Kulturell utsvävning i lantlig miljö

Loppmarknad på Österlen kan vara påfrestande. I de fina kustorterna är upphetsningen fullständig under Juli månad – men det blir mycket pengar till idrottsföreningen.

grasklipp.jpg

S:t Olof ligger någon mil från kusten och är inte en del av det mondäna turistlivet. Tvärtom säger min granne att folket där inte är helt att lita på – det är för många träd. Men loppmarknaden i slutet av sommaren är ett säkert kort för finsmakarna och lokalbefolkningen. Kulturkrockar är vanliga.

skott2.jpg

Den gamle mannen har lastat en skottkärra högt över det säkra. En artig man går fram och erbjuder sig att hjälpa till men blir muttrande avvisad. Han säger sårad:
– Nej jag pratar inte polska – Jag pratar stockholmska och undrar om du behöver hjälp…

flipper.jpg

classic.jpg

Den vilda budgivningen kring flipperspelet slutar kring tusenlappen och jag undrar om köparen vet hur komplicerat ett sådant spel är inuti.

lassel.jpg

Ett annat lockande köp är en skiva med Sveriges äldste tonåring Lars Lönndahl – mannen som vägrar åldras.

lillabat.jpg

Pia och Roland har gjort en skiva med ett omslag som väcker starka känslor.

De verkliga fynden finns på konstavdelningen och det är lätt att förstå motsättningen mellan de fina konstnärerna i Österlens konstnärsgille och den folkliga konsten. Här är populärkulturen rikt representerad. Inget artistiskt skråväsende rår på kärleken till dessa bilder.

(se bildspel)

Böckerna säljs för tio kronor/plastkasse. Bara omslagen är värda det dubbla.

(se bildspel)

Den normativa icke-rollen?

bbbbb.jpg 

Idag har jag nästan varit på konferens . Mångkontextuell barndom – ett forskningsprojekt om skola, fritid och familj i förändring och gränsöverskridande ordnar en nätverksträff för forskare om barn och barndom. Ett späckat program med många intressanta föreläsare. 

Jag fick lära mig ett nytt ord: ”feministisk omsorgsetik” som enligt Gunilla Halldén betyder att omsorgsgivaren är medveten om att det kan uppstå en passiviserande effekt. Hmmm – hur blev den tanken feministisk? 

Mer provocerande är kanske Tomas Saars bilder av normaliseringsprocessen av pojkar. Nu för tiden är den korrekta terminologin ”normflöden” för att beskriva hur det går till. Jag tror att det är ett försök att distansera sig från en begreppsvärld där normerna kommer uppifrån. De uppstår och konstrueras i vardagens möten. 

Frågan är då om det är möjligt att distansera sig ifrån den moraliserande grundton som länge har präglat genusforskningen. De förfasande utropen då något genuskodat mönster upptäcks upplever jag som – ja och nu vet jag verkligen inte om ordet är särskilt väl valt – sjåpiga. 

Pojkar som bryter rollmönster beskrivs som offer och utsatta för samhällets förtryck. Den onda normaliteten hotar att marginalisera dem och sagan brukar sluta med att de ger efter för trycket och återförs till den traditionella och trygga manligheten. Jag ser denna mytologisering av processen som delvis falsk. Ett kompetent barn kan pröva handlingar och därefter välja någon form av mönster eller roll som känns rätt. Det är naturligtvis inget fritt val – men det är inte givet att kampen förs mellan det onda (stereotypin) och det goda (inga mönster). 

Historieskrivningen kring mjukismannen följer samma mönster. De stackarna ville liksom hitta sina mjuka sidor men orkade inte stå emot trycket från alla manlighetsnormer. Jag känner inte igen mig i beskrivningen.

Riktiga män citerar Gudfadern:
    
– I´ve tried to move out – but it pulled me back!!!!

aaaaa.jpg

Mjukisarnas uppgång och fall

ind.jpg

Torbjörn Forslid presenterar en avhandling om den mjuke mannens uppgång och fall. ( titta noga på bilden tagen av Leif Å Andersson i Sydsvenskan – varför spelar ingen volleyboll naken nuförtiden?)

