Lärarna – om utövarna av en svår konst

Posted on November 6, 2007 by Editor

Hans Lagerberg har skrivit en bok Lärarna – om utövarna av en svår konst som är knepig att genrebestämma. En personlig minnesbok över släktingar som var pionjärer i läraryrket. En historisk genomlysning av hur yrket förändrades ur klass- och genusperspektiv. En resa genom pedagogikens landskap med personliga nedslag. Filosofiska utflykter om kunskapens natur och mening. Demokratin och etiken på allvar. Relationernas betydelse i klassrummet. Det politiska spelet bakom reformerna. Rasande debattinlägg och poetiska funderingar. Allt berättat med en underbart levande ton som bär texten lekande lätt.

Att arbeta med lärarutbildning innebär att alltid ha dåligt samvete när katalogerna med nya läromedel kommer. Många lärare tycks tro att vi har koll på alla nya böcker och att vi lever i någon form av intellektuellt högtryck. Jag hör till dem som ofta ligger lite efter och springer på knäna för att ligga före studenterna när det gäller kurslitteraturen. Därför är det med illa dold stolthet jag kan säga att den här boken tror jag på i utbildningen. Det är inte Studentlitteraturs stereotypa och nervösa frossande i fotnötter och fantasilös layout. Det är inte Brainbooks frälsningsläror och katastrofala brist på vetenskaplighet. Det är inte Bonniers och Libers ibland lite väl hastiga översättningar. Det är inte en pliktskyldig populärversion av en avhandling.

Det är en bok skriven av en levande människa som har något viktigt att säga i ett angeläget ämne. Jag längtar efter att få tala med studenterna om hur läraryrket har förändrats. Politik och historia har aldrig varit roligare eller mer spännande.

Frågan är bara om studenterna ska läsa den i början eller slutet av sin utbildning. Nu finns det något som kallas Allmänna utbildningsområdet (AUO). Där samlas sådant som inte självklart hör hemma inom det som slarvigt kallas “ämne” ( i Malmö “huvudämne”) eller i metodiken . Ofta är studenterna inledningsvis ganska ointresserade av frågor som rör skolans uppdrag, kunskapssyn, ansvarsfrågor, etik, utvecklingspsykologi, värdegrund, internationalisering och professionshistorik. De vill helst bli riktiga lärare omedelbart och den enklaste vägen är att någon visar hur man gör – lockelsen att imitera tydliga förebilder är stark. Handledarna är gudar.

Hans Lagerbergs bok tvingar oss att tänka. Reformpedagogik och aktivitetspedagogik placeras in i sammanhang som gör frågorna om arbetssätt konkreta. Motståndet mot förmedlingspedagogik har starka historiska rötter. De kvardröjande frågorna är:

– Varför har så lite hänt?

– Varför är sorteringsskolan fortfarande utgångspunkten för vårt tänkande?

P.S. Bilden är en pik till dem som tror att läreri handlar om sortering. Jag förstår att det finns ett värde av att sortera potatis efter sort och storlek – men jag tror också på olikheternas kraft i skolan.

Vår kloke utbildningschef Göran Levin…

Posted on October 30, 2007 by Editor

…beskriver i Tidningen Förskolan tankarna bakom lärarutbildningen i Malmö. När debatten idag är så hårt politiserad känns det tryggt att Göran finns och kan förklara vad vi håller på med.

– Lärare i olika delar av skolsystemet utsätts för olika typer av utmaningar, men de behöver ha lika stor innehållskompetens. Utifrån den tanken har vi byggt upp utbildningen.
Folkpartiets nu sjösatta idéer om att införa en ny lärarutbildning 2010, med ren förskollärar-, lågstadie- och mellanstadielärarutbildning, är en tillbakagång 20 till 30 år i tiden, anser han. En återgång till en skola som inte längre finns:
–Man söker lösningen på skolans frågor i gårdagens strukturer. Det är alldeles fel. Att totalt bygga om utbildningen igen är ett enormt slöseri med människors engagemang och kraft.

