Jag är en ganska konservativ musikälskare som har stora svårigheter med att acceptera andra artister än Neil Young, Van Morrison och Bob Dylan. Motvilligt upptäcker jag ny musik men har en tråkig tendens att jämföra alla sångerskor med Billie Holiday och Aretha Franklin.
Sådana som jag behöver hjälp att upptäcka världen. Stort tack till Jan Anders tipsade om nya P2 och Kalejdoskop. I mitt nästa liv ska jag bli pakistansk sufisångare. Lyssna på den 10/4!
Jag säger bara: Aldrig mer Mix Megapol!
Svenska dagbladet hyllar den nya genuspedagogiken – det gör inte jag.
Jag har arbetat som förskollärare i 25 år. Att vara man i en kvinnovärld innebär en hel del utmaningar. Jag var bekymrad över den utformningen som den förra regeringens jämställdhetsarbete tog – men är ännu mer oroad över den Jan Björklunds ointresse för frågor kring förskola. Följande text är ett privat utkast till remissvar som jag hittade i en mapp.
Delegationen har haft ett komplext uppdrag och problemen att beskriva verksamheten och föreslå förändringar har inneburit förenklingar som tyvärr tvingar oss att fokusera på vissa brister i utredningen. Detta innebär inte att vi (pluralis majestätis…) ställer oss utanför den grundläggande ambitionen som skulle kunna sägas vara att minska orättvisor och förtryckande stereotypier.
Ett genomgående problem är att utredningen beskriver förskolan som en könsneutral arbetsplats. Författarna väljer att inte se de komplikationer som den 96-procentiga kvinnodominansen innebär. Bilden av förskolan som en agent för de goda krafterna i samhället tycks vara nödvändig att bevara och med en sådan agenda blir bristen på mångfald inget avgörande problem. Nu ligger fokus på genus – men det skulle också kunna vara en fråga om klass eller etnicitet.
Utredarna tycks vara starkt upptagna med att INTE diskutera frågan om de icke närvarande männen. Efter 55 välskrivna sidor som eftertänksamt tecknar en historisk bild av utvecklingen inom fältet byter texten karaktär och får öppet retoriska förtecken. När författarna polemiserar mot insatser som skulle öka den manliga delen av personalen väljer man att göra det genom att förlöjliga någon icke angiven motpart
”Vi delar inte uppfattningen om att män måste in i förskolan enbart på grund av att de är män. (a.a. s. 56)”
Det är ytterst oklart vem som är målgruppen för detta svepande påstående, men vi tror att behovet av att distansera sig från denna hållning (som möjligtvis skulle kunna tolkas som en biologistisk ståndpunkt )leder till låsningar som hindrar en konstruktiv dialog om de problem som svensk förskola och skola står inför. Utredarna tycks ha haft ett starkt behov av att inte romantisera bilden av män som undergörare eller befriare. Denna hållning leder tyvärr till att analysen av förskolan blir bristfällig.
I den bästa av alla världar är förskolan god och blotta tanken på att män skulle tillföra något tycks vara starkt hotfull mot utredarnas världsbild. Skräcken för biologismen skapar en hållning som leder in i en intellektuell återvändsgränd. Männen är välkomna – men enbart på den förhärskande kulturens villkor. De är möjliga att acceptera om de anpassar sig till den givna ordningens regler – och då som exempel på ”den nye mjuke mannen”.
Agendan är att inte att förändra förskolan som kultur. Det är mannen och pojkarna som är objekt i denna process. Utredarna är starkt normativa och synen på genus och könsroller pendlar mellan önsketänkande och behaviouristiska förklaringsmodeller.
I kapitel tre slår utredarna fast att läroplanens skrivningar har haft en avgörande betydelse för de vuxnas förhållningssätt till barnen. Detta påstående vilar på lösan grund och är ett uttryck för vaga förhoppningar. Men personalen har ett uttalat uppdrag att motverka stereotypier och traditionella könsroller. Oklarheten kring vilka mönster som är uttryck för stereotypier är besvärande. Är alla roller ett uttryck för patriarkal underordning? Risken finns att en sådan långt driven strukturalistisk teoribildning reducerar alla aktörer till offer. Hjältarna skulle då vara de medvetna goda genuspedagogerna som ska befria och medvetandegöra offren för denna könsmaktsordning.