Vad var det som hände? Satte den tidiga mansrörelsen några varaktiga spår – eller var det en pinsam period som vi som bör skämmas över?

st10.jpg

Jag var där och saknar fortfarande mina gula och röda snickarbyxor, min flanellskjorta från Engelbrektsboden, mina arbetarskor från Överskottsbolaget och min frisyr som var större än Angela Davies och Jimi Hendrix sammanlagda hårburr.

Jag saknar inte den ängsliga stämningen som delvis präglade umgänget. Vi hade liksom hört att känslor var viktigt, men det skulle helst vara fina känslor. Accepterandet från andra män och kvinnorörelsen var avgörande. Vilsna och bekräftelsesökande – eller manipulativa och sluga. Funkar detta på brudarna?
– Varför går de alltid hem med bilhandlartyperna?

Frigörelsen blev snabbt en tvångströja och självföraktet förlamade utvecklingen. “Den mjuke mannen” blev en förtryckande norm och varje försök att diskutera manlighet utifrån ett positivt perspektiv var hotfullt. Projektet var att visa den nye mannens känslighet.

Därför var dörren vidöppen för Guillou och kompani att under 90-talet förlöjliga dessa flagellanter. En rörelse som har till huvuduppgift att vara till lags blir snabbt underlig och i varje mening oattraktiv. Dessutom fanns det en dold tävling under ytan – vem var egentligen allra mjukast och känsligast?

Värre var kanske tabuiseringen av traditionell manlighet som associerades med förtryck. Under mina första tio år på förskola valde jag medvetet bort manliga aktiviteter eftersom jag inte ville förstärka bilden av stereotypa könsroller. Jag snickrade inte, spelade inte fotboll och lät helst bli att spela gitarr eftersom kvinnliga kolleger kanske skulle uppleva det som förtryckande att jag kunde fler ackord.

Verksamhetens kvalitet och barnens behov av intryck fick stå tillbaka för mitt privata projekt: den mjuke mannen.

En dag vaknade jag upp och undrade vad jag höll på med. För vems skull undvek jag det som jag tyckte var roligt och dessutom var ganska bra på.

Min strategi blev att försöka beskriva manliga positioner som grundade i personliga erfarenheter – men förhandlingsbara och helt möjliga att förändra. Pojkaktiga sångböcker var en provokation som slog hårt mot likhetsfeministisk dogmatism. Än idag finns det personer som tror att vi försökte “definiera manligheten” – en absurd uppgift!

Men jag är fortfarande intresserad av att förändra bilden av manlighet. Kanske är den mjuke mannen – liksom Lotta Svärd

“Värd att skratta åt, men hedras mer ändå”

I Svd beskrivs den nye mannen som en fåfäng varelse utlämnad åt skönhetsindustrin. Utmärkt artikel – och en helt annan syn på manlighetens problematik.

Kanske skulle alla visdoms fader (Runeberg) beskrivit dessa ytliga varelser med orden:
“Hjärtat var gott men huvudet klent”

nask.jpgSamtidigt kanske mina tankar om dessa ideal säger mer om mig än om den nya mannen. Folk som bryr sig så mycket om kläder och utseende … nej det var inte hit vi ville!

(tänkte jag stöddigt tills jag hittade bilden från en indisk skönhetssalong och mitt livs första ansiktsbehandling)

Andra bloggar om: , , , , ,

Bakom bloggkulissen – Pippi vart går du?

Att skriva blogg innebär att ha dimmiga föreställningar om en fiktiv läsare. Ett fåtal ger respons men de flesta väljer anonymitet. Många tycks hamna på sidan av misstag och det är fascinerande att se vilka sökord som har resulterat i besök.

