Att låta barn pröva olika vägar 

En av mina intellektuella idoler Margareta Rönnberg skriver om genuspedagogik i förskolan och antyder att det skulle kunna vara för tidigt ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv.

Länk
Jag har ju ofta känt mig lite ensam i min kritik av den tidiga genuspedagogikens instrumentalism och kompensatoriska strategier.
Kanske håller det på att ske en uppmjukning av positioner och jag möter en mer nyfiken hållning ibland – det går att förena feminism och poltisk medvetenhet med en försiktig tolerans mot små barns könstereotypa lekar (som jag kallar att de utforskar en möjlig könsidentitet).
Samtidigt är väl fortfarande den stora diskussionen fortfarande ängslig och troféjagande (se en pojke som leker med dockor!). Det stora flertalet är inte lika bekymrad över pedagoggruppens brist på mångfald som jag.

En text som ger bakgrund.

Ännu mer bakgrund

Klara Dolk och genuspedagogik 

Länk

Går det att förena ett normkritiskt arbete med barns utökade inflytande?
 Den kompensatoriska ansatsen dominerade länge. Frågan är om det är möjligt att lämna moralismen och låta barnen styra verksamheten? 

Det här exemplet visar hur barn gör motstånd mot manipulativa ansträngningar.

  

De här citaten från bekymrade pedagoger är drabbande.

  

Är det verkligen bilden han vill förändra?

  
Jag lyssnar på inslaget och tycker nog att Marco Vega är mer intresserad av att förändra mäns handlingar.

Länk

Samtidigt trampar han på i den maskulinitetskritiska rörelsens trötta spår. Vi ska börja visa känslor och sluta tävla med varandra.

Ibland tror jag att de här goda männen motverkar sina upphöjda syften. 

Normkritisk julgransplundring

  
Den pojkaktiga orkestern spelar inte ofta, men konstigt nog låter vi nästan alltid bra. Jag tror vi har spelat på Sydsvenskans julfest sedan 1997?

Frågan är om det blir något kvar av Räven raskar över isen om vi tar bort de traditionella könsmönstren?
Länk till Pojkaktig orkesters hemsida.

Om män

Jag ligger lågt i debatten om kön och kultur. Ivar Arpi lyckas sammanfatta de värsta motsägelserna.

  

Jag känner mig lite vilsen när konservativa ledarskribenter beskriver  läget bäst.

Länk

Män som ratas på såväl arbets- som äktenskapsmarknaden kommer kompensera på andra vis. En man som har en given roll i ett samhälle, som innehar makt och pengar behöver inte hävda sig. Den man som blir över tenderar däremot att överdriva sin ”substanslösa” manlighet genom att anamma machoideal.

De senaste dagarnas diskussion om övergreppen i Köln och i Stockholm har satt igång ett intressant samtal om kön och normer, om vinnare och förlorare. En del har hävdat att den minsta gemensamma nämnaren är förövarnas kön. Andra har primärt framhållit värderingar och kulturell kontext. Men det finns ytterligare en dimension; även om de flesta som antastar kvinnor är män, så är inte majoriteten män antastare av kvinnor. Inte heller är argumentet att kvinnor utsätts för övergrepp överallt i världen detsamma som att alla övergrepp sker av samma skäl. Vissa övergrepp sker nämligen i linje med vad som är socialt och kulturellt accepterat, andra i strid med det.

Därför måste vi fråga oss hur vi bäst ska hantera den specifika grupp män som riskerar att hamna utanför samhället, ur såväl ett arbetsmarknads- som familjebildningsperspektiv. Att underskatta den outbildade, arbetslöse etniskt svenske glesbygdsmannens upplevelse av att vara obehövd, eller rentav oönskad, liksom hans förortsgrannes liknande erfarenhet, kan skapa problem vi bara sett början på och som vi dessvärre tycks stå handfallna inför.

Klyftorna

Ok – det blir inte bättre (om nu någon trodde det).

Vem tar ansvar för pojkarnas dåliga resultat? Är det “kön eller kultur” – med referens till dagens plågsamma debatt i media om sexuella övergrepp.