Textens generaliserande karaktär är 
besvärande och försöken att beskriva mönster i svenska förskolor andas tyvärr fördomsfullhet och skräck inför allt som skulle kunna tolkas som könskodade aktiviteteter. Utredarna väljer att framställa pojkar som förövare och flickor som offer. Personalen ses som omedvetna och i starkt behov av statlig styrning och upplysning. Den sociala ingenjörskonsten firar triumfer.I sin iver att hitta mönster väljer utredarna att förenkla idetitetsskapandets komplicerade processer till en enkel imitativ process. Behaviouristiska förklaringsmodeller som betonar det enkla belönings/bestraffningstänkandet spelas inte ut mot andra försök att gestalta könssocialisation. Teoribildningar som försöker kombinera psykodynamiska och familjesociologiska modeller (Chodorow, Badinter m.fl) väljs bort till förmån för lättköpta teorier om identifikation och diffusa medieteorier. Ivern att ställa sig på det godas sida reducerar barnet till ett objekt för statlig ideologi om könsneutral uppfostran i könsneutrala förskolor – administrerade av kvinnliga pedagoger.I kapitel fyra låter författarna ljuset spridas över det goda landet Sverige och dess förträffliga jämställdhetsarbete. Projekten i Gävle och efterföljande kommuner bärs upp av en grundläggande naiv instrumentalism och tycks vilja förenkla barns identitetsskapande till en träning i beteenden. Tanken på att genom könsuppdelade grupper och kompensatoriska åtgärder äger ingen vetenskaplig bas och är djupt oetiskt ur ett humanistiskt perspektiv. Med vilken rätt tar sig dessa pedagoger sig friheten att skapa nya normer för hur pojkar och flickor ska vara? Retoriken talar om att skapa frihet för individen att välja – i praktiken lär sig barnen vilka beteenden det är som är socialt godkända.
Delegationen har beviljat medel till många projekt som har imiterat detta upplägg och utfallet visar inga bestående konsekvenser när det gäller djupare mönster. De rapporter som har gjorts har ofta karaktären av tillrättalagda beställningsverk och uppvisar stor lydighet inför det politiskt korrekta. Delegationen har härigenom tyvärr snarare motverkat än stimulerat jämställdhetsarbetet i Sverige. Intentionerna kan sägas ha varit goda men ofta tycks projekten ha haft en direkt förtryckande karaktär. I stället för att uppmuntra till mångfald har könskodade beteenden skuldbelagts och miljöer och leksaker som skulle kunnat associerats till kön har tabuiserats.
Frågan kvarstår: Vad är det egentligen för sjukdom som delegationen avser att bota? Är det moraliskt rätt att behandla en patient som saknar sjukdomsinsikt?I vissa fall har projekten lyckat engagera personalen och i de fall det egna förhållningssättet varit en del av processen anar vi en större framgång och en varaktighet i resultat.
På sidan 167 försöker delegationen värja sig mot den normativa undertonen i projektet och framställer genusarbetet som en fråga om valfrihet. Maktanalysen haltar dock och bilden av pojkarna som förtryckare gör att försöken att beskriva de egentliga förhållandena riskerar att bli bekräftande. Det är möjligt att genusglasögonen skymmer andra aspekter av förskolans problematik. Bilden av den treårige pojken som en utlöpare av det talibanska patriarkatet kontrasterar skarpt med den utsatthet många pojkar upplever i förskolan.I kapitel sex föreslår delegationen ett antal åtgärder. Dessa placeras på statlig central nivå och som utförare av en certifiering föreslås Skolverket och Myndigheten för skolutveckling. Från Malmö Högskola menar vi att det vore olyckligt med en centralisering av denna verksamhet och att RUC är den aktör som har bäst förutsättningar att skapa en aktivitet underifrån. Jämställdhet uppifrån är ingen bra idé och vi riskerar att skapa en kraftfull motreaktion om direktiven sker utifrån centrala positioner.
