Igår var jag med i Studio Ett i P1 som gjorde ett 18 minuter långt inslag om försöken att rekrytera män till förskolan.

Jag satt i en liten studio här i Malmö och försökte delta i ett samtal över länk med Christian Eidevald (Stockholms universitet) och Christin Granberg från SKL. En mer rutinerad debattör skulle nog skrivit ner en lista över vilka poänger som borde göras. Jag är ganska naiv och har en diffus föreställning om att goda samtal ska vara oförutsägbara. Kanske har jag hört alltför många politiker som är mer intresserade av sina argument än de frågor som ställs.

Nåja – inslaget inleddes med att fem föräldrar intervjuades om varför det behövs fler män i förskolan. Alla menade att de bör vara “manliga förebilder” och därefter fick vi ordet.

Christin representerar SKL som är drivande i ett nätverk för sju kommuner. Deras utgångspunkt handlar inte om “manliga förebilder” utan om att rekrytera “kompetenta pedagoger” till ett bristyrke. Om männen ska vara förebilder på något plan rör det sig snarare om motsatsen – de ska visa att män också kan ge omsorg. Yrket definieras som i grunden könsneutralt och pedagogens biologiska kön är helt irrelevant. Det politiska uppdraget är alltså väl definierat och männen bör undvika att göra traditionellt manliga saker eftersom det då finns en risk att de förstärker synen på att det finns skillnader mellan män och kvinnor när det gäller synen på förskolläraruppdraget. Kampanjen handlar om att belysa vilket fantastiskt spännande yrke det är och männen är i första hand en potentiell rekryteringsbas för duktiga (och könsneutrala?)pedagoger

Frågan är om det finns utrymme för andra tolkningar? Vad händer med de manliga förskollärare som väljer att lyssna på föräldrarnas krav om maskulinitet? Eller som har egna föreställningar om vad ett barn behöver som krockar med de uppfattningar som dominerar inom förskolekulturen?

Jag brukar tala om att alla människor bär ansvarar för sina handlingar och att livet handlar om att vara trogen sina övertygelser. De män som väljer att utbilda sig inom ett kvinnoyrke gör ett aktivt val och en del tycks vara på rymmen från konkurrenssamhället och den traditionella maskuliniteten. För dem erbjuder förskolan ett vagt löfte om en mjukare och känsligare värld. Det finns verkligen utrymme för dessa könsbrytare att omdefiniera maskuliniteten på många plan genom att gå in i nya roller och bejaka sina omsorgsgivande sidor. En förskollärare kan inte välja bort relationer – närhet är en grundläggande förutsättning i yrket. Motsättningen står alltså inte mellan kvinnlig omsorg och manlig handlingskraft. Så enkelt är det inte.

Jag får ofta frågan om vad manliga pedagoger egentligen tillför till verksamheten och brukar milt men bestämt omformulera den till :
– Vad tillför kvinnliga pedagoger? Varför skulle just männen stå för något specifikt?

Av erfarenhet vet jag att varje försök att peka på manliga erfarenheters betydelse riskerar att generera en uppsättning ganska aggressiva retoriska motfrågor:

• Menar du att alla män är lämpliga förskollärare?
• Menar du att man blir en bättre pedagog för att man har snopp?
• Är du för kvotering?
• Vet du inte att män i första hand är intresserade av makt och status?
• Kan inte kvinnor snickra och spela boll?
• Måste alla män vara händiga?

Jag kanske börjar bli gammal men just nu känns det ganska ointressant att älta förhållandet mellan arv och miljö. De flesta är ganska överens om att livet är komplext och att vi är en förunderlig blandning av genetik och erfarenheter. Jag har ingen förståelse för dem som försöker göra detta till en politisk höger-/vänsterfråga. Vi kan bryta mot normer och förväntningar, men vi kan också välja att av taktiska skäl leva upp till omgivningens krav. De som följer traditionella mönster har ofta en enklare resa genom livet.

95% av dem som söker till förskollärarutbildningen har gjort ett könsstereotypt yrkesval. En stor del av dessa har antagligen varit inriktade mot att jobba med barn sedan tidig barndom. Många har mödrar som arbetar inom förskolan. De är antagligen väl förberedda inför sin praktik och läser ofta med stor skicklighet av vilka koder som gäller på avdelning och i personalrum.

För männen som söker till utbildningen är vägen inte lika spikrak. Många är lite äldre och har prövat på andra jobb. En del har fått kämpa hårt för att försvara sitt yrkesval mot en oförstående omgivning. Frågan är vilket stöd de kan räkna med från praktikplats och högskola?

