Här ska det mätas!

Jag är intresserad av statistik. Ibland på ett ganska omoget och klåfingrigt sätt – det roar mig att försöka beskriva trender med siffror och diagram. Jag vet att de här representationerna är av begränsat värde.

En däremot fullständigt seriös sorteringsambition presenterades nyligen av Google Labs. Av litteratur publicerad mellan åren 1500 och 2008 finns den imponerande bråkdelen 500 miljarder ord nu inlagda i ett statistiskt verktyg (ngrams.googlelabs.com). Man skriver in ett sökord och får sedan kurvor på hur ofta det har förekommit under åren. Detta kan sedan tjäna som hjälpmedel vid kvantitativa analyser av olika slag. (Svd)

Jag testar Googles nya leksak http://ngrams.googlelabs.com/

Bilderna går att förstora.

Feminism?

Masculinism?

Nu återstår bara det roligaste  – att tolka bilderna. Observera att Y-axlarna inte har samma skala:

Feminism höjdpunkt 0,0012 %
Maskulinism höjdpunkt 0,00001%

Tur att jag har mina intelligenta läsare!

 

Varför avbryter studenter sina högskolestudier?

Jag är hemma igen efter en intensiv resa från Stockholm. Konferensen handlade om breddad rekrytering till högre utbildning och vi talade en hel del om varför studenter avbryter sina studier. Fyra förklaringar presenterades och vi fick välja vilken vi trodde var den vanligaste.

Twitterflöde #include11 som pdf – läs nerifrån!

Flaggan i topp?

I många kulturer ger pojkbebisar hög status. Den här nyheten behöver jag fundera vidare på (länk till DN):

Nyförlösta mammor blir betydligt oftare deppiga den första tiden efter att de fött en pojke än när de fått en flicka, enligt en studie vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. En teori är att det är ett hormon, leptin, som ligger bakom skillnaden.

Det går tydligen att förbereda sig på den olyckliga händelsen:

Sara Sylvén födde själv en pojke i höstas. Hon hade inga problem med nedstämdhet.

– Jag såg redan på ultraljudet i vecka 19 att det var en pojke, så jag var förberedd på det hela, säger hon.

Riktigt så illa menar jag inte att pojkarnas situation är…

 

Heteronormativ reklam?

Jag är intresserad av lek och tycker den här reklamen är underbar i sitt allvar. Pelle Billing ställer frågan om den kan uppfattas som heteronormativ i sin romantisering av bandet mellan far och son.

Men vänta – hur kan vi veta att barnet är en pojke? Kan det vara så att problemet sitter inne i våra huvuden?

Vad händer på Expressen

Jag har nästan hämtat mig från Johannes Forssbergs obehagliga feltolkning (länk) på ledarsidan av vad jag har sagt om pojkars betyg (Länk) när jag hittar Gunilla Brodeijs text om alfahannarna som breder ut sig i Stjärnorna på slottet.

Länk

Det här spelet om vem det är mest synd om börjar bli riktigt påfrestande och jag menar att det är hög tid att byta tonläge. Att forskningen visar på mäns hälsoproblem behöver inte medföra att Pelle Billing dansar på “statsfeminismens grav”. Var fick hon det ifrån?

Traste Lindéns Kvintett – Dansa På Din Grav

eller:

Johannes Forssberg tramsar till det på Expressens ledarsida

Jag läser Expressens ledarsida och blir lite illa berörd av debattekniken.

Johannes Forssberg har läst TT-artikeln och citerar lösryckt några meningar för att därefter gå över till att hitta på meningar som han markerar med citationstecken. Antagligen försöker han göra någon form av drastisk tolkning som han kan polemisera mot men det känns lite ovärdigt: Länk

Mats Olsson, lärarutbildare vid Malmö Högskola, skyller problemet på kvinnoväldet under de tidiga skolåren, och menar att lösningen är att “sluta se maskuliniteten som ett problem”. Jag tror tvärtom att “maskuliniteten” är problemet. Snarare än att bejaka pojkars “maskulina rätt” att bete sig som idioter borde man redan i förskolan uppmuntra deras sociala utveckling i stället för deras bröl.

Jag skyller inte problemet på kvinnor men är bekymrad över att staten inte ser bristen på mångfald som ett problem och att den dominerande kulturen beskriver sig som normal och neutral. Ur det här perspektivet blir all kritik kränkande och ryggmärgsreflexen blir:
– Vad är det för fel på mig????

Samtidigt beskriver han sin egen skoltid på ett lite rörande sätt och mellan raderna lyser en ånger som jag inte vet vad jag ska tänka om. Jag skulle gärna vilja veta mer om hur Johannes Forsberg hamnade i det här utanförskapet? Vad var det som fick honom att hänsynslöst demonstrera sitt förakt mot sociala spelregler? Blev han verkligen uppmuntrad i det här mönstret? Av vem? För mig låter det som ganska omogna protester mot en skolsituation som inte utmanar hans kapacitet.