Delegationen föreslår även att Skolverket får ett utökat tillsynsansvar – vilket tycks vara ett förslag som måste relateras till de nya direktiv som styr Skolverkets insatser från förskolan till skolan. Förskolan befinner sig idag inte i samhällets öga och om direktiven skulle ändras är det möjligt att andra aspekter av förskolans verksamhet skulle prioriteras politiskt.
I avsnitt 7.2 återupptar delegationen sin förvirrade retorik kring vad det är män skulle kunna tillföra förskolan. Eftersom förskolan inte är ett ämne för analys väljer 
författarna att inte beskriva förskolan som ett fält av inre konflikter. Män som går in med en medveten strävan att förändra förskolans struktur och tänkande tycks inte existera i delegationens tänkande. I stället riktas uppmärksamheten mot en grupp som tycks vilja rida på sitt kön och som förutsätts vara yrkesmässigt inkompetenta. De lyckade projekten för att rekrytera män till skola och förskola i Malmö uppmärksammas inte. I stället väljer författarna att (utan empiriskt underlag) sprida myter om män som smitare och karriärister (jfr s. 213). I svepande ordalag tar delegationen avstånd från pedofiljakten men citerar ändå oroliga förskolechefer.
I avsnittet 7.2.5 föreslår delegationen åtgärder för att höja andelen män i förskolan. Vi tror att dessa behöver kompletteras med nätverk och fadderverksamhet för nyutbildade män som riskerar att marginaliseras på sina arbetsplatser – men även under sin studietid.
I avsnitt 7.3.3. föreslår delegationen en satsning på genuspedagoger. Det är oklart vilka styrmedel det är som skulle verka för denna reform och innan innehållet är klargjort är det svårt att beskriva formerna för denna insats.
I avsnittet 8.1.2. kritiserar delegationen formuleringar i examensordningen och det framstår som givet att det är djupt olyckligt att vi lärarutbildare ska examinera studentens förmåga att ”inse betydelsen av könsskillnader i undervisningssituationer…” Antagligen kommer denna formulering inte att återfinnas i den nya högskolelagtexten.
Delegationen väljer också att lyfta fram problem i konstruktionen av den nya lärarutbildningen och tycks kritisera utformningen från två håll. Dels råder stoffträngsel och alltför mycket styrning – men å andra sidan kontrolleras inte studenterna tillräckligt och en del studenter släpps ut utan grundläggande genusfärdigheter. Vi bedömer att studenterna idag arbetar med genusfrågor inom många kurser och att Malmö högskolas perspektivarbete innebär en garanti för att frågorna inte glöms bort.
Som helhet är delegationens arbete alltför hårt styrt av politisk korrekthet. Beskrivning och analys är tyvärr ofta ytliga och ibland direkt felaktiga. Det mästrande och förnumstiga tonfallet gör att delegationens ibland kloka förslag riskerar att drunkna i utredarnas retorik. Redovisningen av genomförda projekt ger en del exempel på “rena stolleprov” och må barmhärtighetens slöja vila över dessa.
Jämställdhet är en alldeles för viktig fråga för att begravas i detta nomativa moras av fördomar och naiva förhoppningar.Vi rekommenderar att regeringen tillsätter en ny utredning med direktiv som utgår från lokala initiativ och med en öppnare syn på hur könssocialisation går till i ett postmodernt samhälle.
Vi diskuterade Högskoleverkets undersökning som återger studenters beskrivning av sina arbetsinsatser. En del högskolor låg runt 40% och detta inbjuder naturligtvis till att arbeta samtidigt. Siffrorna är problematiska att tolka ur många aspekter. Som lärare möter jag ofta studenter som är helstressade och menar att det ställs för höga krav och att de varken har tid att läsa eller reflektera.