Varje omställning ställer till det i en verksamhet som har drabbats hårt av politisk klåfingrighet. Nu hotar regeringen att riva upp en reform som sjösattes 2001. De lärare som examinerades efter 2004 görs till syndabockar för skolans misslyckande. Det politiska spelet är deprimerande och demoraliserande.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att bevara de breda utbildningarna ämnesmässigt och åldersmässigt. Nostalgiska lösningar skrämmer mig. Cyniska politiker gör mig skräckslagen.

Självständiga utredare gör mig glad – upp till bevis Sigbrit Franke!

När segrarna skriver historia

Posted on October 3, 2007 by Editor

Jag har tidigare skrivit om en undersökning som beskriver mötet mellan studentgrupper och lärarutbildning. Nu har jag träffat Mikael Palme och Elisabeth Hultqvist, som föreläste för lärarutbildare på Malmö högskola. Mycket av deras beskrivningar är träffande, starkt berörande och tankeväckande. Frågan om vad som händer när personer med låg utbildning, främmande bakgrund och arbetarbakgrund möter en akademisk utbildning är laddad. De nya gruppernas förväntningar på tydlig undervisning och normativt tänkande kolliderar med en akademisk tradition som premierar skriftlig reflektion.

Efter några timmar är det ändå som om någonting inte riktigt stämmer för mig. Bakom all omtanke och sociologiska beskrivningar finns det ett dolt budskap som handlar om att akademiseringen är det obetingat goda. Paradigmskiftet är ett faktum. Diskursförskjutningen är permanent. Nu gäller det att hyfsa historieskrivningen.

De grupper som inte klarar av kraven innebär ett hot mot idéen om högskolan som samhällsomdanande kraft. Forskarna försökte distansera sig från bilden av studenterna som bärare av brister – men till sist landade vi där ändå! Vi har vunnit slaget om lärarutbildningen och nu gäller det att uppfostra deltagarna i den kyrka vi kallar högskola.

Eller som Foucault sa i sin installationsföreläsning:

”Varje utbildningssystem är ett politiskt medel för att upprätthålla eller förändra tillägnelsen av diskurser och därmed också de kunskaper och den makt de för med sig”

Tanken på att lärarutbildningen skulle vara annorlunda är naturligtvis lockande, men i grunden helt felaktig och lite farlig för vår självbild. Här gäller det att vakta över de nyvunna privilegierna. När Elisabeth Hultqvist beklagade sig över att det på 80-talet hade varit ett bekymmer för henne att inte ha en lärarexamen på en lärarutbildning (men att det nu snarast var en merit) kändes det som om en dålig skräckfilm.

“Akademikern kommer tillbaka – hämnaren från seminariet slår till igen”

Mats Alvessons bok om Tomhetens triumf skulle kanske ha gjort luften lite lättare att andas – även om elitismen tar sig andra uttryck i hans värld. Lite mera cynisk kanske – men inte lika benägen att se avvikarna som problembärare. Någon borde peka på vad det är för kvaliteter som dessa nya grupper bär upp.

Akademiens grindvakter vässar knivarna och hittar nya originalutgåvor på utdöda originalspråk att skrämma studenter med…

De verkligt svåra frågorna…

Posted on September 28, 2007 by Editor

På ytan är utbildning styrd av examensordning, planer och mål. Det är på denna nivån verksamheten granskas och alla högskolor är oroliga inför Högskoleverkets närgångna inspektioner. Lever vi upp till kraven på akademiska utbildning?

På en annan nivå är det möjligt att beskriva utbildningen som ett möte mellan utbildarnas ambitioner och de studenter vi möter. Vem är de? Vilka kunskaper har de med sig? Spelar sådant som klass, kön, studieerfarenheter hos studenterna någon roll för hur vi tänker om vårt uppdrag?

Ännu viktigare är det att förstå studenternas upplevelse av att möta högskolan. Tar vi hand om de studieovana grupperna – eller är de helt utlämnade till att hitta egna strategier i en alltmer akademiserad lärarutbildning? Vilka rättigheter till stöd ha de? I Bolognamodellens tid betonas studentens eget ansvar för sina studier och den framgångsrika lotsningsmetodiken med täta kontrollstationer ersätts av större examinationer med höga krav på självständigt tänkande.

