En resa in i ödmjukhet…

Svenska dagbladets serie om genuspedagogik avslutas idag med läsarreaktioner. Jag blir berörd av pappan Harry som berättar om sina erfarenheter från att starta ett föräldrakooperativt vänsterdagis. Alla drömmar, allt engagemang, alla ideal och alla storstilade förhoppningar om att skapa den nya tidens människa genom förebildlig verksamhet på alla plan skulle förverkligas genom barnen.

Resultatet är barn som blev fullständigt underbara och helt fantastiska – men på ett totalt annorlunda sätt än föräldrarna kanske avsåg. Budskapet kan tolkas som att det inte är meningsfullt att planera barns utveckling utifrån rationella kriterier. Det blir liksom inte som man tänkt sig. Därför är föräldraskap och läreri den stora resan in i ödmjukhet. Att våga släppa kontrollen och se sig som medpassagerare kan vara fruktansvärt plågsamt. Alternativet är värre.

Det kanske är riskabelt att diskutera lärarskap och föräldraskap i samma mening. När det gäller genus tror jag att det är nödvändigt. Reaktionerna på serien tyder på att många läsare inte är beredda att lämna över ansvaret för barnens genusfostran till samhället.

Paul Simon balanserar på gränsen till pekoral i låten Father and daughter. På Youtube finns några filmer där privatpersoner har bildsatt sången. Lite trevande och rörande – men fullständigt oemotståndligt.

Låt män slippa vara män?

vi9.jpgNär utredningen för jämställdhet i förskolan presenterade sitt delbetänkande skedde det under rubriken “Låt män slippa vara män”. Igår puffade Svd för att dagens avsnitt om genuspedagogik skulle ha samma rubrik. Jag är glatt överraskad – dagens artikel är ett under av intelligenta formuleringar och nyanserade påståenden. Etnologen Marie Nordberg diskuterar likhets- och särartsfeministiska positioner utan att falla för frestelsen att moralisera.

Men frågan kvarstår ändå: varifrån kommer tanken på att bygga en dikotomi mellan att vara man och pedagog. På något sätt förutsätts männen välja mellan dessa roller. Tanken på att det går att hämta kraft ur sin identitet är inte närvarande.

Jag prövar vilka andra positioner som hotar bilden av den goda pedagogen:

  • Låt muslimerna slippa vara muslimer?
  • Låt judarna slippa vara judar?
  • Låt svarta slippa vara svarta?
  • Låt bögar slippa vara bögar?
  • Låt kortväxta slippa vara kortväxta?
  • Låt rödhåriga slippa vara rödhåriga?
  • Låt danskarna slippa vara danskar?
  • Låt kvinnor slippa vara kvinnor?
  • Låt män slippa vara män?

Vilka påståenden är meningsfulla och vilka är uppenbart kränkande?

Varje utsaga innebär enlig mig att den som yttrar sig har en föreställning om hur gruppen:

  1. Uppfattar sig själv
  2. Uppfattas av andra
  3. Verkligen är

Jag tror inte att skillnaden mellan dessa tre tolkningar är uppenbar för Tomas Wetterberg och medlemmarna i den grupp som skrev betänkandet om Jämställdhet i förskolan.

Det är möjligt att se sig själv som en oproblematisk blandning av dessa aspekter:

  1. Jag uppfattar mig själv som man i förskolan och menar att jag kan tillföra verksamheten viktiga kvaliteter utifrån dessa specifika erfarenheter och egenskaper
  2. Jag uppfattas av andra som man och bekräftar bilden av att det finns generella skillnader mellan manliga och kvinnliga tolkningar av yrkesrollen
  3. Jag är verkligen i fysisk och psykisk mening man och vill inte slippa det. Mansrollen är en integrerad del av min personlighet. Den anonyma androgyna asexuella pedagogrollen upplever jag som en ny förtryckande norm.

När jämställdhetskommitén trumpetar ut sitt glada stridsrop att män ska slippa vara män är det ett ytterligt suspekt budskap. Vad är det vi ska slippa? Vad är det vi inte får göra som skulle kunna uppfattas som så hotfullt att kommittén väljer detta som huvudpunkt för sina ansträngningar i jämställdhetsarbetet?