Egentligen är jag nog mer bekymrad över att vi mäter kvalitet i kvantitativa termer. I brist på metoder som beskriver lärandets villkor fokuserar vi på denna mätbarhet i tid. Vi kan naturligtvis göra 40 timmars närvaro obligatoriskt och kontrollera alla böcker med quizfrågor – men få tror att utbildningen skulle bli bättre av detta.
Mitt verkliga engagemang sparar jag till frågan om innehåll och studenternas upplevelse av detta. Om vi beskriver det i två dimensioner (lätt/svårt, roligt/tråkigt)framträder fyra fält
1) Lätt och roligt
2) Lätt och tråkigt
3) Svårt och tråkigt
4) Svårt och roligt
En verkligt spännande undersökning vore att beskriva hur stor del av tiden som studenternma befinner sig i den fjärde kategorin som ligger nära det som kallas flow. Utmanade, adrenalinstinna, frustrerade och lyckliga över att befinna sig i en situation som kräver deras fulla engagemang. Problemet är kanske att om man varit där en gång är det svårt att nöja sig med mindre.
Följ länken för en illustration av vad jag menar (Quicktime)
Min poäng är att det finns en lust i att anstränga sig och att vi ibland gör studierna lite för tillrättalagda för studenterna. Då blir det liksom vårt fel när de misslyckas och den stolthet de borde känna över sina kunskaper reduceras till en glädje över att passa in i våra mallar
Idag har jag mött samordnare på partnerområdesdag. Det innebär att de får information om vad som är på gång och det brukar vara mycket. Särskilt med nya kursplaner, Bolognaprocesser och progressionsredskap. Vi diskuterade samarbete och hur vi skulle kunna skapa nya former för utbyte.
Ett förslag var att vi skulle plocka ut guldkornen från de samlade litteraturlistorna i någon sorts kanon som representerade essensen av all samlad visdom i detta magiska hus. Jag blev nästan generad av denna tilltro till att vi som jobbar här skulle kunna tillföra något till skolornas utveckling på detta allmänna sätt. Samtidigt är det naturligtvis djupt glädjande (och lite rörande) att det finns en tilltro till att Lärarutbildningen representerar användbar kunskap. Men innerst inne skrämmer det mig. Vi är en del av staten och lånar glans från makten. Vi representerar det rätta – och böcker som rekommenderas av LUT kan inte vara helt fel! I en värld där allt svajar kanske det finns ett behov av upphöjd auktoritet – men jag vill inte vara en del av detta.
Däremot vill jag gärna föra samtal kring vad skolorna behöver och om det finns någon möjlighet för oss på LUT att hjälpa till. Men de samtalen måste föras i en helt annan anda. Vi har inte svaren – och särskilt inte på frågor som inte har formulerats!
Michael Jackson förnyade videokonsten med Thriller. Idag visade jag filmen för studenter och det var ganska kraftfullt.
[YOUTUBE=http://www.youtube.com/watch?v=vKPnk0jOGfs]
Temat var “ungdom” och dialogen mellan Michael och den oskuldsfulla flickan är rörande.
-I´m not like other guys…
De orden har liksom fått en helt annan laddning efter 25 år. Frågan är om flickan i videon verkligen har någonting att frukta? (Länk till andra halvan)
Landets högskolor är beroende av att locka till sig studenter. Just nu går många lärare omkring och är nervösa inför höstens antagning. Tänk om den rådande högkonjunkturen får landets ungdomar att välja de snabba pengarnas väg i stället för att belasta sina liv med tunga och dyra studier? (Nåja dagens lätt deprimerande undersökning om hur mycket tid studenterna egentligen lägger ner kanske gör frågeställningen mer komplicerad…)
Ett alternativ är kanske att använda samma rekryteringsmetoder som engelska flottan på 1700-talet. Patruller samlade ihop de fullaste från krogar och bordeller. Nästa dag vaknade de ute till havs med huvudvärk och en strikt diet av skeppsskorpor framför sig.
