Nu har jag bloggat i snart två månader och det börjar kanske bli dags att summera. Vad är det här för genre egentligen? Det finns något pretentiöst och självbelåtet med detta intresse för de egna tankarna som jag inte riktigt har tänkt igenom. Och egentligen tror jag att detta är själva poängen med en blogg – att inte fundera över om tanken är rätt eller fel, skadlig eller nyttig, ond eller god. Det snabba spontana är viktigare än att vara genomtänkt och briljant analytisk. Ilska vinner över artighet. Överraskningen är den enda regeln. Hulken på Kiviks marknad.

Men ändå – självreflektionen är grundtonen och då uppstår frågorna om
– för vem?
– i vilket syfte?

Om utgångspunkten är en längtan efter autenticitet så kan det vara ganska krävande med detta ärlighetskrav som riskerar att vara kokett poserande. Har jag som bloggare en uppphöjd position som ger mig rätt att avkunna moraliska domar om allt från högt till lågt? Eller är bloggaren mediasamhällets sista utpost i näringskedjan? Vi som inte viger våra liv åt att bli publicerade i vetenskapliga tidskrifter eller sörjer över att DN debatt ratar våra inlägg – för oss är bloggen en befrielse som inte lovar läsaren någonting. Allt sker på egen risk och utan risk är det ointressant. Läsaren är en bifigur – och effekten av det skrivna är inte en del av någon kalkyl.

När informatörerna talar om studentbloggarna som ett rekryteringsredskap så håller jag med, men det handlar inte om att de ska skriva om hur trevligt livet på Högskolan är. Den viktigaste vinsten är att Malmö högskola litar på studenterna och skapar utrymme för oförutsägbarhet på sin hemsida.

Fåfänga ja – bilden nedan är tagen på en frisörsalong i Indien där jag blev pålurad en total ansiktsbehandling. Aldrig har jag utsatts för en sådan kompakt omsorg av krämer, ångbehandling, gurkskivor, huvudmassage och näshårstrimning. Jag var nog ganska generad – men gillar bilden av mig själv i ansiktsmask. Nervöst utlämnad till fnissande indier ser jag mig i spegeln som en dragqueen i det fördolda eller en turist som tappat kontrollen.

Så ser jag på bloggens möjlighet – en lek med identitet och ett försiktigt steg ut i vilsenhet

I organisationsteori finns försök att mäta kvalitet genom graden av öppenhet. Vad är möjligt att diskutera? Och vad får vi absolut inte prata om? I en teori om lärande organisation finns en romantisk bild av ett pågående samtal och att hierarkierna inte är betydelsefulla när det gäller att värdera tankar.

Någon anonym tjänsteman på Länsstyrelsen beskrev arbetsplatsen som en “tystnadens förvaltning” (länk)och antagligen hade skandalen kring hanteringen av internrevisorn kunnat desarmerats om styrelsen hade lyssnat på fler än ledningen. Nu exploderade nyheten välförtjänt rakt upp i ansiktet på dem som var angelägnast att lägga locket på. De inhyrda konsulterna kunde inte styra utvecklingen. Läxan är tydlig: öppenhet lönar sig – hälsan tiger inte still.

Mina 25 år i förskola var ganska stillsamma. Vi var ofta överens om vad som var viktigt och det fanns en stark vilja i arbetslaget att hitta den minsta gemensamma nämnaren för att komma vidare. Längtan efter harmoni var ibland starkare än lusten att pröva om ett argument verkligen höll. Någon gång var denna koncensualism svårsmält och ofta längtade jag efter lite större öppenhet.

När jag började på högskolan trodde jag att akademin var en sokratisk arena för att i respektlös anda utsätta varje sanning för dess motsats. Det var ganska naivt. Men jag menar fortfarande att det är onödigt tyst. Viktiga frågor avgörs i slutna rum och det är sällan som verkliga rådslag sker där frågor genomlyses förutsättningslöst.

Därför är det med viss bävan jag försöker diskutera frågor om lärares handlingsutrymme/handlingsfrihet med studenter. Frihet och delaktighet innebär ju också ett visst mått av ansvarstagande – och i förlängningen ett möjligt mått av skuld om det går fel.

Min teori är enkel:
1) De som trivs i skolan gillar att lyda
2) De som trivs i skolan väljer ofta att bli lärare
3) De som trivs bäst och gillar att lyda mest – blir ofta lärarutbildare!

Så om vi har ett helt hus fullt av lydiga människor – (som är djupt koncentrerade på att hitta koden för det korrekta) vilket behov av intranät/debattforum finns det då? Antagligen inget alls eftersom varje öppen åsiktsskillnad skulle kunna rubba den ömtåliga harmonin – och bilden av att vi har full kontroll.

Idag var jag på ett möte där vi diskuterade det faktum att vi antagligen är en av norra Europas största arbetsplatser utan intranät. Ett argument var att vi ändå inte har några hemligheter. Ett annat argument är att vi har så många hemligheter att vi till varje pris måste skydda oss mot en ondskefull press som skulle se dessa sprickor som tecken på svaghet.

Kan dessa båda positionerna förenas?