Bakom budskapet finns också en stark värdering: männen hotar centrala värden i svensk förskola och nu samlar sig etablissemanget för att slå tillbaka. Det likhetsfeministiska samhällsprojeket (att visa fram mjuka empatiska män) kanske är intressant på en privat nivå – men som pedagogiskt program tror jag att bäst-före-datum har passerat.

rock.jpg

Det centrala kravet borde vara att slippa den typ av fördomsfullt bemötande som påståendet ger uttryck för. Jag avgör själv om jag är ett offer. Jag bestämmer själv vad det är jag vill slippa. Det borde vara rimligt. Även i en överhettad genuspedagogisk kampanj

Därför är det bra att dagens artikel inte släpper fram dessa ideologer utan låter män som hittat en egen hållning uttala sig. De verkar vara ganska oberörda av propagandan och har (kanske med hjälp av varandra) formulerat en personlig yrkesroll.

När jag var 25 år hade jag behövt budskapet: det är okej att bejaka traditionellt manliga egenskaper. Du behöver inte omdefiniera hela manligheten själv.

Idag kanske det är annorlunda.

Därför är jag glad att Svd-redaktionen släppte den korkade rubriken “Låt män slippa vara män”

Särskiljande och underordning…

vik1.jpg… är centrala begrepp i genusvetenskapens (Hirdman) analys av maktordningar. Därför blir det så provocerande att barnen (och särskilt pojkarna) lägger så stor vikt vid att markera en tillhörighet som i de vuxnas ögon associeras till det förtryck som alla ser i samhället utanför förskolan. När genuspedagogerna betonar färgvalets avgörande betydelse för barnens utveckling så är det alltså en stor ideologisk fråga.

I dagens avsnitt av serien om genuspedagogik i Svd ger etnologen Marie Nordberg en del bra exempel på hur det fungera, men visar också på förhandlingsutrymmets betydelse. Positionerna förändras och mäktiga barn kan gå utanför normerna. Bra så – då kan genuspedagogiken vara ett frihetligt projekt.

Problemet för mig är att jag misstror genuspedagogernas grundläggande förståelse av barnens lekar. Bilden av pojkarna som störande orosmoment sitter djupt och Matti Bergströms tankar om vilda eller svarta lekars betydelse har aldrig riktigt sjunkit in.

Under 25 år arbetade jag för att förändra förskolan (läs mer) mot något som inte ryms inom den traditionella kvinnliga könsrollen, men ser nu i backspegeln att det var förgäves. Idag är verksamheten präglad av måltänkande, dokumentationskrav, skolförberedelse och instrumentell empatiträning.

vik2.jpgEtt exempel är den prisbelönade genusförskolan i Växjö där föreståndaren i tidningen Förskolan skröt över att de hade stängt lekhallen “eftersom de inte kunde stå för barnens lekar där”. Problemet var att barnen lekte olika när personalen iakttog och när de trodde de inte var observerade.

Vid dessa oövervakade tillfällen hände det att barnen organiserade leken i hierarkier och att vissa barn tilldelades passiva roller. Den ansvarstagande personalen reagerar med ryggmärgen (förbud) och stänger aktiviteten.

Jag anklagar personalen för att använda sina erfarenheter av tvåsamt likställda väninnerelationer som mall för hur den kollektiva verksamheten ska bedrivas. Parrelationens enkla speglande är inte möjlig att värdera den vilda leken utifrån. I ett fotbollslag är det vanligt med olika funktioner och olika status. Hierarkier är inte alltid alltid onda – de kan vara funktionella.  En del är glada om de bara får spela i samma lag som Zlatan.

Återigen cementerar genuspedagogiken den kvinnliga maktutövningen på förskolorna och legitimerar den genom kompensatoriska åtgärder.

Männen är marginaliserade (om de inte väljer anpassningens ljuva sötma) och morgondagens rubrik “Låt männen slippa vara män i förskolan” väcker mina värsta aningar. Det räcker med att läsa utredningen Jämställdhet i förskolan för att ana vad som komma ska.

Ännu mera genus!

jhowardmillerwecandoit.jpgjhowardmillerwecandoit.jpgjhowardmillerwecandoit.jpgjhowardmillerwecandoit.jpg

Den äppelkindade serien om genuspedagogik rullar vidare och nu är det barnens tur att vittna om pedagogikens förträfflighet. Metoden att intervjua barn om deras uppväxt kan vara problematisk eftersom de enbart har tillgång till sina egna erfarenheter. Det blir liksom svårt med jämförelserna.