Elisabeth Hultqvist och Michael Palme, forskare från Lärarhögskolan i Stockholm, har studerat mötet med lärarutbildningen utifrån ett studentperspektiv. Deras utbildningssociologiska studie “Om de kunde ge oss en mall” ställer frågorna med skärpa. Nu kommer de till Malmö och presenterar sin rapport. Det är inte längre möjligt att blunda för de problem som studentgruppens sammansättning skapar.

Läs

Går det att beskriva makt?

Posted on September 26, 2007 by Editor

Jag tror att många vill veta vem det egentligen är som bestämmer och vilka regler som gäller. Det bygger på idén att makten är möjlig att beskriva med ord och att vi med tanken kan fånga in strukturer som styr oss . Många studenter går vilse när de på ett vetenskapligt sätt försöker undersöka “makt” och tror att de ska hitta ett enkelt svar på en svår fråga.

Foucault brottades med problemet och lyckades ibland genom djupsinniga och svårtolkade dubbeltydigheter sprida en smula ljus över förhållandena – tills vi inser att frågan är fel ställd och att det egentligen inte finns något sådant som “makt” eller “struktur”. Allt är diskurser som arbetar i och genom oss i våra tankar, våra ord och handlingar. Jag vet inte – men frågan går inte att lägga åt sidan.

I stället försöker jag reda ut vilka hierarkier som finns och hur de förhåller sig till varandra på min arbetsplats. Ett sätt att närma sig frågan är att fundera över vem som som har rätt att uttala sig, och vad som inte går att skämta om. Det berömda tolkningsföreträdet – finns det?

1) Den demokratiskt politiska nivån – styrdokument. Riksdagen besluter om högskolelagen. Regeringen, genom utbildningsdepartementet och Högskoleverket, transporterar ner innehållet till högskolenivån där det omsätts i kursplaner och examinationer. Till sist sker ett möte mellan mig och texten och då prövas min lojalitet till riksdagsbeslutets legitimitet.

2) Den organisatoriska nivån – personerna. Högskolestyrelse och områdesstyrelse beslutar om inriktningen och genom rektor, områdeschef och enhetschef förväntas jag följa fattade beslut. Här är lydnadskravet mer direkt och frågan om delaktighet intressant. Vad går att förhandla om?

3) Den akademiska nivån – titlarna. Högskolor och universitet är av tradition hierarkiska miljöer. Dekaner, professorer, docenter, lektorer, doktorander och adjunkter har sina positioner i näringskedjan. Här gäller det att veta vem som har rätt att uttala sig i frågor och när det passar bättre att vara tyst. Om det enbart gällde akademiska meriter och antal publicerade artiklar kanske det skulle vara möjligt att förstå rangordningen. Det finns andra aspekter som komplicerar spelet om makt inom akademin.

4) Kön/genus – ett utdraget ställningskrig. Akademin är fortfarande en manligt präglad värld och andelen kvinnliga professorer har inte nått upp till det mål som staten pekade ut. De traditionella härskarteknikerna används numera av båda könen för att försvara positioner på olika nivåer. Frågan om kvotering är extremt laddad i en meritokrati där ingenting annat än forskningens kvalitet ska vara avgörande för framgång. Högskolan har blivit ett politiskt projekt och ingen är förvånad.

5) Ålder – en orgie i fördomar. Vi har arbetat här länge och väntat på vår tur att få komma till vid köttgrytorna. Vår erfarenhet är ovärderlig och mina böcker behöver tre rum. Alternativt: Vi unga ska rensa ut de förstockade traditionalisterna och föra in det nya tänkandet.

