It should have been me!

romantik.jpgEtt av soulmusikens mest känslofyllda ögonblick (och det finns en del…) är när Gladys Knight skriker ut sin vrede och besvikelse över att mannen hon älskar är på väg uppför altargången för att gifta sig med en annan kvinna.

Ungefär så känner jag inför schlagerfestivalen (jag vet att den har ett annat fånigt namn också)

Det finns bloggar som frossar i personliga misslyckande och koketterar med förnedrande situationer. Jag vill inte vara en del av detta, men en gång skickade jag in ett bidrag till den svenska uttagningen och hade så smått börjat planera scenklädsel, frisyr och koreografi när resultatet publicerades.

Det var tungt att läsa namnen på de tio låtarna som gått vidare. Jag hörde till de c:a 2000 ratade. Besvikelsen var svår men uthärdlig – tills den kväll då jag hörde de sånger som verkligen gått till final. Då framstod förnedringen i fullständig klarhet.
– Om de här bidragen hade gått vidare… Hur dåligt var då inte mitt????

Så nu tar jag långsamt farväl av drömmen och inser att min tid som schlagerartist och kompositör är över. Jag kommer aldrig att stå på scenen i fjäderboa och trikåer eller som Marianne Faithfull  skulle ha sagt:
– I´d never drive through Paris in a sportscar with the warm wind in my hair

Däremot kan man ju ha ett liv utanför schlagerfestivalen – åtminstone 364 dagar om året (fast det har blivit svårare nu med den utdragna uttagningen!)

Färgblind – smaklös – lycklig

sky.jpg

När jag gick i femte klass testades jag och misslyckades. Jag var färgblind. Besvikelsen var svår och jag minns fortfarande vanmakten i att inte kunna urskilja siffran bland prickarna. Inte lokförare – inte pilot.

Några dagar senare satt hela klassen och arbetade under tystnad. Då smyger fröken fram till min bänk och frågar med en känslosam teaterviskning
– Hur är det egentligen att vara färgblind?

Frågan var säker ärligt menad men alldeles omöjlig att besvara. Hur skulle jag veta något om hur det är att inte vara färgblind? Mitt sätt att se världen var (och är) det normala för mig och tanken på att andra ser och upplever världen på något annat sätt djupt förvirrande – men också nyttig. En påminnelse om att våra sinnen är bedrägliga vänner och att vi är fångade i våra privata tolkningar av dessa intryck.

Frågan är också om jag har verkligen har fel – tänk om det är jag som ser färger på ett riktigt sätt! Det populistiska alternativet (att majoriteten vet bäst) har fått en ihålig klang sedan Lasse Brandeby var med i Let´s dance och vann folkets kärlek som bäste dansare.

Hmmm – bilden är tagen på Österlen förra sommaren och det mystiska molnet har jag skruvat upp lite genom att manipulera bilden. Men den är sann för mig…

Vår kloka professor…

juno.jpg…Ingegerd Tallberg Broman har skrivit två viktiga debattinlägg. Det ena tillsammans med Ingrid Pramling och Gunilla Dahlberg i Göteborgsposten. Det andra tillsammans med Maria Sundkvist i Sydsvenskan .

Läs, läs, läs!

Andra bloggar om: , , , ,

Mullvadar kan man lita på

mullvad.jpgIbland lär man sig viktiga saker! Under min förskollärarutbildning mötte jag Stig Erberth. Han var biologilärare och visade mig skillnaden mellan mullvads- och sorkhögar. I en mullvadshög är hålet i mitten (eftersom mullvaden knuffar upp jorden) medan sorken gräver ut jorden bakåt – alltså hamnar hålet i sidan av högen. Dessa kunskaper ser jag som helt avgörande och alla som menar att fakta är ointressanta – de har inte varit i naturen med Stig och hört honom berätta om smådjurens fortplantning och avföring. Genom att sätta ord på företeelsen blir den verklig och gripbar.

Kanske är det inte kunskaperna som lockar mig utan bilden av en pedagog som brinner för något. Jag brukar avfärda studenternas behov av förebilder med att lite arrogant förklara att de får skapa egna bilder – men om man aldrig har träffat någon verklig pedagog… Då kan det vara svårt att förstå hur det kan vara.
Dessutom har jag ibland spelat ut ämneskunskaper mot “pedagogiskt förhållningssätt” på ett slarvigt sätt. I biologin tycks de mötas på ett problemfritt sätt. Kunskapen tycks vara ett fundament för engagemanget. I min värld ska en lärare kunna känna igen minst tio träd.

Annars tog jag bilden av mullvadshögarna för att hylla Bodil Malmstens blogg. Hon tycks befinna sig i ett ständigt krig med dessa fascinerande skadedjur. Jag har också känt mordlystnaden bulta i kroppen när en (eller är de hundra?) mullvad lyckas förvandla gräsmattan till en bombmatta.