Jag vet att Astrid Lindgren är populär, men är ändå fascinerad av att under den senaste månaden 201 personer har sökt på “Pippi” och utifrån detta läst mitt försök att dekonstruera Pippi som postmodern hjältinna.

pippij.jpg (Klickbar bild)

Återigen – det oförutsägbara lärandet…

bd.jpegSamtidigt har jag en dröm om att Pippi Långstrump en dag ska ställa sig på stadens gator och torg och, likt en modern Bob Dylan, ta avstånd från tanken på sig själv som förebild. Det går inte att lära ut självständighet genom att följa någon. Den anti-auktoritära auktoritetens dilemma.

“Don´t follow leaders, watch the parking meters”
Bob Dylan

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Lev länge – dö ung

När jag började blogga var det med en uttalad målsättning att kommentera utbildning. Detta skulle inte vara platsen för privata tyckerier om stort och smått. Så är det inte längre och jag skyller på att sommaren har gjort mig mjuk.

  • Utbildningskanslerna lägger förslag om sammanslagningar av universitet som helt vänder upp och ner på högskolereformens ambitioner – jaha….
  • Lärarfacken och debattörer på DN lyfter frågan om lärarlöner på ett delvist nytt sätt – jaså, det var ju trevligt…
  • Forskare slår larm om stillasittandets vådor och skolidrottens betydelse – säger ni det…
  • Lekplatsforskare menar att alltför säkra lekplatser hämmar barnens utveckling och förmåga till kalkylerat risktagande – jo, det är nog sant…

Som ni märker är analysen inte särskilt skarp och engagemanget minst sagt svävande. Kort sagt: jag måste skärpa mig. Så – nu över till något som verkligen intresserar mig!

Jag hatar konstnärsromantik, avskyr romantisering av självdestruktivitet, skäms över mina sentimentala drag och är mycket tveksam till jazz.silja2.jpg Förutsättningarna för att jag skulle njuta av Jacques Werups diskret maskerade biografi om Gunnar “Siljabloo” Nilsson var dåliga. Ändå är Lev länge – dö ung en underbar bok som jag kommer att läsa om snart.

Det kan bero på att jag träffade klarinettisten Siljabloo när jag var 17 år på ett jam på Swing Inn. Vi var antagligen det sämsta komp han hade spelat med, men han lyfte oss till höjder som jag inte visste fanns. Och när han sjöng – ja då var det fler känslor som kom på samma gång än Per Gessle skulle kunna föreställa sig. Mina kamrater i Jazzådé fick åka på turné med honom och jag är inte säker på att klarinettisten Gisens självförtroende har repat sig än. Gunnar Nilsson ( som i boken har fått namnet Lennart Olsson) var balladernas mästare och vi var helt utslagna av den lille luggslitne mannens artisteri. Mel Tormé och Frank Sinatra visste inte vilken rival som hotade i Sverige
silja.jpg
Werup berättar historien om barndomen i Norrland, turnéerna med jazzeliten, kvinnoaffärerna och naturligtvis – spriten. Det som kanske gjorde Siljabloo annorlunda var att han ständigt var showmannen som ville bli älskad. I en tid när jazzen skulle vara djup och svår, då scattade han och showade så att kritikerna rodnade och publiken jublade. Denna längtan efter att vara älskad är skildrad med en inlevelse som gör att jag tror att Werup lägger in en hel del av sig själv i huvudpersonens karaktär. Lusten att spela solo och visa sig duktig paras med skulden över att vara publikfriande och falsk. Om kommunikation är det övergripande målet – ja då kanske alla medel är tillåtna? Och vad döljer sig bakom munterheten? Den rädda lille pojken som bara vill bli älskad, men sviker alla. I Levande tillsammans utvecklar Werup självuppgörelsen till oanade höjder. Det är inte kokett poserande – bara övertygande och drabbande.

sila3.jpgMånga minns nog hur Lasse Holmkvist plockade upp den försupne lokalvårdaren från Kockums och gav honom jobb i husbandet med Tollarparen. Det var en historia som hade allt och kvällstidningarna hakade på. Det kunde varit hur banalt som helst om inte begåvningen hade varit så sanslöst intensiv.