6) Lokalpolitik – gruppegoism. Vi vet vad regeringen egentligen menar och lyckas ligga lite före när det gäller tolkningen av styrtexter. Vi bygger allianser och gör gentjänster åt varandra under täckmantel av att det sker i ett gott politiskt syfte. Och förresten gör alla andra likadant…

7) Volym – störst vinner. Vi adjunkter är ändå den största gruppen som bär upp stora delar av den tunga grundutbildningen. Utan oss skulle högskolan bara vara ett tomt skal. Alternativt: Vi studenter investerar tid och pengar i vår utbildning och därför har vi rätt att ställa höga krav – på er!

8) Ämne – traditioner och påhitt. Regeringen har sagt att ämnesdjup är viktigt och nu kan vi äntligen visa betydelsen av alla de fördjupningar som vår yrkesstolthet bygger på. Det är dags att avslöja alla lättsinniga kvackare som utger sig för att kunna undervisa utan de nödvändiga 120 ämnespoängen.

9) Pedagogik/didaktik/metodik. Vi vet hur barn egentligen lär sig. Genom att förena tankar från Vygotskij, Stern, Piaget, Freinet, Montesorri, Skinner, Makarenko och Freud lyckas vi extrahera fram verkligt framgångsrika metoder. Men går dessa herrar verkligen att förena?

10) Klass – ingen har någonsin lämnat ifrån sig makt frivilligt. Vi i medelklasssen känner igen varandra på språket och den goda smaken. Därför kan vi bygga en ogenomtränglig mur mot de som kommer från andra samhällsgrupper. Det bästa är att vi inte ens märker det själva!

11) Etnicitet – snabba vinster och långsiktig marginalisering. Som invandrare kommer du att få väldigt mycket stöd i början. Alla kommer att vara extremt vänlig mot dig – så länge du inte hotar svenskars maktpositioner. Så länge du finner dig tillrätta i en offerroll och tar emot lite lagom medkänsla kommer det att fungera bra.

12) Åldersinriktning – ständig motvind för yngre barns lärande. Små barn = låg status. Att utbilda förskollärare och fritidspedagoger inom högskolans ram är inte självklart för alla. Regeringen marginaliserar idag forskning om små barn och bygger in statusklyftor mellan lärargrupper. Det får konsekvenser för maktförhållandena inom huset – även om samhället ropar efter arbetskraft med inrikning mot yngre barn.

13) Ekonomi – när det kommer till kritan. Vilka utbildningar och personer drar in pengar till högskolan. Man biter inte den hand som föder en.

13) Irrationella faktorer – allt kan hända. Vi saknar han den rolige professorn på idrottsvetenskapen som fick så bra utvärderingar. Vi vill ha fler föreläsningar av den snygga lektorn med den behagliga rösten. Vi vill ha mer undervisning av den där adjunkten med mycket erfarenhet och metodiska tips. Och lektorn som förklarade vad det stod i boken och vad som kommer provet så vi slapp läsa och köpa boken… Lärarnas jakt på bra studentutvärderingar riskerar att skapa nya hierarkier. Allt för populariteten – även om det går ut över kvaliteten. (Lägg inte in engelska texter i kurserna!!!!) Det finns också mer mystiska faktorer som karisma, sexighet, snygghet, charm…

Så för den som vill bli en överlevare i högskoledjungeln rekommenderar jag att göra korstabeller på några av ovanstående kategorier. Fundera över om det är lönt att anstränga sig – eller om det är värdigare att låtsas som ingenting.

Kanske har jag lyckats visa att makten är komplex och svår att beskriva. Ändå griper den in och påverkar oss på ett ibland övermäktigt sätt. Anpassning kan vara den enda möjliga vägen. Det finns ett uttryck för denna uppgivenhet och jag tror att det är Giddens som använder begreppet “embedment”.

Överordnat alla förvirrande hypoteser om maktens mystiska natur finns en retorisk figur som vi gärna vårdar: “Vetenskapen segrar – bäst argument vinner alltid”. Det känns inte helt tryggt.

Till sist kvarstår frågan om det är möjligt att möta studenter utanför dessa maktstrukturer. Jag vårdar den romantiska utopin om autentiska möten:
– Vem är du?
– Vad vill du?
– Hur kan jag hjälpa dig?