Men de verkar glada och nöjda. Kanske har jag varit orättvis som har kritiserat människosynen i pedagogiken. Till sist är nog den viktigaste framgångsfaktorn att barnen får möta pedagoger som brinner för vad de gör. Engagemang är liksom alltid bra.

Gränsen mellan pragmatism och cynism är hårfin.

Klassisk genuspedagogik vs jägarstolthet

Lärare möter ständigt moraliska utmaningar. De ser olika ut och det är ofta svårt att hitta principer som hjälper oss i svåra stunder. När Tännsjö (se länk) kritiserar skolans värdegrund för att vara vag och auktoritär pekar han samtidigt på en avgörande svaghet. En grund bör vara stabil – något man tar till i svåra stunder när allting svajar. Det handlar alltså inte om en scoutmoral som påbjuder allmän snällhet och hjälpsamhet.

När prövas vår moral på allvar? Frågan för dagen är om genuspedagogiken har någon hållning till livets viktiga frågor – eller handlar det bara om träning i empati. Att känna rätt.

Skolan är målstyrd men värdegrunden bygger på fem på ytan enkla men motsägelsefulla regler.

  1. Människolivets okränkbarhet
  2. individens frihet och integritet
  3. alla människors lika värde
  4. jämställdhet mellan kvinnor och män
  5. solidaritet med svaga och utsatta

I Lpo94 (till skillnad från Lpfö98) finns dessutom grumliga formuleringar om krsten tradition och västerländsk humanism som kan göra vem som helst nervös…

Det är alltså inte avsikten eller konsekvenserna som står i centrum utan troheten mot reglerna. Alternativet är en nyttofilosofi som försöker minimera lidandet och maximera njutningen på planeten jorden. Ger skolans regler pedagogen något stöd i svåra situationer? Går dessa regler att förena med genuspedagogikens människosyn? Finns det någon sådan?

I våras prövades min moraliska hållning. En fågelunge kom krypande i gräset. Hårlös och ömkligt pipande var det ingen vacker syn. Inget bo eller omtänksam förälder i närheten. Jag tror inte att den hade stor chans att överleva

Min far som var jägare har lärt mig att djur ska inte behöva lida. Kaniner med pest ska man döda. Detsamma med fågelungar utan hopp. Det handlar inte om mina känslor inför dödandet. Astrid Lindgren hade nog sagt att det finns saker man måste göra – annars är man bara en liten lort.

Alternativet är att bära in fågelungen i skogen och hoppas på ett under. Eller låtsas som att den inte finns.

Vilket regelssystem kan jag luta mig mot? Vilken ledning får jag av värdegrunden? Hur ska en lärare agera i denna situation? Kan man förklara för barnen att den rätta handlingen är att slå ihjäl djuret? Enligt mig finns det bara ett anständigt sätt att agera. Jägarstolthet som värdegrund.

Hur hamnade jag i dessa tankar – jo diskussionen om genuspedagogik påminde mig om en tid då Hans och jag (under de informella och politiskt halvkorrekta artistnamnen Hassan und Massan) åkte runt på förskolor med gitarr och flöjt. Det brukade vara uppskattat av personalen ända tills vi spelade barnomsorgens nationalsång “I ett hus i skogens slut”. Textraderna:

Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig
annars skjuter jägarn mig

orsakade ofta problem och jag minns upprörda samtal med bekymrade pedagoger som försökte övertyga oss om att på deras förskola sköt minsann inte jägaren någon hare. (De hade skrivit egna verser där jägaren i stället kittlade haren) Barnen kunde enligt pedagogerna inte hantera den bistra sanningen.

Kanske förstod jag redan då att denna längtan efter att lägga världen till rätta för barnen är farlig och ända in i märgen skadlig. Min tilltro till genuspedagogiken har inte ökat sedan dess.

Njut av en riktig jägarsång.

jaeg.jpg

Heteronormativ överdos?

Bloggen hotar att urarta till seriositet. Det har blivit för mycket kommenterande och förnumstigt debatterande. Jag vill bort från allvaret. Utan tvivel är jag inte klok – som Tage Danielsson sa.