Jag lägger ifrån mig boken med en vällustig rysning och längtar efter att höra musiken igen. Var den verkligen så bra?

Solanas – bortom alla provokationer

ik0405feminism_d.jpgSara Stridsberg har skrivit en prisbelönt roman Drömfakulteten om den amerikanska feministen Valerie Solanas liv. Stopp – redan här blir det besvärligt. Solanas förhållande till kvinnorörelsen är svårtolkat och många skulle nog gärna slippa hennes brutala råd om hur män ska behandlas. Andra menar att hon är en stackars plågad medsyster som ska läsas utifrån sina egna förutsättningar.

Antifeminister brukar högröstat kräva att kvinnor ska ta avstånd från Solanas för att bevisa sin demokratiska trovärdighet. Suck och stön. (728 träffar på http://www.feminetik.se kan ge en fingervisning) Konst är inte ideologi och ingen ska behöva ta avstånd från romanfigurer. Drömfakulteten är inte en biografi utan en ”litterär fantasi” enligt författaren. Nåja – vad skulle det annars vara tänker jag förstrött.

mar.jpgI boken finns fiktiva möten mellan ”berättaren” och huvudpersonen Solanas under dennes sista dagar i livet. Frågan för mig – och kanske för stora delar av kvinnorörelsen – är: Hur ska vi förhålla oss till denna underliga varelse som skrev ett manifest med mycket svårsmälta budskap. (SCUM, Society for cutting up men) Män behövs inte och förtjänar att dö. De delar av kvinnorörelsen som samarbetar med män är förrädare. Äktenskap är prostitution och legaliserad våldtäkt. De som trots allt väljer att befatta sig med män avfärdas som ”daddy´s girls” och förtjänar en särskilt utsatt plats i helvetet. Dessutom vann hon evig ryktbarhet genom att skjuta Andy Warhol. Tanke och handling var alltså inte helt separerade. Ett manifest åtnjuter inte självklart samma ansvarsfrihet som konstnärliga produkter – men i Solanas fall är gränsen mellan liv och konst helt ointressant. Hon kämpar för att överleva. Manifestet ger henne styrka och kanske går det att använda på samma sätt för andra.

Solanas är inte en allt igenom trevlig person. Hon passar inte in i de litterära salongerna. Hennes bakgrund är ett elände av knark, prostitution, våldtäkter och svek. Sexualiteten är ett sätt att skaffa pengar – hon säljer inte sin själ utan sitt kön. Sex är ”a hang up”. Dessutom lyckas hon finansiera sina universitetsstudier genom prostitution och beskrivs som en lysande forskarbegåvning. Allt detta är nog intressant och tankeväckande men till sist står vi där med en text och en handling som uppmanar till ställningstagande. Och en tradition att avkräva böcker, författare och huvudpersoner någon form av förebildlighet eller moral i form av enkla budskap. Stridsberg skapar genom den poetiska collageartade formen en drömlikhet som kanske lyckas förlägga fokus på andra nivåer än de strikt moraliska.

De som till varje pris vill utvinna någon form av handlingsmanualer ur böcker får svårigheter att sortera nivåerna. Solana själv värjer sig mot alla försök att förstå henne utifrån hennes uppväxt. Det är en vanlig föreställning att vi läser böcker för att förstå andra människor och detta kanske är en pompös idé. Det finns ingenting att förstå. Bara tomhet och desperation. Den här texten förklarar ingenting och lägger ingenting till rätta. Stridsberg och Solana oroar.

Under det skoningslösa hatet och våldsromantiseringen finns de två starkaste grundtankarna i manifestet:

Det är fel att skada andra människor

Kärleken övervinner allt

Jag läser böcker som kommenterar varandra i mitt huvud. Alva Myrdal, Valeri Solanas och Michel Houllebecq skulle antagligen inte vara överens om särskilt mycket. Jag ser en linje mellan den socialistiska självupptagna världsförbättraren, den manshatande genomförnedrade horan och den sexualromantiske cynikern som kanske handlar om humanism på ett djupare plan än det rent ideologiska. De skulle nog haft en del att diskutera.

