Tanken på att det är möjligt att låta sig förföras i medvetet tillstånd är inbjudande. Jag minns att Margareta Strömberg skrivit en del om skillnaden mellan illusion och allusion. I stället för att se film som verklighetsflykt är det en lek med fiktion. Ett sorts plaskande i gränslandet mellan fantasi och verklighet. En medveten överenskommelse – ungefär som en tango, där kvinnan låter mannen tro att han styr.

      Men det finns en uppenbar risk att själva förförelsen blir ett eget värde. Det finns föreläsare som är djupt älskade av studenterna för att de bjuder så mycket på sig själv och är så roliga. Kanske skulle de valt en annan bransch?

      Gilla

      • Plura skriver:

        Mats – det är en balansgång det här med berättandet, personliget och lustifikationer.

        Allt måste göras i en väl avvägd blandning. Men det skadar aldrig att använda den dramturgiska kurvan anslag- presentation-födjupning-upptrappning-vändpunkt-avtoning-slut. Så skriv ju de flesta braiga böcker.

        Gilla

        • Mats skriver:

          Det som ibland kallas Hollywooddramataurgi är ju bedövande effektivt. I morgon ska jag föreläsa om det här och jag tror det är extremt viktigt att känna till hantverket – åtminstone om man vill att någon ska se filmen eller lyssna på föreläsningen.

          Sen kan man experimentera med andra former, men det går inte att bortse från de förväntningar som ligger i genren.

          Gilla

      • MrsS skriver:

        Ja, för att överhuvudtaget läsa in en mening krävs ju referenser och ihopsättande av delarna till meningsbärande helheter. Samma sak är det nog när man älskar en föreläsare, att man kan läsa dennes budskap genom sina erfarenheter. Och kanske är det en skicklig sådan som kan hålla ett brett spektra och röra sig flyhänt på många olika nivåer i samma ‘före-läsning’, möjlig att tolka utifrån flera perspektiv och erfarenhetsbaser. Och sen har vi röstens betydelse. EN del har bara för hemska röster …

        Gilla

        • Mats skriver:

          En bra bok släpper läsaren fri? Ungefär som en bra lärare eller förälder litar på att det viktiga händer inne i huvudet på barnet. Jo det är sant.

          Urrrk – hemska röster. Du sa det!

          Går det att skydda sig mot sådana?

          Det är märkligt hur mycket vi läser in i rösten? Själv gillar jag den där Kjell Alingeinspirerade sängkammarrösten och har lärt mig att prata riktigt nära mikrofonen för att verkligen få full bas…

          Gilla

  6. Ping: Bild och text « Sökarens skoltankar

  7. Ping: Två helt olika dagar « Sökarens skoltankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s