Hur mycket kärlek finns det på planeten jorden – och hur ser den ut? Jag vet bara att det är ganska enkelt att förlöjliga de romantiska myter som driver oss genom livet. Ibland tror jag att det är bra med en riktig genomkörare och att skrupelfritt få frossa i stereotypier.

Bokserien Harlekin gör industri av genren och omslagen har allt. Njut av överflödet!

Kanske är det en lämplig uppgift för genusvetare att analysera bildspråket – det bör inte vara alltför svårt att hitta exempel på över- och underordning. Frågan är om vi kan värja oss mot det inte alltför dolda budskapet: Man ska vara två…

Å andra sidan bjuder denna varnande kärlekssång på större utmaningar. Klarar vi oss utan kärlek? Eller är det den romantiska heteronormativa tvåsamheten som är problemet…

Genuspedagogik – venuspedagogik?

I Svd tuffar den trosvissa serien om genuspedagogik vidare.

Det finns ett centralt tankefel i texten:

Medan flickorna blir små hjälpfröknar, fostras pojkarna till rebeller som testar gränser och tar för sig.

För att förstå problemet kommer jag att göra en liten omväg. Feminismen har upptäckt och monopoliserat social konstruktivism. Kön är något som “görs” (eller fostras fram) och det är viktigt att markera ett avstånd till den förhatliga biologismen där kön bara “är” (eller blir). I citatet ovan problematiseras inte skillnaden och tankeluckan är förödande för de pedagogiska slutsatserna.

En tolkning av konstruktivismen är att allting är inlärt beteende. En sorts vulgärbehaviorism som betonar fostransaspekten. Likt Pavlovska hundar tränas vi in i mönster. Med en sådan världsbild är det naturligtvis oerhört viktigt att fundera över vad det är som belönas och bestraffas.

Det finns andra sett att se på socialisation och identitetsutveckling som inte fastnar i den traditionella motsättningen mellan arv och miljö. Nancy Chodorows modeller beskriver vuxenblivandet i andra termer. Det handlar om identifikation och avståndstagande.

Flickans behov av tydlig förebild och närhet får ett enkelt uttryck i ett oproblematiskt rollövertagande med mamma och kvinnlig personal. Då är det inte svårt att se hur en passiv vårdande kvinnoroll reproduceras – ja i en hjälpfrökenroll, tömd på eget innehåll. (borde inte Susanne Rithanders bok Hjälpfröknar och rebeller nämnas i artikeln?)

bok.jpgPojkarnas väg in i manlighet är inte lika linjär. Vid en tidpunkt tar de flesta pojkar ( i den borgerliga kärnfamiljen???) avstånd från mamman. “Jag är inte som du mamma”. Det behöver inte vara en djup oidipal konflikt – en lättare tolkning är längtan efter självständighet – att bli en egen person. Ofta följs detta av en period med identitetsexperiment i masker och förenklade manliga förebilder: Stålmannen, Batman, Zorro, riddare, cowboys o.s.v. Drömmen om superkrafter som ska dölja den egna bräckligheten ger energi och mod att ta sig fram.

Kloka föräldrar ser och respekterar detta som en nödvändig fas – inte en träning i våldsromantik. Kloka föräldrar uppmuntrar även flickors resor utanför traditionella domäner.

Jag är djupt bekymrad över att genuspedagogernas förenklade modeller får fäste och att beskäftiga pedagoger ska ut och träna in nya roller. På ytan frihetliga och öppna, men bakom den leende masken finns en strikt normativitet på den kvinnliga personalens villkor. skolan och förskolan är homogeniserande och normaliserande verksamheter.

Därför är det fel att påstå att pojkarna fostras till rebeller. De drivs in i en rebellposition för att skydda sig från de totalitära uppfostringsambitionerna. När forskare försökt studera var pojkarna befinner sig under förskolevistelsen har de kommit tillbaka tomhänta. De flesta pojkarna gömde sig i buskar och kuddrum. Den organiserade verksamheten var inte för dem. Flickorna återfanns ofta inom en radie av fem meter från den kvinnliga personalen – ivrigt imiterande.

Ett modernare perspektiv (Sommer m.fl) skulle betona hur det kompetenta barnet använder förebilder för sin utveckling. Barnet ses inte längre i första hand som objekt för uppfostran. Det erövrar en position.

