Om män

Jag ligger lågt i debatten om kön och kultur. Ivar Arpi lyckas sammanfatta de värsta motsägelserna.

  

Jag känner mig lite vilsen när konservativa ledarskribenter beskriver  läget bäst.

Länk

Män som ratas på såväl arbets- som äktenskapsmarknaden kommer kompensera på andra vis. En man som har en given roll i ett samhälle, som innehar makt och pengar behöver inte hävda sig. Den man som blir över tenderar däremot att överdriva sin ”substanslösa” manlighet genom att anamma machoideal.

De senaste dagarnas diskussion om övergreppen i Köln och i Stockholm har satt igång ett intressant samtal om kön och normer, om vinnare och förlorare. En del har hävdat att den minsta gemensamma nämnaren är förövarnas kön. Andra har primärt framhållit värderingar och kulturell kontext. Men det finns ytterligare en dimension; även om de flesta som antastar kvinnor är män, så är inte majoriteten män antastare av kvinnor. Inte heller är argumentet att kvinnor utsätts för övergrepp överallt i världen detsamma som att alla övergrepp sker av samma skäl. Vissa övergrepp sker nämligen i linje med vad som är socialt och kulturellt accepterat, andra i strid med det.

Därför måste vi fråga oss hur vi bäst ska hantera den specifika grupp män som riskerar att hamna utanför samhället, ur såväl ett arbetsmarknads- som familjebildningsperspektiv. Att underskatta den outbildade, arbetslöse etniskt svenske glesbygdsmannens upplevelse av att vara obehövd, eller rentav oönskad, liksom hans förortsgrannes liknande erfarenhet, kan skapa problem vi bara sett början på och som vi dessvärre tycks stå handfallna inför.

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Genus, jämställdhet, Lärarutbildning, Personligt, Politik. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Om män

  1. Roger J Danielsson skriver:

    Mer av samma ämne men om importerade kultur som vi inte borde acceptera: http://www.svd.se/visst-handlar-kvinnosyn-om-olika-kulturer/om/overgreppen-under-we-are-sthlm

  2. AV skriver:

    Alice är något på spåret. Det finns en ung manlig drivkraft. Det samhälle som kan kanalisera den i rätt riktning kan bygga Göta kanal, inlandsbanor och bokstavligen flytta berg. Riktas den åt fel håll kan man bygga arméer och starta världskrig. Men man kan inte trycka undan den, lägga locket på eller negligera den. Då kommer den pysa fram och översvämma samhället tills det brister likt en damm utan utskov. Unga män utan framtid är farliga. Nu har vi fått ännu fler, med en integrering sämst i klassen och en politik som går ut på att ”göra om mannen” med postmodernistiska flumteorier. Det kommer ta en ände med förskräckelse. Tar man på sig att ge folk skydd, bostad i en förort och mat i magen, tar man också på sig ansvaret att skapa ett samhälle där dessa unga män behövs och har en framtid. Annars har man skapat en krutdurk likt Badlands och getton i USA. Det ansvaret verkar våra folkvalda oförmögna att axla eller ens förstå de har.

  3. Magnus skriver:

    De skribenter (krönikörer, redaktörer eller halvpolitiker) som idag ses som vänster i media är ofta inte vänster i de betydelser ordet hade tidigare. De jobbar framför allt för att skapa ett eget rum med starka moraliska anspråk och höga murar mot dem man inte vill behöva debattera med, inte vill besvara några frågor från (och då menas inte enbart sveriegdemokrater…). Det handlar om medial synlighet, karriärer (i media, inom pr-branschen eller politiken) och förmågan att sätta ett mycket högt pris på att köra vinklingar eller säga saker som i de allra flesta västliga länder skulle ses som fullständigt normala inpass i debatten.

    Ivar Arpi står betydligt närmare de klassiska upplysningsidéerna (eller John Stuart Mill, kanske t o m Bertrand Russell) än DN.s kultursida, Lina Thomsgård, Marcus Priftis eller Åsa Romson.

  4. Tror Ivar Arpi skulle hamna någonstans ganska nära en grå mittposition på vä/hö-skalan, vilket säger en nåt om polariseringen i debattklimatet (utöver trubbigheten i skalan). Andra axlar är egentligen mycket intressantare: realist eller idealist, individualist eller kollektivist, vetenskap eller konstruktivism..(fniss)

    Ju mer liberal en person blir ju mer rör sig personen bort från vänstern idag, vilket är en lite trist utveckling. Nuförtiden ett töcken av navelludd, relativism, identitetspolitik, vithetskritiska studier- poängsystem och rasräknare..

  5. andersbwestin skriver:

    Tänk vad intressant. Du kände exakt samma vilsenhet av samma orsak som mig. Jag blir förvirrad för det kan väl inte vara så att vänster har en strikt koppling till kunskapsförakt och brist på logik.
    Själv har jag lekt med tanken att försöka förklara verklighetens komplexitet med hjälp av några matematiska formler och lite matrismultiplikation bara för att få folk att reflektera flervariabelinverkan av evolutionär härkomst, amygdala kontra neocortex,genervariation, epigenitik, livmoderns påverkan, födelsen, anknytningen, kärleken, närmiljön, den stora kulturen, kompisflocken, Milgram, media, psykiskohälsa o allt det andra o dessutom återkoplingskomponenerna av alla dessa faktorer.
    Men jag orkar inte.

  6. Kristian skriver:

    Ja, den ”vänster” som finns kvar har inget med ”arbetarklass” att göra. Eller ”verklighet”.
    Tyvärr har man behållit det värsta med marxismen, nämligen tanken att människan kan göras om i grunden. Därtill har nästan hela borgerligheten accepterat samma världsbild.

    Skiljelinjen går inte mellan vänster och höger, utan mellan ideologi och realism.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s