Jag trodde att det fanns gränser för talang. Efter att ha sett elvaåringen Bianca Ryan uppträda i America´s got talent vet jag inte längre:
Hur gör hon?
Betyder det någonting?
Härmas hon bara?
Har hon kul?
Går det att träna fram en sådan röst?
Varför tittar jag på svenska Idol….
En stor del av debatten om lärarutbildningen styrs av oro. Olika lobbygrupper har starka känslor inför de blivande lärarnas möjliga brister. Regeringens satsning på Lärarlyftet följer samma mönster och tre särskilt välartikulerade upplevelser ligger till grund för ganska omfattande ekonomiska och ideologiska beslut när det gäller skolans framtid.
1) Oro för språket. Då avses inte den kommunikativa förmågan eller innehållsfrågor (vad ska vi prata om) – nej fokus ligger på den formella läs- och skrivförmågan, som experter ska utbilda fram enligt kända mönster.
2) Oro för ämnesdjup. De traditionella skolämnena har varit ett enkelt sätt att organisera kunskaper om världen. Det finns andra som bygger på nyfikenhet, egen aktivitet, tvärvetenskapligt tänkande och tematiskt arbete. Regeringen väljer att konservera strukturerna genom ämnes- och åldersindelningar.
3) Oro för avvikelser. Stordriftens baksida är att de som inte passar in slås ut. Därför satsar man stort på den utdöda yrkeskategorin speciallärare som ska bota bristerna med kompensatorisk pedagogik och individuella lösningar.
Men jag själv då – vad oroar mig? Idag är den stora dagen då Sveriges elever testar sina kunskaper i DN:s nutidsorientering. Deras förmåga att analysera händelser och ta kloka beslut borde vila på information om tillståndet i världen. Då är riktiga dagstidningar ett viktigt redskap. När jag frågade studenterna om hur många av dem som hade tillgång till dagstidning (jag är elitist och räknar inte gratistidningarna) var det ungefär 15%.
Det skrämmer mig.
Annebergsskolan hade en blogg. Om jag förstod tillståndet rätt var det eleverna som styrde innehållet och enligt rektorn var det viktigt för dem att kommunicera och dokumentera sin verksamhet. Bloggen låg på gratisportalen bloggspot. (Läs deras policy)
En duktig förälder upptäckte funktionen nästa blogg som innebär att en av de tusentals andra bloggar som ligger på portalen slumpas fram. Han insåg att det (trots policyn) fanns porr och krävde omedelbar nedsläckning av bloggen
– Lägger man ut saker tycker jag att man ska ha koll. Hade de själva haft barn på skolan så hade fixat det här. Direkt.
Säger XXXXXXX XXXXXXXXX som härmed koras till årets förnumstigaste och beskäftigaste Bror Duktig.
Idag har rektor fallit efter för trycket och stängt sidan. Myten om den goda skolan och det onda internet lever vidare. En fiktiv uppdelning av barnens liv där skolan tror sig ha kontroll och därför blockerar allt som inte är garanterat förhandsgranskat och okontroversiell. Samtidigt missar skolan möjligheten att verkligen möta barnens tankar om svåra frågor. Den etiska diskussionen stoppas innan den har börjat.
Media har anledning att fundera över sin roll i detta eländiga skådespel. Snart kommer någon upptäcka att det går att hitta erotiska sidor genom Google. Stora journalistpriset?
Svenska dagbladet presenterar en undersökning om Stendahlsyndromet. Understreckaren har rubriken “Sjuk av skönhet” och handlar om personer som kommer till Florens och glider in i psykotiska tillstånd efter att ha tagit del av stadens konstskatter.
Konsten skulle då kunna vara en ond kraft som drar ner oss i okontrollerbara känslostormar. Delvis förstår jag tanken – alla dessa överhettade religiösa tavlor och statyer i en varm och trång stad kan skapa ångest hos vem som helst. Jag tror också att konstens uppgift kan vara att få oss att tappa fotfästet.