Små, söta och blinda gräver de gångar och hoppats att någon larv ska ramla ner. Beredda att strida för sina revir till sista blodsdroppen. De är som människor.

I spionromaner är mullvadarna ytterst gåtfulla och ofta dubbelt förrädiska. I min värld kan man lita på mullvadar. Så länge hålet är mitt i högen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Studentinflytande – det vill alla ha!

stickahog.jpgNär jag gick min utbildning på 70-talet föreslog jag att studenterna skulle betygsätta sina lärare. Det var nog tänkt som ett försök att aktualisera maktfrågor och en vilja att försöka granska kvalitet från ett studentperspektiv. Lärarna värjde sig kraftfullt och menade att de skulle bli utlämnade på ett obehagligt sätt.

Idag fick jag ett brev från en student som funderade i samma riktning och skickade länkar till USA som pekade mot denna form av studentinflytande:

http://www.ratemyprofessors.com
http://www.ratemyteachers.com/

Och nu är det jag som försvarar mig mot detta betygsättande. Mitt motstånd är lite grumligt och jag ska försöka bena ut det för mig själv

1) Jag är misstänksam mot alla former av betygsättning eftersom de reducerar komplexitet till en uppsättning banala (eller svårbegripliga) kriterier

2) Lärares främsta uppgift är att vara lojala mot examensordningen och det offentliga uppdraget. Den här sortens mätningar skulle kunna urarta till popularitetstävlingar och hindra oss från att ta svåra men nödvändiga beslut. Om alla är nöjda så misstänker jag att undervisningen har legat på för låg nivå och inte varit tillräckligt utmanande.

3) Verkligt inflytande bygger på långsiktighet. Då måste studenterna vara beredda att gå in i beslutande strukturer på enhets- och områdesnivå. Idag är utbildningen så komplicerad att försöken med inflytande i kurserna kommer i konflikt med kraven på tydliga examinationsformer, tidiga scheman och fastställda litteraturlistor. Den enskilde läraren har ingenting att förhandla om. Allt är redan bestämt och eftersom alla kurser bygger på varandra kan vi inte lyfta ut moment någonstans.

Jag tror att modellen skulle vara mindre korrumperande om vi hade ett system som tydligt skilde på undervisning och examination – men då skulle kvalitetssäkringen vara betydligt effektivare genom koppling till resultat (bra resultat= bra lärare)

Nu inser jag att detta blev ett riktigt tråkigt inlägg som inte alls andas tilltro till studenternas vilja och förmåga. Jag ber om ursäkt och vill särskilt tacka de studenter som tog sig tid att möta Högskoleverkets representanter för att samtala om dessa frågor.

Skolans förmåga att hantera besvikelser

mats.jpgKK-stiftelsen har en utmärkt blogg om datorer i skolan. Där läser jag om besvikna lärare i USA som upptäcker att datorer inte löser alla problem. Antagligen kommer samma tankar spridas hit.

Frågan är vad det är för förhoppningar som har grusats och Stefan Pålsson ställer de viktiga frågorna i sin kommentar: Vad ska vi ha datorerna till egentligen? Den alltomslutande framstegsoptimismen har varit en plåga och nu kommer reaktionen. Och den har varit i säck innan den kom i påse…

Jag ser fram emot att slippa slentrianmässiga powerpointpresentationer med swischande rubriker de närmaste tio åren.

Att försvara en verksamhet?

b9.jpg

Jag arbetar på Malmö Högskolas lärarutbildning. Ibland möter jag lärare, handledare och samordnare i mitt mentorsuppdrag. De ställer ofta frågor som ställer mig helt och jag förbryllas av att det tycks finnas en bild av högskolan som en väloljad maskin där alla har koll på alla delar och det finns en stor plan i bakgrunden. Stammande brukar jag förklara att jag inte känner till detaljerna i just den kursen – men att jag naturligtvis ska undersöka saken och framföra åsikten.

Senast hamnade jag i en situation där jag förväntades förklara varför lärarutbildningarna med inriktning mot förskola och grundskolans tidigare år inte kommer att ske på avancerad nivå (enligt regeringens förslag) och om vi har tänkt igenom vilken statussänkning detta innebär. Och om det var rimligt att den redan snåla forskningen om små barns lärande ytterligare marginaliserades?

Jag försökte inte ens.

Mystik – kontroll

peter.jpg
En gång om året städar vår bostadsförening. Vi röjer i trädgård och slänger konstiga saker från källaren i en container. I år justerar vi porttelefonen. Signalen ska vara lagom hög. Lägenhetsinnehavaren ska kunna höra vad personen på gatan säger. Det är bra om porten är öppen en stund efter att öppningsknappen har tryckts in.