Så flummig är jag.

Blomman, brädan, konstnären och läraren

Posted on September 16, 2007 by Editor

Ibland blir det tydligt att lärarutbildningen bedriver ett underligt projekt – likt Magrittes konstnär försöker vi skapa något som bara finns inne i våra huvuden; den perfekte läraren.

Eller möjligtvis som en oändligt komplicerad konstruktion i kursplaner och examensordning där upphovsmännen önskar att alla goda egenskaper och förhållningssätt ska frambesvärjas ur ett stycke materia genom att kursmålen adderas till varandra.

Historiskt sätt snurrar motsättningen mellan form och materia i mitt huvud. Sven-Eric Liedman försöker reda ut frågan under 500 svårsmälta sidor i en bok Stenarna i själen (Svd) som jag inte riktigt vill släppa, men som ibland bjuder väl stort läsmotstånd.

I den första metaforen finns den blivande läraren som en inneboende idé i de studenter som jag möter under första terminen. Likt blomman finns i fröet och som den gode trädgårdsmästaren vattnar och beskär för att leda mot ett vackert resultat.

I den andra liknelsen är utgångspunkten en bräda som ska hyvlas, sågas, formas, filas, putsas o.s.v. tills den färdiga produkten är färdigställd efter den idé som bara fanns i hantverkarens huvud. Då är studenten ett objekt för de planer vi har och de metoder vi använder för att producera arbetskraft till framtidens skola.

Platon och Aristoteles brottades med dessa begrepp, och för mig är det inte bara filosofi utan själva kärnpunkten i hur vi ska förhålla oss till studenterna. Jag är inte säker på att vi kan hantera båda modellerna samtidigt. Hur ser studenterna på sig själv?

Dessutom lär det finnas andra sätt att beskriva hur människor utvecklas…

Andra bloggar om: Bedömning, Bologna, Högskola, Litteratur, Lärarutbildning, Normativitet, Personligt, Politik, Utbildning, Värdegrund

Bologna – allt eller inget

Posted on September 9, 2007 by Editor

Lärarutbildningen i Malmö är en stor arbetsplats. Ungefär 500 anställda fördelade på sex enheter utbildar tusentals studenter.

Vi som arbetar här har skiftande bakgrund och uppdrag – men hör till samma organisation och har samma chef. Ibland prövas kraften i vår gemensamma vision under enhetsövergripande seminarier. Då får vi tillfälle att jämföra tolkningar av dokument och tanken är att vi ska lära av varandra. Det skulle kunna kallas kompetensutveckling.

När jag började arbeta på LUT var detta ibland prestigefyllda tillställningar och tävlingen mellan enheterna pyrde under ytan. Förnumstiga pedagoger slog knut på sig för att sälja sin enhets version av t.ex. “det allmänna utbildningsområdet” och ofta handlade det om att försöka ligga så nära Olle Holmbergs (ibland lätt mystiska) ord som möjligt. Om Olle hade betonat vikten av att “kvalificera in erfarenheter i huvudämnet” kunde man dagen efter möta kolleger som försökte förklara vad vår ledare egentligen menade för studenterna. Det fanns något ängsligt och osjälvständigt i luften.

En elak kollega (det kan ha varit jag) beskrev lärarutbildningen som en mötesplats för personer med napoleonkomplex. Många såg sig som potentiella fältherrar som med kursplaner och progressionsstrukturer skulle erövra världen. Finns det något sorgligare än en general utan armé?

Så är det inte längre. En ny försiktigare hållning har smugit sig in i samtalet. En ny regering och bolognadirektiven har tagit udden ur den värsta tvärsäkerheten. Nu gäller det att tänka och handla samtidigt.

När det gäller förändringsarbetet finns det olika strategier:

1) Vi låtsas som ingenting. Lärare är vana att se styrdokument komma och gå och en klassisk taktik är att integrera tänkandet i gamla strukturer men att ändra på orden.