Jämställdhetsarbetet i svenska förskolor cementerar det kvinnliga tolkningsföreträdet och ifrågasätter inte maktförhållandet mellan könen. De män som vågar sig in i förskolan är välkomna – så länge de inte tar plats och nöjer sig med att vara dekorativa symboler för den nye mjuke och empatiske mannen.

of2.jpg

På bilden från tidigt 90-tal syns tre manliga förskollärare i klassisk omsorgspose. Idag arbetar de som lärarutbildare, systemvetare och idrottslärare. Läs mer.

Bra böcker ska oroa…

…och Marie Hermanssons roman Svampkungens son ligger och gnager och skaver i minnet. På samma sätt som hennes förra bok Mannen under trappan släpper den inte taget.

Berättelsen fick underlig kritik och många recensenter hade svårt med formen som är skriven utifrån huvudpersonens perspektiv men med mytologiska under- och övertoner. Den ömtåliga överenskommelsen mellan läsare och författare är hotad.
– Menar hon verkligen att vi ska tro på det här?

svamp.jpg

Jag ska inte förstöra läsglädjen, men det finns mycket i boken som jag funderar över. Fadern är landets ledande svampexpert och ordnar exkursioner med damer som han förför. Sonen är blyg och helt i händerna på sin dominante och manipulative far.

Temat är kanske manlighet i en stereotyp och ålderdomliga form som gör bygdens kvinnor galna, men lämnar sonen i vilsenhet. Hans försök att hävda sig gentemot fadern får katastrofala följder. Det som skulle bli ett försök till uppror och självständighet innebär ett totalt nederlag.

Varje son tävlar i någon mening med sin far – och Freuds oidipala arena är inte den enda – men vad händer när fäder väljer att medvetet förnedra sina söner i deras försök att etablera någon form av manlighet? Boken ställer frågan på ett sätt som gör att jag tvingas ifrågasätta den traditionella bilden av manlighet som något traderbart. Det enkla imitativa rollövertagandet fungerar inte. Här gäller det snarare att skydda sig från bilderna av djurisk och hänsynslös maskulinitet.

325px-sylvester_stallone.jpg

Jag tänker på Susan Faludis intervju med Sylvester Stallone i Ställd. Världens mest beryktade machoman berättar om hur han försöker imponera på sin far med olika former av självdestruktiva ritualer, men ständigt möts av förakt. Höjdpunkten är när Stallone hyr en hästpolobana och fadern med berått mod försöker rida över sin son i avsikt att skada honom. Då släpper krampen och han inser det absurda i kraftmätningen. Efter det gör Stallone några filmer (Cops m.fl. ) där han försöker etablera sig i andra genrer – men publiken vill hellre se honom som stereotyp rambofigur. Men det är gripande att läsa om hur insikten drabbar honom
– Du kan inte vinna över din far! Han är den del av dig…

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Genuspedagogik – never ending story…

galgenvantar.jpg

Svd presenterar svensk genuspedagogik i en lätt romantiserande artikel 2. Det känns lite fånigt att hänvisa till sig själv men de kritiska rösterna kring dessa satsningar är väldigt få.

Om utredningen Jämställd förskola

Om metodböckerna

Andra bloggar om: , , , , , , ,

En sentimental dåres bekännelser

Jag var på 30-årsjubileum på min gamla förskola. Jag arbetade där i mer än 25 år. Vi bläddrade bland bilder och det var en hel del projekt som jag hade glömt. Vi trodde nog att vår förskola var en sorts fristad och att det var upp till oss att fylla den med innehåll. EU hade inte förstört barnens lekmiljö med säkerhetshysteri. Vi trodde mer på äventyr som pedagogisk kraft.

of1.jpg

Jag minns träbåten som vi fick från Hamnförvaltningen och hur vi byggde om den till sjörövarskepp.

Jag minns plåttunneln som vi grävde ner och använde som turtleskloak. Godispizzan var stor och färgglad.

Jag minns att vi byggde vulkaner i sandlådan av samma rör och eldade till vulkangudens ära när skymningen föll. Det kan ha varit del av något mytologiskt tema, men antagligen ville vi  bara elda.

Jag minns linbanan från trädtoppen över kullen till lekställningen och den hopplösa vajern som slaknade varje dag.

Jag minns hönshuset och de elaka tupparna.