Houellebecq – den omoraliska människan

tros.jpg

Sommarläsning är lustläsning – befriad från nytta och baktankar flyter böckerna samman i en ström av upplevelser som kommenterar och ifrågasätter varandra. Analytiker av TV brukar analysera det nya tittandet som rastlöst och att de enskilda programmen är en del av något större flöde som mottagaren med hjälp av fjärrkontrollen konstruerar. Summan av de enskilda programmen kan ibland bli större än de enskilda delarna.

På samma sätt fungerar läsning. Böckerna griper in i varandra. Jag lägger ifrån mig boken om Alva Myrdal i ett tillstånd av moralisk utmattning. Förebildligheten och dubbelmoralen står mig upp i halsen. Steget till Michel Houellebecqs roman Plattform kunde inta vara längre.

Författaren låter sin huvudperson (som också heter Michel) pröva tanken på sexturism som ett sätt att lösa den andliga och materiella nöden i världen. Det är roligt, provocerande och filosofiskt djupsinnigt på ett sätt som jag inte är beredd på. Frågor om lycka och meningen med livet ställs på ett franskt sätt. Där makarna Myrdal strävar efter att bygga monument över sig själ och förändra världen, men samtidigt misslyckas i de mest elementära relationsbyggen – där låter författaren huvudpersonen möta kärlek och lust i en oblyg förening. Mycket oblyg – och de som har problem med detaljerade sexscener bör undvika boken

Romanen har väckt starka reaktioner och skulle kanske med slarviga och illvilliga ögon kunna läsas som ett försvar av kolonialism, prostitution och barnporr. Men då tror jag att man missar en del av poängerna i civilisationskritiken som handlar om att sexualiteten i västerlandet har förflyttats från lust och kärlek till konsumtion av varor. Den enkla erotiken ryms inte i vardagen och kåtheten är skuldbelagd i ett individualiserat samhälle.

En tes är att det är nödvändigt att ge upp en del av sig själv för att kunna njuta och ge njutning. Sexualiteten i väst är en del av ekonomiska transaktioner, familjebildning eller nervös självdestruktivitet. Hoppet finns hos den orientaliska kvinnan, som tycks förstå hur en man vill bli behandlad. På samma sätt söker de kvinnliga sexturisterna något hos de svarta männen. Min mycket svenska reaktion är naturligtvis pliktskyldigt fördömande. Detta är inte trevligt. För mig flimrar bilder av misshandlade baltiska flickor förbi och jag har uppenbara problem att se något positivt i sexturism.

Men efter 316 sidor vet jag inte om denna skandalösa bok egentligen bär fram en striktare moraluppfattning än makarna Myrdals samlade välgärningar. Bakom författarens provokationer döljer sig en upprörd moralist som bankar in sitt budskap:

Ärlighet mot sig själv och sin partner.

Frukta cynismen – våga älska utan baktankar.

Allt annat är omoraliskt. Vem är jag att säga emot?

Detta är ett författarskap jag vill följa. Alla som vågar tänka en tanke till dess fulla konsekvens är värda respekt.

tros2.jpg

Männen i mitt liv

p1.jpgDet är en gammal sanning att historien domineras av män. Jag sorterar semesterbilder från Florens och slås av det pompösa allvaret hos de kulturella giganter som står avbildade utanför Ufficierna.

länk till bildspel(quicktime)

Snabbare – sämre kvalitet

Till min förvåning kände jag igen de flesta och kunde till och med säga något om deras arbete. Detta är antagligen resterna av borgerlig bildning och ingenting jag är stolt över. Vi behöver nya hjältar.

Men eftersom det är Pridevecka vill jag bidra med någon form av jämställdhetstanke. Frågan är vad det är för form av manlighet som dessa herrar gestaltar.

Och vad tänker gumman i den sista bilden?