Min utgångspunkt är att varje ensam man ofta ses som en representant för manligheten. I samtalen förväntas han stå till svars för patriarkatets samlade förbrytelser. Jag har tränat upp min förmåga att bortse från gliringar och hör inte längre insinuationerna om att jag egentligen bara är intresserad av makt och karriär. På min förskola var vi oftast fyra män som kunde stötta varandra – tillsammans var vi ganska starka. Samtidigt var det extremt tydligt att vi var fyra individer med mycket olika egenskaper och intressen – nu ser jag att bilden av variation var viktig. Tillsammans kunde vi även stå emot föreställningen om att spela upp “manliga förebildlighet”. Vi hade fullt upp med att vara oss själva.

När jag lyssnar på programmet hör jag att mina goda föresatser är förgäves. Jag lockas in i ett resonemang om vad män tillför och ger exempel från min tid i förskolan. Det är naturligtvis minerad mark och jag märker hur svårt det är att undvika diffusa anklagelser mot de kvinnliga kollegor som jag antyder sviker barnen genom att inte prioritera  maskulint kodade aktiviteter. Snickarrum är kanske ett taffligt exempel, men jag menar att det är viktigt att bottna i det personliga. En tradering av det min far lärde mig när jag var liten – hur håller man en kniv – hur gör man en pilbåge – hur laddar man ett luftgevär – att sätta mask på en krok? För mig var detta viktiga kunskaper som barn och jag använder de här erfarenheterna för att inspirera nya generationer. Det är inte en ideologisk fråga, spåren från barndomen är inristade i mig och har påverkat mig som man, far och förskollärare. Kanske är jag fångad i något, just nu upplever jag det som en styrka att kunna relatera till min far så som jag minns honom.

Nya kritiska frågor:

• Menar du att alla män måste tänka som du?
• Har du vetenskapliga bevis för att det här förhållningssättet gynnar barnens utveckling?
• Förstärker du inte stereotypa könsmöster genom de här aktiviteterna?
• Vet du om att barn är olika?
• Varför skulle inte kvinnor kunna utföra de här aktiviteterna?

Egentligen är jag helt ointresserad av vem som gör vad. Mitt perspektiv handlar om att våga utmana förskolans kultur som jag ofta uppfattar som sluten och normativ. Lockelsen för nya medlemmar ligger i att anpassa sig till de normer som råder och som man blir du antagligen kraftigt belönad i början. Han kan byta blöjor och  torka bord, han förstår omsorgens betydelse och han kan även föra samtal i  personalrummet. Det är de första trevande stegen mot en yrkesidentitet och helt avgörande för framtiden. Vi jobbar nära varandra och måste kunna lita på att vi tänker på samma sätt. Anpassning är det enklaste sättet att bli insläppt i gemenskapen. På sikt är det förödande.

Nu försöker jag summera vad jag inte fick sagt i radio:

De som tjänar mest på att män arbetar i förskolan är flickorna. När forskare studerar s.k. framgångsrika kvinnor är det ofta en gemensam faktor att de har haft ett starkt band till sin far som hjälpt dem att gå sin egen väg – bortom den enkla könssocialisationen genom att imitera modern

Jag var inte tillräckligt tydlig gentemot politiker och akademi. Det har aldrig funnits ett helhjärtat och långsiktigt stöd för frågan och de resurser som satsats har varit skrattretande små jämfört med vilka ansträngningar som görs för att locka kvinnor till teknikyrken. När Delegationen för jämställdhet i förskolan avfärdade könsfördelning som ointressant ur jämställdhetssynpunkt var det ett avgörande svek mot oss som försöker driva frågan. 

När SKL väljer maskulinitetskritiska genusforskare för att följa sitt nätverksarbete tappar de i trovärdighet gentemot oss som levt med frågan under lång tid.

Vi måste fokusera på avbrottsfrågan och de manliga studenternas utsatthet. Vilket skydd  kan vi erbjuda dem i en tid då anmälningstalen tredubblats på tre år (i Stockholm). Jag upplever inte att lärosätena tar sitt ansvar i de här frågorna.

Just nu hoppas jag att den förening som bildats i Malmö kan samla män som arbetar i förskolan och bygga ett nätverk underifrån. Kanske borde jag försöka förbättra min tilltro gentemot andra aktörer. Det lär ta tid.