…ska jag också skriva arga artiklar i känsliga ämnen!
P-A Orstadius är pensionerad lärarutbildare och har starkt kritiska åsikter om det pågående vetetenskapliggörandet av lärarutbildningen som det idag tycks råda en uttalad politisk och facklig enighet om. Skola och samhälle släpper fram denna avvikande röst och det tycks ske med en viss tvekan:
Effekterna av forskarnas dominans inom lärarutbildningarna borde också närmare belysas.
I varje annan yrkesutbildning utgår man från de praktiska situationer, som kan möta den studerande i arbetslivet. Man ordnar inlärningssituationer, som kan bidra till att de studerande klarar dessa situationer. Så icke i Lärarutbildningen. Man utgår där i pedagogikundervisningen från teorier, som de undervisande forskarna ofta har svårt att anknyta till skolans vardagspraktik.
Omfattningen av pedagogikundervisningen har också skurits ner, bland annat till förmån för en obligatorisk utbildning i forskningsmetodik och uppsatsskrivning på C-nivå. Detta har givit forskarna mängder av arbetstillfällen som föreläsare och handledare. Om det leder till bättre lärare kan dock ifrågasättas.
Efter att ha undervisat i forskningsmetodik och ha examinerat något hundratal C-uppsatser är jag övertygad om att detta bara ytterst marginellt förbättrat kandidaternas förmåga att klara av lärarjobbet. Därtill kommer att denna forskarutbildning leder till att fler studenter fortsätter att forska.
Om tio år är jag pensionär. Det ska bli spännande.
Jag undrar hur många ord det finns för att dölja den här formen av sortering – eller som det kallas i artikeln: “organiserad mobbning”. Begreppet “repetitionsklass” var nytt för mig.
Tysta tankar 