Skördetid – regntid

Vi var i Toscana i början av Juli. Skördetröskorna dånade genom nätterna och det torra dammet spred sig över dalen. Vackert – på gränsen till onödigt vackert.

skorde.jpg

Här på Österlen står tröskan övergiven på vattensjuk åker medan säden gror i axen. Det finns ingen rättvisa – men som min vän brukar säga på sjungande finlandssvenska: “Visa mig en nöjd lärare och jag ska visa dig en nöjd bonde”. (se där – jag lyckas hålla en skolanknytning i alla inlägg!)

Jag hittar en liten film som jag gjorde till en tävling som arrangerades av tidskriften ATL om bästa traktorrockvideo. Den heter Hjullastaren från helvetet (länk quicktime) och kom på en hedrande andraplats – endast slagen av några dalmasar med fioler och hembygdsdräkt. Inte ens startgas hjälper i detta väder.

Alva Myrdal – med motvillig beundran

Jag läser Yvonne Hirdmans biografi Det tänkande hjärtat med en viss misstänksamhet. Både mot författaren som jag trodde skulle försöka pressa in Alva i konspiratoriska genusmodeller där den systematisk underordning förklarar allting – men också mot Alva själv. Efter Jan Myrdals beskrivning av sin mor i Barndom är det svårt att se något annat än tillgjordhet bakom det näpna leendet. Dessutom arbetar jag på en lärarutbildning som kan sägas vara den yttersta utposten i det moderna projektet: att lägga världen tillrätta genom utbildning. För att förstå de övergrepp vi utsätter studenter och barn för måste vi känna till bakgrunden i den sociala ingenjörskonsten som makarna Myrdal designade åt det svenska folkhemmet. Det goda samhället och ett folk som lever i harmoni med en kontrollerande stat – hur uppkom dessa internationellt sett ganska unika idéer?

alva1.jpg

Det är en lysande bok! Hirdman har haft tillgång till dagböcker och en oändlig mängd brev som paret (väl medvetna om sin historiska betydelse) har sparat. Vi kommer dem nära och får otäcka inblickar i deras personligheter. Gunnar är omöjlig att tycka om. Pompös, självisk, manipulativ, odräglig – ja allt det som skulle kunna förvandla en sten till feminist finns koncentrerat i denna dynghög till man som Alva väljer att idealisera och leva med under 60 år. Gunnar försöker förbjuda Alva att bära studentmössa eftersom han tycker det är perverst och dessutom är rädd för vad hans kamrater ska tycka. Även med hänsyn till tidsandan är han en genususling som förtjänar att brännmärkas fram- och baklänges.

Alva själv är svårare att förstå. Intelligent och målmedveten med klassresenärens ständiga oro för att inte vara duktig nog och bli avslöjad som otillräcklig. Men också hänsynslöst strategisk i sina försök att manövrera förbi hinder i karriären. Dessutom bär hon på den omöjliga drömmen om att vara den som klarar av att förena allt till en harmonisk enhet. Barn, karriär, kärlek, idealitet, ärlighet – i den rationalitet som är hennes livsluft handlar det bara om att planera, planer och åter planera.

Ibland slår genusfällan till med kraft och hon stängs ute från vägar på grund av sitt kön. Hirdman beskriver det väl men ändå är det som om bitarna inte riktigt vill falla på plats. Var det verkligen rätt att lämna sina barn på så svaga grunder som Alva gör? Kan man lita på en kvinna som inte tycks ha några känslor för sina barn? Alla de djärva förslagen om kollektivboende och storbarnkammare framstår som desperata försök att slippa ifrån det förhatliga hushållsarbetet.

Hirdman är skoningslös när hon blottlägger mönstret att de flesta av Myrdals förslag har haft djupt privata drivkrafter. På sjuttiotalet när feminismen flammar upp och Alva borde vara den som driver kampen – då är Gunnar trött och hon själv framgångsrik. Alltså viftar hon bort frågan som passerad.

