På ytan är utbildning styrd av examensordning, planer och mål. Det är på denna nivån verksamheten granskas och alla högskolor är oroliga inför Högskoleverkets närgångna inspektioner. Lever vi upp till kraven på akademiska utbildning?
På en annan nivå är det möjligt att beskriva utbildningen som ett möte mellan utbildarnas ambitioner och de studenter vi möter. Vem är de? Vilka kunskaper har de med sig? Spelar sådant som klass, kön, studieerfarenheter hos studenterna någon roll för hur vi tänker om vårt uppdrag?
Ännu viktigare är det att förstå studenternas upplevelse av att möta högskolan. Tar vi hand om de studieovana grupperna – eller är de helt utlämnade till att hitta egna strategier i en alltmer akademiserad lärarutbildning? Vilka rättigheter till stöd ha de? I Bolognamodellens tid betonas studentens eget ansvar för sina studier och den framgångsrika lotsningsmetodiken med täta kontrollstationer ersätts av större examinationer med höga krav på självständigt tänkande.
Elisabeth Hultqvist och Michael Palme, forskare från Lärarhögskolan i Stockholm, har studerat mötet med lärarutbildningen utifrån ett studentperspektiv. Deras utbildningssociologiska studie ”Om de kunde ge oss en mall” ställer frågorna med skärpa. Nu kommer de till Malmö och presenterar sin rapport. Det är inte längre möjligt att blunda för de problem som studentgruppens sammansättning skapar.
Det handlar alltså om kvantitet kontra kvalitet, om jag tolkar dig rätt. Onekligen en svår balansgång, särskilt då politiker och opinionsbildare försöker framställa det förstnämnda som det sistnämnda…
GillaGilla
Nej inte bara kvantitet/kvalitet. Det går ju att se på invandrare, kvinnor och arbetare som undcerlägsna grupper som delvis hotar akademiens traditionella värden – men som kan l-y-f-t-a-s genom mycket stöd och lotsning.
Jag vill hellre se dessa grupper som en möjlighet att fundera över vad det är för typ av lärare vi utbildar. Vad är det västra tänkbara scenariot?
Att vi släpper ut någon som har problem med särskrivning och skämmer ut hela lärarkåren? Eller finns det annat som vi borde oroa oss för?
GillaGilla
Oh, den här typen av diskussion oroar med sin tendens till stigmatisering.
I)
Är lärarutbildningen en yrkesutbildning: hur kan man i så fall mäta lyckad genomgången UTbildning?
– Om tio år när studenten tillämpat sina kunskaper på fältet? Eller som resultat på examinationsuppgifter?
Är lärarutbildningen en traditionell blott reproducerande kunskapshögborg inom universitetet: hur kan man i sådana fall mäta lyckad genomgången utbildning?
II)
Om Lärarutbildningen ska lastas resultatet för hur hela skolsystemets produktion av elever ser ut, varför tillmäts inte Statsvetenskapen allt ansvar för brister i samhällsapparaten? Varför görs inte Socialhögskolan ansvarig för kriminalitet och social utslagning?
III)
Hur ska universiteten som maktrepresentant på allvar kunna överbrygga social stigmatisering på grund av kön, sexualitet, etnicitet och klass?
Hur ska de traditionella förtryckarfaktorerna överhuvudtaget få en rejäl utmaning i en tid när nästintill alla politiska incitament talar emot att några system i världen kan lastas för den enskildes val och/eller felval?
IV)
Hur ska Lärarutbildningen som en parallell kunna gestalta och exemplifiera Läroplanernas intentioner om en skola för alla (med tanke på att minska traditionell stigmatisering) när Bologna stramar upp mot likriktning av studenternas lärande?
V)
Varför har somliga hjärnor ett mindre utvecklat visuellt minne för hur särskrivningens regler ska verka? (Kan de inte hitta ett piller för det snart? Alt. skjuta av oss tidigt).
GillaGilla
1)
Kanske måste vi som arbetar här för vår självkänslas skull tro att vi inte enbart reproducerar. Men våra försök att skapa den nya tidens lärare är ganska krampaktiga och pompösa.
2) Det argumentet har jag inte hört förr. kanske har jag levt i den här världen så att jag upplever anklagelserna som ett normaltillstånd. Utan syndabockar blir livet så svårt.
3) Är det dags att ta avsked av bilden av högskolorna som en demokratiseringsfaktor? Klarar vi av att skiljas från den illusionen? Traditionen av bildning som ett redskap för klassresor är ju stark – men då handlar det om att den enskilde tar sig i-n i s-y-s-t-e-m-e-t . Inte att de lyckas förändra det.
4) Utmaningen ligger i att se om det finns någon gnutta frihet eller humanism i dessa lärandemål. Men tendensen är teknokratisk – allt går att mäta.
5) Det måste finnas andra brott som vi kan bestraffa. Rädslan hos lärarutbildare för att släppa igenom udda figurer är paralyserande. En bra särskrivning förlänger livet. Dessutom tycker jag att syftningsfel är klart underskattade…
tack för ditt svar – vi är nog obehagligt överens…
GillaGilla
Hjälp, jag syftar-fel, dessutom, ofta 😦
GillaGilla
Mitt bästa särskrivningsexempel är studenten som skrev om en tafatt lek – jag hade en svår stund innan jag förstod att hon menade tafattlek. (som är detssamma som kull, pjätt, datten o.s.v.)
Ett bra och upplyftande syftningfel är föreläsaren som talade om sekretess och sa
”Man behöver inte lämna ut känsliga uppgifter till studenter, bara för att de är smaskiga…”
GillaGilla