Mjukisarnas uppgång och fall

ind.jpg

Torbjörn Forslid presenterar en avhandling om den mjuke mannens uppgång och fall. ( titta noga på bilden tagen av Leif Å Andersson i Sydsvenskan – varför spelar ingen volleyboll naken nuförtiden?)

Vad var det som hände? Satte den tidiga mansrörelsen några varaktiga spår – eller var det en pinsam period som vi som bör skämmas över?

st10.jpg

Jag var där och saknar fortfarande mina gula och röda snickarbyxor, min flanellskjorta från Engelbrektsboden, mina arbetarskor från Överskottsbolaget och min frisyr som var större än Angela Davies och Jimi Hendrix sammanlagda hårburr.

Jag saknar inte den ängsliga stämningen som delvis präglade umgänget. Vi hade liksom hört att känslor var viktigt, men det skulle helst vara fina känslor. Accepterandet från andra män och kvinnorörelsen var avgörande. Vilsna och bekräftelsesökande – eller manipulativa och sluga. Funkar detta på brudarna?
– Varför går de alltid hem med bilhandlartyperna?

Frigörelsen blev snabbt en tvångströja och självföraktet förlamade utvecklingen. ”Den mjuke mannen” blev en förtryckande norm och varje försök att diskutera manlighet utifrån ett positivt perspektiv var hotfullt. Projektet var att visa den nye mannens känslighet.

Därför var dörren vidöppen för Guillou och kompani att under 90-talet förlöjliga dessa flagellanter. En rörelse som har till huvuduppgift att vara till lags blir snabbt underlig och i varje mening oattraktiv. Dessutom fanns det en dold tävling under ytan – vem var egentligen allra mjukast och känsligast?

Värre var kanske tabuiseringen av traditionell manlighet som associerades med förtryck. Under mina första tio år på förskola valde jag medvetet bort manliga aktiviteter eftersom jag inte ville förstärka bilden av stereotypa könsroller. Jag snickrade inte, spelade inte fotboll och lät helst bli att spela gitarr eftersom kvinnliga kolleger kanske skulle uppleva det som förtryckande att jag kunde fler ackord.

Verksamhetens kvalitet och barnens behov av intryck fick stå tillbaka för mitt privata projekt: den mjuke mannen.

En dag vaknade jag upp och undrade vad jag höll på med. För vems skull undvek jag det som jag tyckte var roligt och dessutom var ganska bra på.

Min strategi blev att försöka beskriva manliga positioner som grundade i personliga erfarenheter – men förhandlingsbara och helt möjliga att förändra. Pojkaktiga sångböcker var en provokation som slog hårt mot likhetsfeministisk dogmatism. Än idag finns det personer som tror att vi försökte ”definiera manligheten” – en absurd uppgift!

Men jag är fortfarande intresserad av att förändra bilden av manlighet. Kanske är den mjuke mannen – liksom Lotta Svärd

”Värd att skratta åt, men hedras mer ändå”

I Svd beskrivs den nye mannen som en fåfäng varelse utlämnad åt skönhetsindustrin. Utmärkt artikel – och en helt annan syn på manlighetens problematik.

Kanske skulle alla visdoms fader (Runeberg) beskrivit dessa ytliga varelser med orden:
”Hjärtat var gott men huvudet klent”

nask.jpgSamtidigt kanske mina tankar om dessa ideal säger mer om mig än om den nya mannen. Folk som bryr sig så mycket om kläder och utseende … nej det var inte hit vi ville!

(tänkte jag stöddigt tills jag hittade bilden från en indisk skönhetssalong och mitt livs första ansiktsbehandling)

Andra bloggar om: , , , , ,

Om Editor

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Förskola, Genus, jämställdhet, Personligt, Politik. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Mjukisarnas uppgång och fall

  1. Susan skriver:

    I dag vet jag inte vad mansrörelse skulle kunna vara. Kan tänka att fokusera en fråga, den om barnen. Men jag vet inte.
    Visionen om samhället vore ju ändå vacker att hysa om större enheter än vår tids lilla lilla ensamma familj.
    Ibland tycker jag att manlighet i mycket tycks vara ett bristtillstånd.
    Vad ska man göra såna dagar?
    Förändra sina förväntningar. Är det bara det?
    Fast jag är rätt mycket brist också … när allt kommer omkring.
    Handlar det om kontinuitet och ansvar da?
    Eller va fan handlar det om?
    Könet?
    Såg en elegant melodram i dag: ”Kort möte”. Gift kvinna faller i kärlek till en gift man som faller likadant. Hipp happ, renaste vidunderlighet, tjoff de väljer efter het återhållen passion att återvända till sina respektive familjer. Förstås. England, 1945. Han gentlemannar sig och tar tjänst i Johannesburg. Tårar. Hjärtknip. I slutscenen förstår Kvinnans äkta man intuitivt att hon kommit tillbaka till honom – fastän han aldrig visste att hon ens varit förlorad – och han famnar henne med hela sin trygghet där hon sitter upprivet bedrövad i sin fåtölj.
    Tjusigt. Och så bedårande hederliga de var, allihop, bara den där kärleken som kom och kidnappade hedern ett kort tag.
    I de där sammanhangen fungerar manligt kvinnligt bara genom att de speglar och kompenserar varandras begränsningar.
    Ja, kanske var det nåt?
    Vad vill människor med sina liv?
    HUr komplicerat vill man att det ska vara? Hur kompetent orkar man bli?
    Är det ökad valfrihet man vill ha, eller jämlikhet? Är det samma sak?

    Gilla

  2. Henrik Eriksson skriver:

    ”Och något tålte hon skrattas åt
    men mera att hedras ändå.”
    (Lotta Svärd)

    ”Ett dåligt huvud hade han
    men hjärtat, det var gott.”
    (Sven Duva)

    Gilla

  3. Mats skriver:

    Tack Henrik!
    Jag är ett bra exempel på den halvbildade generationen – vet inte vem jag ska skylla på…

    Runeberg var inte så stor när jag gick i skolan – antagligen är jag inne på tredjehandcitat

    Gilla

  4. Mats skriver:

    Hej susan
    Kanske är det rimligt att fokusera manlighetens problem i förhållande till barnen. Det skulle då handla om någon form av större ansvarstagande och närvaro. Inte att imitera den kvinnliga närheten i amningsfasen utan försöka etablera något varaktigt och äkta. Den där uppdelningen i familjer som ibland förekommer mellan föräldrarna är provocerande – men funktionell. Jag möter de här fotbollspapporna som egentligen inte är intresserade av fotboll, men som njuter av närheten under träningarna. då de har dragit sig undan det kvinnliga tolkningsföreträdet för hur umgänget ska se ut…

    Till sist återstår de stora frågorna som du skriver – vad vill vi med våra liv – då framstår den här typen av projekt som lite fjompiga.

    Jag tror inte att valfrihet är det största goda – etiska principer (barnen???) väger ibland tyngre. Individualismen är en starkt romantiserad rörelse och jag kan bli lite avundsjuk på skamkulturer som signalerar regler:
    – Gör du så är du inte längre människa!

    Men jag vill fan inte vara en del av det…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s