Jag tror det är fel att läsa boken som ett försök att besvara frågan: Hur var Alva egentligen? Ond eller god spelar liksom inte någon roll längre. Kvinnor brottas fortfarande med samma problem valen mellan barn och karriär har inte blivit enklare. Trots barnbidrag, bostadsbidrag, gratis skolmåltid, fria läromedel, särbeskattning och allt detta som vi tar för givet men som antagligen hade sett helt annorlunda ut förutan makarna Myrdals insatser.

Verkligt intressant är avsnittet om pedagogikens betydelse på 20-talet. Tiden innebar ett försök att distansera sig från det traditionella auktoritära förhållningssättet men också en oro för vad den nya tidens barnmakt skulle innebära. (Jämförelsen med de politiska strömningarna är naturligtvis högt relevant) Alva har kontakt med den tidens utvecklingspsykologer (Bühler m.fl.) och hennes sätt att beskriva vetenskapen som en väg ur familjens konflikter är rörande. Allt – från matvanor, läggningstider, klädval och yrkesval – allt skulle hänskjutas till lärare, läkare och psykologer som skulle avgöra tvister där barn och föräldrar inte kom överens. Denna naivitet kanske blir mindre förtjusande om man ser de övergrepp som skedde under vetenskaplighetens täckmantel längre fram i tiden och det finns en tilltro till utbildningens kraft som i grunden är djupt elitistisk. Vanligt folk skulle nog inte tro att de skulle kunna uppfostra sina barn. Samhällets uppgift är att skydda barnen från sina reaktionära föräldrar. Mönstret går igen i dagens genuspedagogiska ansatser.

En annan viktig fråga för mig är synen på de små barnens behov. När Alva var småbarnsförälder fanns det ingen forskning som pekade på att barnen behövde sina föräldrar annat än som servicepersoner. Alltså var det OK att lämna bort sina barn efter behag. Fokus ligger på förälderns behov och modern får inte stängas in i den fördummande hemmafrurollen.

Men är det verkligen så att Alva egentligen bryr sig? Menar hon att det inte är ett kvalificerat arbete att ta hand om små barn? Jag som har arbetat 25 år på förskola känner mig kluven inför denna dubbla retorik. Å ena sidan: Ni har ett underbartviktigt jobb och världens framtid vilar på era axlar. Å andra sidan: Ni förstår väl att det egentligen är ett skitjobb som vem som helst med lite vett skulle kunna sköta och kom inte här och tro att ni ska ha betalt också! Alva värjer sig inför pigdebatten men har haft hjälp sedan barnen var tre månader.

alva2.jpgNu invänder naturligtvis en rättrogen feminist att det är orättvist att ställa dessa krav på Alva i dessa tider och med en sådan femstjärning skitstövel till man. Ja det är djupt orättvist – men Gunnar är nog den mest vämjeliga person som jag mött och Alvas försvar av honom drabbar henne själv moraliskt. De rester av heder som Jan Myrdal lämnade kvar åt Gunnar river Hirdman i stycken.

Men Alva lånar glans av Gunnar – tillsammans bildar de ett märkligt par i svensk politik. Slagskeppen som bryter fram och lägger allt tillrätta. Familjepolitiken, utbildningspolitiken, handelspolitiken, ”negerfrågan”, biståndspolitiken, nedrustningspolitiken – alla dessa ärorika slagfält hamnar till sist i skuggan av angreppen från Jan som avslöjar henne som falsk och hycklande.

Bilden som stannar kvar är den rädda flickan – besatt av sin egen ambition och känsla av att vara utvald. Rädslan för att vara vanlig gör att hon drivs in i sammanhang där andra människor blir verktyg för hennes ambitioner. Världen blir ett dockskåp som hon möblerar efter tidens idéer. Ett ensamt liv.

Är Alva urtypen för “den moderna modern”? Hur förhåller sig de två orden till varandra? Vad hände med omsorgen i det moderna projektet? För mig som har jobbat länge i förskola är det problematiskt att inse vilken betydelse Alvas tankar har haft för konstruktionen av verksamheten. Det självklart goda är inte längre lika givet.