Artikeln avslutas med ganska kraftiga reservationer inför teorins hållbarhet. De flesta av de insjuknade tycks ha varit ensamma personer som tidigare lidit av depressioner. Tavlorna sätter igång processer som de inte kan formulera i ord och distansera sig ifrån i samtal. Ensamheten blir ännu påtagligare. De blir inte sjuka av konsten – de blir sjuka av att inte kunna dela sina upplevelser.
I helgen har jag besökt en liten medeltidskyrka i Östra Wemmerlöv. På kyrkogården vilar bönder och landshövdingar. Runt omkring böljar landskapet. Jag tror jag tål det.
På ytan är utbildning styrd av examensordning, planer och mål. Det är på denna nivån verksamheten granskas och alla högskolor är oroliga inför Högskoleverkets närgångna inspektioner. Lever vi upp till kraven på akademiska utbildning?
På en annan nivå är det möjligt att beskriva utbildningen som ett möte mellan utbildarnas ambitioner och de studenter vi möter. Vem är de? Vilka kunskaper har de med sig? Spelar sådant som klass, kön, studieerfarenheter hos studenterna någon roll för hur vi tänker om vårt uppdrag?
Ännu viktigare är det att förstå studenternas upplevelse av att möta högskolan. Tar vi hand om de studieovana grupperna – eller är de helt utlämnade till att hitta egna strategier i en alltmer akademiserad lärarutbildning? Vilka rättigheter till stöd ha de? I Bolognamodellens tid betonas studentens eget ansvar för sina studier och den framgångsrika lotsningsmetodiken med täta kontrollstationer ersätts av större examinationer med höga krav på självständigt tänkande.
Elisabeth Hultqvist och Michael Palme, forskare från Lärarhögskolan i Stockholm, har studerat mötet med lärarutbildningen utifrån ett studentperspektiv. Deras utbildningssociologiska studie “Om de kunde ge oss en mall” ställer frågorna med skärpa. Nu kommer de till Malmö och presenterar sin rapport. Det är inte längre möjligt att blunda för de problem som studentgruppens sammansättning skapar.
Svenska högskolor ska samverka med det omgivande samhället. Ofta sker det under ganska krampartade former. Därför är det med stolthet och glädje jag var med om Näktergalens tioårsjubileum.
Projektet (som förresten inte är ett projekt längre utan en verksamhet) har pågått i tio år. 900 barn har mött 900 studenter en gång i veckan. Vänskap har uppstått och några av våra nya studenter har en bakgrund som mentorsbarn.
Nu har tankarna spridit sig i Sverige och Europa. “Simple but brilliant” sa någon.
För Malmö högskolan är det en triumf att ha skapat varaktiga former för samarbete med kommuner och näringsliv. läs mer.
Igår firade vi den nya boken och premiären på filmen.
Jag tror att många vill veta vem det egentligen är som bestämmer och vilka regler som gäller. Det bygger på idén att makten är möjlig att beskriva med ord och att vi med tanken kan fånga in strukturer som styr oss . Många studenter går vilse när de på ett vetenskapligt sätt försöker undersöka “makt” och tror att de ska hitta ett enkelt svar på en svår fråga.
Foucault brottades med problemet och lyckades ibland genom djupsinniga och svårtolkade dubbeltydigheter sprida en smula ljus över förhållandena – tills vi inser att frågan är fel ställd och att det egentligen inte finns något sådant som “makt” eller “struktur”. Allt är diskurser som arbetar i och genom oss i våra tankar, våra ord och handlingar. Jag vet inte – men frågan går inte att lägga åt sidan.
I stället försöker jag reda ut vilka hierarkier som finns och hur de förhåller sig till varandra på min arbetsplats. Ett sätt att närma sig frågan är att fundera över vem som som har rätt att uttala sig, och vad som inte går att skämta om. Det berömda tolkningsföreträdet – finns det?