2) Det är “Kejsarens nya kläder”- mycket ståhej för ingenting. Genom att förlöjliga budskapet som orealistiskt kan vi fortsätta att gå på som vanligt.

3) Det går att förena gammalt och nytt i en sund kompromiss och med sunt förnuft löser vi de svårigheter som uppstår. Jag kommer att visa på svårigheterna med denna hållning nedan.

4) Det är något helt nytt som ställer helt nya krav på oss. Blandformer skapar oklarheter kring ansvarsfördelning som riskerar att förstöra reformens idé om studentens frihet.

Vi lärarutbildare diskuterade i veckan olika tolkningar av begreppet lärandemål. En viktig princip är att examinationerna ska bli mindre komplicerade och att det i kursplaner ska framgå tydligt vad som är obligatoriska moment.

På pappret är det enkelt – mät vad studenten kan vid avslutad kurs. Försök inte kontrollera hur kunskaperna/färdigheterna uppstår Det är studentens ansvar att ta vara på tillfällena till lärande under kursen.

I verkligheten är det mer mystiskt. Hur får vi studenterna att komma till alla de föreläsningar och seminarier som vi tror att de behöver? Tidigare kunde allt obligatorieläggas och studenterna skrämmas med straffuppgifter om de uteblev. Aktivitet var det samma som kunskap och närvaro var beviset på tillägnan.

För mig är kärnan i bolognatänkandet att skilja examination från undervisning. Studenterna har rätt att veta i vilken roll de möter läraren. Ett seminarium ska vara ett fritt och sanningsprövande samtal – inte ett försök att gissa lärarens åsikter och lägga sig så nära som möjligt för att plocka poäng. Svensk skola är ganska unik i sin sammanblandning av examination och undervisning – och vi har ett system som uppmuntrar till ledtrådssökning och inställsamhet.

Därför är det med en viss förvirring jag funderar över ett enhetsövergripande seminarium som Lärarutbildningen i Malmö ordnade i ämnet.

Vi sägs vara duktiga på att beskriva kunskaper/förståelse i mål och vi har bra examinationsformer (läs text) för att bedöma studenternas prestationer. Men när det gäller färdigheter och förmågor – då famlar vi svårt. För att bedöma någons färdighet måste jag ju faktiskt se någon form av aktivitet. Och då måste denna aktivitet ske i ett inramat sammanhang som klargör att det faktiskt är fråga om examination. Annars är vi tillbaka på ruta 1 där allt är obligatoriskt och allting bedöms. Lockelsen i att knyta samman alla moment i trådar där delarna bygger på varandra är också stor. Du måste göra en undersökning som måste redovisas i grupp som ska sammanfattas i en skriftlig reflektion (ständigt dessa reflektioner!!!)

Vi famlar efter en lagomnivå som skulle kunna fånga in våra goda ambitioner utan att kränka studentens rätt att forma sin utbildning. I jakten på denna tänkta nivå konstruerar vi en lagom student som behöver lagom mycket hjälp och styrning.

Problemet är att vi möter helt andra studenter än denna hypotetiska kompromissprodukt.

Vi har:

1) Den ytterst kompetente självständige studenten som varken går på föreläsningar eller läser kurslitteratur, men klarar alla tentor med glans – och samtidigt läser ekonomi och juridik i Lund.

2) Den svage studenten som läser alla böcker och går på alla föreläsningar men ändå misslyckas vid examinationen

3) Den grupp av studenter som i skiftande mån har nytta av undervisningen och med hjälp av föreläsningar och litteratur klarar av att bli godkänd. Vi måste tro att de finns – åtminstone för vår självkänslas skull.

När vi diskuterar kontroll av undervisning utgår vi inte ifrån dessa skillnader. Alternativet blir lätt en för alla parter förnedrande kompromiss. Om studenter ska ta ansvar för sina studier måste det vara på riktigt. Alla former av obligatoriska undervisningsmoment riskerar att avslöja retoriken om det egna ansvaret.