Mest nyfiken är jag på varför han kopplar de här sidorna till maskulinitet?

Ett av maskulinitetens många ansikten

Ett av maskulinitetens många ansikten

Jag har skrivit lite för mycket i ämnet för att känna mig bekväm i hans tolkning av mina åsikter (Länk)

Myten om den könsneutrala vården

Jag läser en riktigt bra text om de orättvisa genusstrukturerna inom vården.

Länk till Sydsvenskan, börja här

Här handlar det om att öka kvalitén och se de egna fördomarna. Den här checklistan tror jag att många skulle ha nytta av:

Förstora

Förstora

– Vi missar mäns depressioner. De uttrycker kanske inte nedstämdhet på samma sätt som en kvinna, utan beskriver aggressivitet och irritabilitet. Det har jag blivit mer lyhörd för sedan vi började arbeta med genusfrågor, säger Kerstin Jigmo.

Frågan är varför det tycks vara tillåtet att tala om könsskillnader inom vården men inte i skolan. Det vore absurt om en utredning kom fram till att männen lider av en “antivårdkultur” och borde skärpa sig – men i skolans värld är det helt möjligt. Länk till artikel om DEJA

Den amerikanska skolan – pojkarna igen

Jag har begränsad kunskap om amerikanskt utbildningsväsende och det mesta av min fragmentariska bildning kommer tyvärr från filmens värld. Idylliska och förutsägbara collegehistorier, heroiska gettoskildringar och underliga kindergartenberättelser – det är verkligen ingen stabil grund för ett debattinlägg. Jag har förstått att delstaterna har stor frihet att bygga sina egna system och att de federala myndigheterna nu vill styra mer. En stor del av skolsystemet handlar om tester och skolan är inriktade på att förbereda barnen inför dessa livsavgörande prov. Innerst inne är jag nog fångad av myten om USA som frihetens och individualismens boning på jorden.

I veckan har mycket handlat om att pojkar missgynnas betygsmässigt i svenska skolor och jag har försökt bredda diskussionen till att även beröra innehåll och arbetsformer. Samtidigt vill jag inte medverka till en olycklig polarisering mellan vad pojkar och flickor behöver. Det är en ömtålig balans mellan tydlighet och behovet av nyanser. Jag vet att en del kvinnliga lärare har tagit illa upp och känt sig anklagade.

Anders B Westin tipsar om en sida som inte är känd för sin återhållsamma ton och det är med viss tvekan jag följer länken – men den här berättelsen är absolut värd att läsa och fundera över:

Länk

En teoretisk bakgrund finns i The war against the boys av Christina Hoff Sommer

Hälften av de femåriga pojkarna är misslyckade

I Sverige har vi inte “mål att uppnå” i förskolan och jag tror inte att en sådan rubrik vore möjlig i dag. Det engelska skolsystemet är mer målstyrt och rakt på sak.  The Telegraph

Half of boys failing at school by five
More than half of all five-year-old boys in England are already failing to make sufficient progress at school, according to official figures.

Vad är lösningen? Mer tester och mer individuellt stöd.

“To do this, we will put in place a pupil premium to support the most disadvantaged children, introduce a reading progress check for six year olds to identify those falling behind before it’s too late, and raise standards in education across the board through our schools reforms.”

Samtidigt skär staten ner på bokprogram för utsatta områden.

Allt jag vet om England har jag lärt mig av Brian Kotts. Följ honom på Twitter.

Omtänksamma arbetskamrater ger mig rådet att vara mer nyanserad:

Fyra nyanser av Mats

Fyra nyanser av Mats

Går det att prega ner anden i flaskan?

Pojkarnas skolsituation har blivit en politisk fråga och ledarredaktionerna hakar på (Sydsvenskan):

På Arabyskolan i Växjö har pojkarna bättre betyg än flickorna. Därför fick skolan i fjol närmare 80 000 kronor från Skolverket till jämställdhetsarbete i syfte att förbättra flickornas skolresultat.

Men Arabyskolan är undantaget som bekräftar regeln. Generellt är pojkars skolresultat klart sämre än flickors i Sverige oavsett faktorer som social bakgrund och bostadsort.

Studio Ett framhärdar DEJA:s ordförande Anna Ekström i positionen att lärarens kön inte spelar någon roll – jag är osäker på om hon menar i det stora perspektivet (verksamhetens innehåll och form) eller det lilla (provrättning)?

Jag blev intervjuad av  TT igår och idag dyker den artikeln antagligen upp i landets tidningar. Som det kan bli!