Kanske vore det läge att skicka ut en buss till MFF:s nästa hemmamatch och kidnappa en läktarsektion. (helst ståplats!!!) Samtidigt löser vi tre svåra frågor genom att rekrytera grupper som bryter mot vår traditionella typologi: Svensk, Medelklass, Flicka.
Lärarutbildningens studenter har mentorer under sin verksamhetsförlagda tid. Jag är mentor. Vi besöker studenterna och sätter betyg. Den dubbla rollen av att vara stöd och domare gör relationen problematisk. Ibland träffas mentorer för att diskutera frågor kring detta uppdrag. Då får vi listor på lämpliga ämnen och en uppmaning att skriva protokoll med ställningstaganden. Här kommer mitt eget lilla protokoll:
Frågeställningar:
Mentorns besök i studenternas verksamhet frekvens och omfattning
Vad är det för fråga? Vi behöver inte fler regler som styr vår verksamhet! Varje försök att skapa ordning och rättvisa genom direktiv förminskar mentorns ansvar. Vi får ett visst antal timmar för att genomföra ett uppdrag och bör själv kunna prioritera inom detta. Annars ska vi inte arbeta här!
utformning av det efterföljande samtalet
Vad är detta för fråga? De flesta har nog en bild av ”det goda samtalet” som sker i respektfull ton med innehållsligt fokus på centrala frågor och jämställd anda. Behövs det regler här också? Eller är det någon som inte tror det är viktigt?
handledarens/arbetslagets roll
Vad är det för fråga? De flesta menar nog att vi måste lyssna noga på handledare/arbetslag men att vi till sist måste ta det fulla ansvaret för att betygssättningen sker utifrån det regelverk vi är anställda för att följa.
Besökens betydelse för bedömning och betyg etc
Vad är det för fråga? Underlaget för betyg är observationer, samtal med student, ev. uppgifter och aktivitet på mentorsdag. Behöver vi procentsatser för att kvanitfiera dessa delar?
Den dubbla behörigheten inom lärarutbildningen (se bilaga) med fokus på de POSITIVA bitar. Kan vara bra att ha bakom sig vid möten med partnerskolorna.
Varför ska vi fokusera på de positiva bitarna? Vi kanske har rester av intellektuell trovärdighet att försvara och då bör vi kunna visa även tveksamhet i mötet med fältet. Detta är en svår fråga och vi bör inte medverka till att banalisera den!
Hur kan vi samtala med studenterna och arbeta med reflektion och analys?
Vad är detta för fråga? Vi kan sitta i ring, vi kan stå längs väggen, vi kan springa omkring och kasta bollar på varandra….
Hur får vi progression i dessa samtal?
Vad är detta för fråga? Vems progression är det vi letar efter? Ett säkert sätt att förminska studenterna är att rita kartor över i vilken ordning begrepp ska introduceras och försöka rationalisera deras utveckling. Kanske finns det ett värde i att försöka träna på att skilja mellan, upplevelse, erfarenhet, beskrivning, tolkning, analys, reflektion, uttryck, gestaltning och så vidare – men min fasta övertygelse är att detta måste ske i ett mycket konkret sammanhang. Sker inte alla samtal i en form av progression – är det möjligt att bada två gånger i samma flod?
Vad lägger vi in i begreppet reflektion vid bedömning?
The million dollar question! Vi har ideologiserat begreppet ”den reflekterande praktikern” i så hög grad att vi inte ser det som möjligt med isolerad praktisk pedagogisk färdighet. Bevisbördan ligger på studenten
1) Du ska kunna undervisa
2) Du ska kunna tänka
3) Du ska kunna bevisa det i en form som din mentor förstår – och undervisningen räknas inte
Jag har problem med att diskutera stora och svåra frågor på beställning. Frestelsen att skriva det politiskt korrekta i protokollet är alltför stor i denna ängsliga högskolevärld där vi så gärna vill vara till lags och visa oss kloka och mogna.
Tack bloggen – nu känns det mycket bättre!