I min värld är personligt ansvar inte delbart. Studenten har rätt att misslyckas på sina egna villkor. Vi kan inte skydda dem från sig själva. Därför måste vi lärarutbildare avstå från att kontrollera, lotsa, stötta studenterna under kurserna. Trots att vi vet att de skulle behöva just dessa åtgärder. Stödet måste formuleras på studenternas villkor – det är kärnan i bolognaprocessen för mig.

Andra bloggar om: Lärarutbildning, Bedömning, Högskola, studentinflytande, Normativitet, Bologna, Skola, Personligt, Utbildning, Malmö, Politik

Jag vet verkligen inte…

Posted on September 9, 2007 by Editor

…om det här med bologneriet är en bra idé på en professionsutbildning. Det opersonliga instrumentella förhållningssättet som är en förutsättning för neutrala bedömningar hotar centrala värden i det som vi av tradition kallar lärarkunskap.

Ett exempel som rör upp starka känslor är namnets betydelse. Jag är antagligen djupt präglad av 25 år i förskolan och har svårt att anpassa mig till ett opersonligt förhållningssätt.

Som lärare skäms jag inför tanken att inte känna till namnen på de studenter jag möter. Ansiktet, namnet och handlingen bildar förutsättningen för ett respektfullt möte. Studenterna vittnar om detta igenkännande som en central kvalitet. De vill bli sedda och bekräftade. I utbildningsfabriken är denna längtan efter närhet lite sorglig och riskerar att skapa ett annat fokus än det som borde vara utbildningens syfte – att uppnå kursplanemål och producera dugliga lärare.

Samtidigt är jag rädd för att studenterna tar med sig bilden av en bekväm distanserad elevrelation i sin framtida lärargärning. Varför ska de vilja möta barnen när vi lärarutbildare inte vågar (eller har förutsättningar) att lära känna dem på en personlig nivå?

Myten av den opersonlige effektive pedagogen återskapas. Ett neutralt offer som beredvilligt följer pedagogiska modenycker från riksdagen. Lydnad som livshållning. Testen som distanseringsverktyg. Bedömning, diciplinering och sortering som slutmål.

Närhet ställer andra krav på ärlighet. Vad behöver de här barnen? Vad kan jag göra för dem?

Samtidigt hyllas en teknokratiska undervisningsvision i folkpartistiets version i landets tidningar (Svd – ofta nyanserad) (DN – den ständiga hejaklacken). Den t-y-d-l-i-g-e ledaren med de t-y-d-l-i-g-a kraven drar fram på ett populistiskt segertåg genom landet. Socialdemokraterna hukar i buskarna.

Estetiken tar över?

Posted on September 4, 2007 by Editor

Ordet estsetik förekommer i 14 kursplaner i svensk skola – tyvärr i 14 vitt skilda betydelser! Tolkningarna spänner från romantisering av fritt skapande, traditionell syn på konst som dekoration, färdighetsträning, estetik som korrigeringsstatistik, konst som oförargligt pyssel, konst som avkoppling, mediespecifika uppfattningar som tangerar konst för konstens egen skull, konst som hjälpgumma till viktiga ämnen, uppfostran in i god borgerlig finkultursmak – till det som vi på Malmö högskola kallar radikal estetik. (läs mer)

Våra nya studenter möter begreppet estetik i kursplanen för den inledande kursen och jag försöker förklara vad det är som förväntas av dem i det moment som kallas estetisk presentation. Det är minerat område och jag märker hur lätt det är att hamna i knipa och bli retorisk. Att spela ut känsla mot förnuft är lockande. Att spela ut skriftspråk mot andra språk är också lockande. Men det vore att lura studenterna om jag försökte få dem att tro att skriftspråkets ställning på allvar är hotad av de multimodala uttrycksformerna. Gutenberg regererar

Nåja vad menar jag är viktigt?

1) Det måste finnas en erfarenhet att utgå ifrån. Upplevelsen, intrycket, förnimmelsen – vi börjar där. Någon har varit med om något!

2) Det upplevda måste få en form – eller som vi säge: en gestalt! Någon vill berätta något!