Peter står på gatan och trycker på knappen. Janne är i sin lägenhet och försöker släppa in. Tomas är i källaren och skruvar på olika reglage. Jag står i trappen och försöker hålla ihop kommunikationen. Trial and error i sista stadiet – ett tag fungerar ingenting, men efter en timme kan vi höra varandra om vi skriker och trycker örat mot porttelefonen. Vi har inte gett upp. Än.

Jag har en svaghet för skruvade symboler – kanske är lärarutbildning en sorts port som vi utbildare ska försöka ställa in så att rätt personer lyckas passera. Vi ändrar på kursplaner, litteraturlistor och examinationsformer. Ibland fungerar det. På ett mystiskt sätt. Men det vore fel att påstå att vi har full kontroll.

Andra bloggar om: , , ,

Den “ohyggliga” värdegrunden

ko.jpg

I Norge används ordet “hygge” både som verb och substantiv. Man kan hygge sig och ha hygge – ungefär som att mysa och ha mys. Det betyder ungefär att man umgås med någon som delar ens värderingar. Gemenskapen har vissa underförstådda villkor.

I Danmark finns ett beryktat och svårt romantiserat gemyt. Många svenskar suckar längtansfullt över de trevliga danskarna som umgås med likasinnade över en bajer på krogen. Enligt Jaques Werup (läs Hemstaden)är det danska gemytet i grunden germanskt. Något man utövar med folk som liknar en själv när det gäller utseende och värderingar. Generositeten gäller den egna gruppen. Främlingsfientligheten pyr under ytan.

I Sverige har vi skolans värdegrund som är vår motsvarighet till detta nordiska tvångsmys. När jag städade bland mina papper hittade jag anteckningar från Torbjörn Tännsjös föreläsning förra året. Han gör grundligt upp med denna konstruktion och jag hade trott att genomslagskraften i hans tankar (se länk) skulle vara större. Jag hade fel – enligt mig tuffar normativiteten på obesvärat och de motsägelser som finns i värdegrunden hjälps vi åt att dölja. Värdegrunden handlar inte om att man ska vara snäll och hjälpsam. En lärare bör vara medveten om vilka djupare värderingar som ligger bakom en handling. Ett sätt att förstå detta kan vara hemsidan the Political compass som ger ledtrådar till var du hör hemma.

Alternativet är allmän trevlighet och sunt förnuft. Risken finns att detta neutrala alternativ ligger väldigt nära makten. Lärarnas beredvillighet att underkasta sig en statsmoral eller statsfilosofi diskuteras inte ofta.

Kanske kan Jan Björklunds förslag röja upp i detta oproblematiska träsk av tvångsmys och en diskussion om värderingar bli nödvändig ? Risken finns att vi glider in i detaljstyrningen med ett lättat leende – allt blir ju så mycket lättare om någon annan tar ansvar.

far.jpg

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Nationella prov överallt och hela tiden?

suggor.jpgJan Björklund har slagit till igen och presenterar ett nytt förslag om nationella prov i de elva teoretiska ämnena. Syftet är att skapa större rättvisa och medlet är som vanligt kontroll och centralstyrning. Effekterna kommer att bli förfärliga och jag anar ett scenario där all undervisnings syfte blir att försöka gissa vad som kommer på provet. Resultaten där kommer att vara avgörande för skolans ekonomi och status. Försök med elevinflytande och tematiskt arbete kommer att avfärdas som flum. Rädslan för att eleverna inte ska vara rustade kommer att sippra ner genom systemet och snart kommer uppnåendemålen att prägla förskolans arbete. Domedagen är nära.

Major Björklund har en viss retorisk skicklighet. Han hänvisar till kritiken mot treämnesskolan (matte, engelska, svenska) och argumenterar för att det är viktigt att öka de andra ämnenas status. Bra sagt – men uselt tänkt!

I stället reser han en mur mellan “de teoretiska” och “de praktiska” ämnena som inte tycks omfamnas med samma iver. Skolministern har inte förstått att bild och musik inte är färdighetsträning eller rekreation utan ytterst krävande intellektuella ämnen som berör centrala delar av våra liv och våra sätt att tänka runt våra erfarenheter. Form, innehåll, erfarenhet, gestaltning, mediering, tolkning, mening, tecken, möte och så vidare…. sådant finns inte när majoren försöker skapa ordning i leden. Det är fakta, fakta och åter fakta som ska rädda oss ur krisen – kryddat med en rejäl nypa diciplin förstås. men den kommer kanske av sig själv när de estetiska ämnena har marginaliserats från skolan?
ut.jpg
Andra bloggar om: