Alla kan inte vara likadana. En del personer har extraordinära förmågor.
Normkritik
1
Category Archives: Genus
De svenska papporna
Jag tycker verkligen om Johan Bävmans utställning på Malmö museum. De flesta bilderna är befriande opretentiösa och fotografen har verkligen lyckats beskriva den kaotiska tillvaron som småbarnsförälder.
En del av männen försöker göra föräldraledigheten till något storslaget och jag anar den politiska retoriken mellan raderna. Kontrasten mellan det pompösa självbelåtna och den vardagliga uppgivenheten är slående. Det var inte jätteroligt hela tiden. Jag är trött på att män som tar hand om sina barn hjälteförklaras.
Just do it.
Jämställdheten i högskolan
“Få rapporter avser könsbundna val till högskolan
Ett av de prioriterade områden för DJ:s bidragsgivning var könsbundna studieval till högskolan och minskningen av andelen män som söker sig till högre utbildning.
Bara ett fåtal av projekten har dock avsett dessa frågor. Enligt UHR kan det tyda på att frågorna uppfattas som mycket svåra. Exempelvis är lärosätenas utrymme att påverka könsbundna utbildningsval vid rekryte- ringstillfället ytterst begränsat. Detta på grund av att tillträde till högsko- lan är hårt reglerat. Dessutom grundläggs könsuppdelningen inom utbild- ningssystemet mycket tidigare än vid rekryteringstillfället till högskolan.
”
Vägra vara förebild
Jag läser Malena Rydells text om Johan Bävmans hyllade utställning och blir märkvärdigt glad.
För mig var föräldraledigheten en märkvärdig tid och jag värjer mig starkt mot varje försök att romantisera den. Som pappa förväntades jag älska varje sekund och bilden av oss normbrytare som goda förebilder och vägvisare var svår att förena med vardagen. Som jag minns dagarna handlade det i hög grad om att få det att hänga ihop och inte gå under.
Ibland när jag lyckades förtränga alla duktighetskrav var det fantastiskt – kanske handlade det då verkligen om att vara i nuet och ge äkta omsorg. Att verkligen vara där – bortom det politiserade poserandet.
Det är fint om vi lyckas använda de här bilderna till att diskutera omsorgsetik ur ett djupare perspektiv än exotiserande av pappor som gör något mycket enkelt och vardagligt.
För mig som förskollärare skulle jag gärna se en del av det här förhållningssättet i förskolorna. Att vara mer i nuet och våga avpedagogisera verksamheten.
Podtips
Vi har spelat på ganska många julfester genom åren – och snubblar alltid in i den heteronormativa dimman i Räven raskar över isen.
När slutade pojkar bocka och flickor niga?
De sårbara pojkarna pojkarna
Att låta barn pröva olika vägar
En av mina intellektuella idoler Margareta Rönnberg skriver om genuspedagogik i förskolan och antyder att det skulle kunna vara för tidigt ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv.
Länk
Jag har ju ofta känt mig lite ensam i min kritik av den tidiga genuspedagogikens instrumentalism och kompensatoriska strategier.
Kanske håller det på att ske en uppmjukning av positioner och jag möter en mer nyfiken hållning ibland – det går att förena feminism och poltisk medvetenhet med en försiktig tolerans mot små barns könstereotypa lekar (som jag kallar att de utforskar en möjlig könsidentitet).
Samtidigt är väl fortfarande den stora diskussionen fortfarande ängslig och troféjagande (se en pojke som leker med dockor!). Det stora flertalet är inte lika bekymrad över pedagoggruppens brist på mångfald som jag.
Klara Dolk och genuspedagogik
Går det att förena ett normkritiskt arbete med barns utökade inflytande?
Den kompensatoriska ansatsen dominerade länge. Frågan är om det är möjligt att lämna moralismen och låta barnen styra verksamheten?
Det här exemplet visar hur barn gör motstånd mot manipulativa ansträngningar.
De här citaten från bekymrade pedagoger är drabbande.
Vilka tankar väcker denna rapport?
Tysta tankar 