I instruktionerna betonas att den multimodala uttrycksformen ska väljas av studenterna. Det är inte alla studenter som uppskattar denna form av frihet. Några skulle nog ha föredragit att få redovisa i vanlig textform.

3) Gestaltningen ska medieras – den ska göras gemensam på något sätt. Någon får ta del av något!

Ordet redovisning associerar till duktighetskultur och vi försöker hitta en form som inte väcker bedömningsnerven. Det handlar inte om bra/dåligt eller rätt/fel utan om att kunna kommunicera och att väcka nyfikenhet.

4) Tolkning “is the new black”. Någon försöker förstå vad som kommuniceras.

Mottagarens reaktioner är mer intressanta än avsändarens avsikter. Förhoppningsvis kommer vi inse att vårt sätt att uppleva och beskriva världen måste knfronteras med andra tolkningar. Då först kan vi prata om gemensam kunskap som utgår ifrån olikheter snarare än samstämmighet.

Själva examinationen av momentet är en individuell text som beskriver studentens tankar kring uttrycksformens lärandepotential. Det kan bli intressant. Kraven på att vi ska göra en likvärdig bedömning av ett svårt område är stora. Så är det här i livet.

Andra bloggar om: Bedömning, Lärarutbildning, Estetiska processer, Högskola, studentinflytande, Normativitet, Bologna, Politik, Skola, Personligt, Utbildning, text

Trygg, rolig och lärorik – överallt och hela tiden

Posted on August 30, 2007 by Editor

Sverige har en ganska udda uppfattning om hur skolan ska vara. I läroplanstexter för skola och förskola bestämmer staten att verksamheten ska vara trygg, rolig och lärorik. Ansvaret vilar på läraren (eller i sista hand rektor) och barnet har rätt att uppleva sin tid i skolan på detta sätt. Kan vi verkligen lova att någon ska uppleva sin tillvaro som trygg?

Det är en underbar vision av den goda barndomen i det goda samhället som gestaltas i dessa tre ord, som harmonierar och stöder varandra på ett oproblematiskt sätt.

För mig är det ett dilemma att det är tre mål som ofta kommer i direkt konflikt med varandra.

1) Trygghet kan vara blockerande för lärande och utveckling. Du måste riskera att din världsbild vänds upp och ner av nya kunskaper

2) Rolig – jo kanske det – men allt egentligt lärande innefattar någon form av viljestyrd ansträngning som riskerar att komma i konflikt med lustprincipen.

3) Lärorik låter lätt, men vilka kunskaper är det som avses? Det fria kunskapandet eller ett målstyrt pluggande på skolans villkor?

Jag är alltså bekymrad över att konflikten mellan dessa tre storheter inte diskuteras öppet. Det är som att kräva att en bil ska vara gul, röd och blå samtidigt. Ska vi blanda färgerna? Ska vi måla i lager? Eller ska vi göra mönster? Eller allt samtidigt?

Sedan händer det att barnen växer upp och börjar på högskola. Risken är stor att förväntningarna från tidigare skolgång återskapas inom akademin. Det är läraren som ska se till att studierna blir trygga, roliga och lärorika. Så ser inte våra styrdokument ut. I bolognaprocessens högskola är det resultaten och det egna ansvaret för studierna som betonas. Vi lärare bryr oss (åtminstone inte på pappret) inte om hur studenten mår under processen. Det är frihetens pris. Kontroll och lotsning är inte längre ett alternativ.

Under tiden läser jag om projektet “Plagiat – en pedagogisk utmaning” som ska försöka lära studenterna att inte fuska. (Kollegiet, MSU, Kristianstad Högskola) Helst innan de har lämnat in sina arbeten och blivit föremål för disciplinära åtgärder. Det är ett gigantiskt problem att klargöra skillnanden mellan

Citat
Refererat
Egna reflektioner

Många studenter har klarat sig bra under sin skoltid genom att kopiera texter och byta ut ett ord per mening till en synonym. Då menar de att texten är personlig och inte kopierad. En högskola måste ställa högre krav än så på eget tänkande.

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

Category Archives: Bologna