Jag träffar alldeles för få människor med andra erfarenheter. Svensk intellektuell (nåja) medelklass är inte världen – detta behöver jag påminna mig ofta. Därför var det spännande att träffa en man från Syrien och verkligen ha tid att försöka förstå hur han tänker. Hans familj är nomader och han jobbar som konsult och samordnare av projekt. En modern välutbildad man, troende muslim, öppen och nyfiken på västvärlden. Inte “invandrare” i den probleminriktade betydelsen som jag upptäcker att jag lätt halkar in på.
Den bredaste avgrunden öppnar sig när vi diskuterar kärleken. Han gifte sig tidigt med sin kusin på sina föräldrars begäran. De älskar inte varandra men fortsätter att leva tillsammans i ett vitt äktenskap för sina föräldrars skull. Han förklarar hur viktigt det är att följa sin moders val.
– Hon har burit mig och fött mig. Hon har offrat allt för mig. Nu kan jag inte göra min mor besviken. Hon har lagt ner stor omsorg i valet av fru för mig.
Modern har stor makt och testar noga den blivande brudens egenskaper. Kan hon laga mat? Är höfterna tillräckligt breda? Hur är det med tänderna – kan hon bita sönder en paranöt?
För mig som svensk låter detta helt obegripligt och min vän beskriver vördnaden inför sin mamma:
– I mitt land behandlar vi ofta våra föräldrar bättre än barnen.
Alternativet för honom är att rymma. Innerst inne väntar han på den rätta och längtar efter äkta kärlek, men bandet till modern hindrar honom.
Jag försöker förklara betydelsen av att bli en självständig person, att klippa banden, att ta egna beslut, att våga ta avstånd. Jag beskriver min tonårsrevolt och försöker förklara hur nödvändigt det är att göra sina föräldrar besvikna. Samtidigt hör jag att alla mina kloka ord blir allt mer ihåliga och mekaniska. Varför skulle vår romantiska individualism vara bättre än nomadfolkets mångtusenåriga visdom. Handlar det om att skydda stammen – eller är det en traditionell psykologisk maktutövning som mödrarna bedriver? Skuld och utpressning i skön förening?
På ängen utanför hör jag desperata lamm bräka efter sina mödrar och längre bort försöker fåren locka till sig sina lamm. Det är tid för lammavskiljning. Under två dagar ropar de hjärtskärande efter varandra. Den tredje dagen tystnar skriken. Det tycks som om lammen har glömt bort sina älskade mödrar, och mödrarna – ja de tuggar på som om ingenting har hänt. Allt är lugnt och alla verkar glada. Så mycket för den romantiken – jag förbannar alla disneyfilmer som har indoktrinerat mig att läsa in mänskliga känslor i djurs beteenden.
Om mamma vet bäst – då bör vi skapa ett samhälle som ger henne den verkliga makten. Men – om mamma i stället är en härsklysten och självisk person – då gäller andra regler och alla medel att skydda sig själv är tillåtna. Myten om den goda modern fortsätter att påverka oss – men i Sverige har vi delvis ersatt den med myten om det goda samhället.
Jag ser också bilden av Alva Myrdal framför mig, så som hon framställs i Jan Myrdals Barndom. Vänlig, glittrande och blank. Med blocket i hand tvingar hon sig att vara med sitt barn – men vad vill hon egentligen, förutom att bygga på myten om den egna godheten. (Ja – jag ska läsa Hirdmans biografi i sommar och nyansera bilden)
Frågan är varför jag tycker att de här pojkarna är charmiga och lite gulliga när jag har så svårt för motsvarande gemenskaper i Sverige? Kanske är det den där naiva oskuldsfullheten som rör mig. De är del av världens snabbast växande ekonomi och troligen välutbildade och om de sköter sig kommer de att tillhöra vinnarna i samhället.
Risken är annars stor att vi utbildar en grupp människor som i likhet med femtitalsidolen Doris Day “blev oskuld vid 20 års ålder”, som Groucho Marx sa.
Dessa framträder ofta i väl blandad och förvirrad form. Jag kan efter 25 år i förskola förstå att det finns ett behov av att rensa ut bland myter och förenklingar, men menar nog att författaren gör det väldigt enkelt för sig när han påpekar bristen på studier som bevisar mäns betydelse för barns utveckling. De longlitudiella studierna har inte den kvaliteten att motsatsen kan anses vara bevisad när det gäller barns behov. Kanske kan vi lämna slagordsnivån (är män eller kvinnor bäst?) och försöka se vad det är för kvaliteter som männen faktiskt tillför förskolan? Här ekar boken tystnad och väljer att fokusera på säkerhetsnivån (pedofildebatten). Jag skulle gärna se att Nielsen även försökte beskriva en innehållsnivå som skulle kunna innehålla en kritik mot hur det faktiskt ser ut i verksamheten. Möjligheten är då stor att en bild av män som har arbetat för att förändra pedagogiken skulle framträda. Och inte gjort det utifrån organisatoriska (mindre skitsnack) eller barns behov (läs essentialistiska) diskurser.
Dock lyckas Nielsen sätta fingret på en viktig punkt när han beskriver de överdrivna förhoppningar som ofta knyts till män som förändringsbärare. En romantisering av könsaspekten leder till stora bekymmer för de män som ska leva upp till bilden av att vara det andra och det nya. Jag tror också att det är lätt att gå vilse i denna mytologisering – från att hälsas som befriare riskerar mannen att bli gisslan i ett komplicerat spel mellan positioner i en institutionaliserad kultur. Dessutom riskerar de att drabbas av en omfattande skepsis av alla dem som ser med misstro mot mäns deltagande i omsorgsarbete – och av de kvinnor som har ett faktiskt intresse av att monopolisera barnen.
Havung avfärdar också tanken på att männen skulle ha bidragit med något bestående till förskolan och menar att frågan vad männen vill med sin medverkan är höljd i dunkel. Kanske är det här dubbelbestraffningens visar sitt rätta ansikte. De män som väljer att försöka förändra verksamheten utifrån sina erfarenheter (eller ett manligt perspektiv) kommer att betraktas som maktlystna och avfärdas som essentialistiska. De som väljer att följa den enkla anpassningens väg betraktas med medlidsamt överseende av arbetskamrater och forskare.
Sanningen om ungdomen finns naturligtvis inte i någon reducerbar enkel form och idag tycks gränserna flyta uppåt och nedåt. När jag var liten talade man om Lasse Lönndahl som “den evige ungdomen”. Men idag håller väl inte det?
Tysta tankar 