Ett av Malmö högskolas centrala perspektiv är “miljö”. Ett viktigt profilområde på många enheter är “hållbar utveckling”. Ett viktigt moment i många kurser är “lokala och globala framtidsfrågor”. Kort sagt finns det ett stort engagemang uppifrån för att föra in dessa frågor i utbildningarna.
Ofta möter upphetsade föreläsare ganska uttråkade studenter. Inte ens svältande isbjörnsungar eller hot om klimatförändringar lyckas tränga igenom den mur av likgiltighet som många barn har lyckats bygga upp genom sin skoltid för att skydda sig mot det som jag vill kalla “det dåliga samvetets pedagogik”. Din skuld, ditt ansvar, din frihet att förändra världen och att börja i det lilla.
Här skulle jag naturligtvis presentera en radikal lösning – men nöjer mig med ett anspråkslöst förslag som jag fick inspiration från i Indien. Låt oss laga något som vi inte trodde gick att laga! Det kan vara ett paraply – men på sikt kan det också vara ett helt jordklot…
…förs ofta utifrån förutsägbara positioner. När Per Bauhn med utgångspunkt från Inger Enkvists senaste bok i dagens Svd skriver en krönika om förfallet inom pedagogiken är det inga nya argument som förs fram. Ändå är det som om jag hör dem för första gången. Jag befinner mig i en sårbar fas.
“Kravlös skola skapar lättstyrda medborgare” – jag försöker översätta detta till min lärarutbildarvardag och tvingas motvilligt erkänna att det finns en kärna av sanning. Våra studenter har luckor i sin bildning som gör att demokratiprojeketet skola haltar.
Den ena sidan är en hotande relativism där allting är lika bra, alla metoder lika trevliga, alla kunskaper lika viktiga och alla människor lika värda – oberoende av vad de har gjort. Här står relationerna och känslan i centrum. Skolans huvuduppgift blir att sprida denna ljuva sociala kompetens och varje form av sortering är definitionsmässigt ond. Diskussioner om kunskapssyn och värderingar hotar att underminera denna trivsel. “Alla ska med!”
Den andra sidan är längtan efter legitimitet och en oreflekterad tilltro till statens rätt att detaljstyra verksamheten. Jag möter studenter som dyrkar Skolverkets inspektioner och menar att framtiden för skolan ligger i detaljstyrning ända ner till metoder för hur vi ska arbeta med trygghet. Tanken på att lärare har ett handlingsutrymme/friutrymme och därigenom också ett ansvar för sina handlingar – den möjligheten upplevs som ett hot i en värld där det handlar om att göra rätt och att följa regler. Oberoende av dessa reglers innehåll eller värdebas. Den goda staten tar definitionsmässigt enbart goda beslut. Stalin hade jublat över så följsamma medborgare.
För att kunna manövrera mellan dessa positioner krävs kunskaper som delvis hotar att spränga ramarna för en lärarutbildning som en del av den statliga maktapparaten. Jag läser Torsten Thuréns “Ideologi och Politik – om konsten att ta ställning” och tror att det är möjligt att utbilda lärare som både är lojala mot och kritiska till det offentliga uppdraget. Men det återstår att bevisa.
Judiska museet i Berlin måste upplevas. Delar av det är plottrigt, sentimentalt och överpedagogiskt – men några av rummen är fysiskt drabbande och känslan kommer tillbaka när jag bläddrar bland bilder därifrån.
Det starkaste rummet är en betongkammare med en takhöjd på minst 10 meter. Det enda ljuset sipprar ner från ett litet fönster högst upp. Det finns ingen möjlighet att ta sig upp dit. Tiden står stilla och det enda som återstår är att vänta. Människorna här förvandlas till skuggor och obehaget är bedövande. Här förstår jag koncentrationslägrets fulla hopplöshet.
Ett annat rum är täckt av dödsskalleliknande järnbrickor. Du vandrar generad över skallarna och försöker stå ut med ljudet av gnisslande plåt. Här finns alla möjligheterna hos de mördade i förtätad form. Skulden blir fysisk och omöjlig att rationalisera.