Jag minns trädkojan utomhus och elefantkojan inomhus.

 of7.jpg

Jag minns borgen av lastpallar och pyramiden av balkar. Vi borde ha använt vattenbaserad färg när barnen fick måla.

Jag minns traktordäcket som knäckte fjädringen på min SAAB när jag körde hem det.

Jag minns badkaret som vi hittade i en container.

Jag minns pojken med barnepilepsi som klättrade upp i det högsta trädet och skrämde slag på personalen (Det gick bra)

Jag minns vattenrutchkanan och knepet att dra in byxorna i gumpen för att få bättre glid.

of4.jpg

Jag minns lådbilarna och stridsvagnen som vi gjorde av en barnvagn.

Jag minns jättekrokodilen som vi gjorde av papiermaché.

Jag minns den nyskjutna fasanen som vi fick av min fader jägaren och hur vi plockade, rensade och grillade den som höjdpunkt på ett stenålderstema. Tyvärr minns jag även molnet av flugor som svärmade ut ur skåpet där vi hade lagt fjädrarna. Det hade vi inte räknat med.

Jag minns mörtfällan som vi byggde av hönsnät och testade i Beijers park.

Jag minns boxbollarna, boxhandskarna och brottningsmatcherna.

Jag minns snickarrummet och att vi försökte tro på barnens förmåga att hantera verktyg på ett ansvarsfull sätt – jag minns inga olyckor.

Jag minns fingerfärgsorgier i vattenleksrummet – innan pedofilskräck och kroppsfientlighet gjorde sådana aktiviteter omöjliga.

Jag minns fotbollsturneringar och att Salif Jönsson (numera i Bunkeflo IF) i stort sett ensam besegrade de andra förskolorna.

of5.jpg

Jag minns sommarfesten då vi la kolsyreis i vattnet och lät barnen bada i det bubblande och rykande vattnet.

Jag minns fisketurer till Segeå – innan golfklubben la beslag på området.

Jag minns utflykter till dammen i Östra sjukhusparken – innan Kriminalvården byggde ett staket för att skydda internernerna från oväntat besök

Jag minns utflykter till Arons skrot och vår stolthet över lekbilen som hade riktig ratt och hastighetsmätare.

of3.jpg

Jag minns att Brita Edsnäs från Socialförvaltningen ibland deltog i festligheter. Det var det närmaste vi kom centralstyrning på den tiden. Den politiska överbyggnaden var minimal.

Jag har vaga minnen av lekhallen som byggde på tankarna från Barnstugeutredningen 1974 om barns behov av motoriska aktiviteter. Vi lärde oss aldrig kontrollera den väldiga ytan och idag är allt uppdelat i läshörnor och träningsstationer.

Jag minns Christians underbara mat, att spiskummin är en viktig krydda och att barn som får smaka på annorlunda mat blir öppna personer

Jag minns flerptävlingar mellan stadsdelens förskolor. En klump med snöre och svans som snurrades i gympinginspirerad koreografi.

Jag minns Dagisiader som var tävlingar mellan stadsdelens förskolor. Konkurrens ingick inte i tidens anda och många hade svårt att bestämma sig för om det var på riktigt. Oavgjort var alltid idealresultatet

Jag minns övernattningar med sexårsgrupper i tält och kaskadkräkningar i sovsäckar.

Jag minns känslan av att komma till jobbet och att tillsammans med barn och arbetskamrater fundera över vad vi ville göra av dagen – utan att snegla på läroplan, arbetsplan, IUP och dokumentationstvång.

Jag minns att vi män tog ganska stort utrymme och att vi ofta diskuterade skillnader mellan manligt och kvinnligt i tolkningen av yrkesrollen. Jag har starka upplevelser av ömsesidig respekt mellan könen och att den gemensamma visionen var viktig.

of2.jpg

Jag minns att ett arbetsmiljöprojekt presenterades i Sydsvenskan under rubriken “Männen i barnomsorgen fuskar och smiter”. Jag har förlåtit upphovskvinnan – men jag glömmer inte den politiserade bakslugheten i påhoppet. Är männen i dagens förskola lika utsatta – förstår de att de måste hitta stöd i varandra?

Nu är det fem år sedan jag lämnade kommunen för att arbeta i statlig tjänst på Lärarutbildningen. Det mesta har förändrats. Har jag förändrats?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,