1) Den demokratiskt politiska nivån – styrdokument. Riksdagen besluter om högskolelagen. Regeringen, genom utbildningsdepartementet och Högskoleverket, transporterar ner innehållet till högskolenivån där det omsätts i kursplaner och examinationer. Till sist sker ett möte mellan mig och texten och då prövas min lojalitet till riksdagsbeslutets legitimitet.
2) Den organisatoriska nivån – personerna. Högskolestyrelse och områdesstyrelse beslutar om inriktningen och genom rektor, områdeschef och enhetschef förväntas jag följa fattade beslut. Här är lydnadskravet mer direkt och frågan om delaktighet intressant. Vad går att förhandla om?
3) Den akademiska nivån – titlarna. Högskolor och universitet är av tradition hierarkiska miljöer. Dekaner, professorer, docenter, lektorer, doktorander och adjunkter har sina positioner i näringskedjan. Här gäller det att veta vem som har rätt att uttala sig i frågor och när det passar bättre att vara tyst. Om det enbart gällde akademiska meriter och antal publicerade artiklar kanske det skulle vara möjligt att förstå rangordningen. Det finns andra aspekter som komplicerar spelet om makt inom akademin.
4) Kön/genus – ett utdraget ställningskrig. Akademin är fortfarande en manligt präglad värld och andelen kvinnliga professorer har inte nått upp till det mål som staten pekade ut. De traditionella härskarteknikerna används numera av båda könen för att försvara positioner på olika nivåer. Frågan om kvotering är extremt laddad i en meritokrati där ingenting annat än forskningens kvalitet ska vara avgörande för framgång. Högskolan har blivit ett politiskt projekt och ingen är förvånad.
5) Ålder – en orgie i fördomar. Vi har arbetat här länge och väntat på vår tur att få komma till vid köttgrytorna. Vår erfarenhet är ovärderlig och mina böcker behöver tre rum. Alternativt: Vi unga ska rensa ut de förstockade traditionalisterna och föra in det nya tänkandet.
6) Lokalpolitik – gruppegoism. Vi vet vad regeringen egentligen menar och lyckas ligga lite före när det gäller tolkningen av styrtexter. Vi bygger allianser och gör gentjänster åt varandra under täckmantel av att det sker i ett gott politiskt syfte. Och förresten gör alla andra likadant…
7) Volym – störst vinner. Vi adjunkter är ändå den största gruppen som bär upp stora delar av den tunga grundutbildningen. Utan oss skulle högskolan bara vara ett tomt skal. Alternativt: Vi studenter investerar tid och pengar i vår utbildning och därför har vi rätt att ställa höga krav – på er!
8) Ämne – traditioner och påhitt. Regeringen har sagt att ämnesdjup är viktigt och nu kan vi äntligen visa betydelsen av alla de fördjupningar som vår yrkesstolthet bygger på. Det är dags att avslöja alla lättsinniga kvackare som utger sig för att kunna undervisa utan de nödvändiga 120 ämnespoängen.
9) Pedagogik/didaktik/metodik. Vi vet hur barn egentligen lär sig. Genom att förena tankar från Vygotskij, Stern, Piaget, Freinet, Montesorri, Skinner, Makarenko och Freud lyckas vi extrahera fram verkligt framgångsrika metoder. Men går dessa herrar verkligen att förena?
10) Klass – ingen har någonsin lämnat ifrån sig makt frivilligt. Vi i medelklasssen känner igen varandra på språket och den goda smaken. Därför kan vi bygga en ogenomtränglig mur mot de som kommer från andra samhällsgrupper. Det bästa är att vi inte ens märker det själva!
11) Etnicitet – snabba vinster och långsiktig marginalisering. Som invandrare kommer du att få väldigt mycket stöd i början. Alla kommer att vara extremt vänlig mot dig – så länge du inte hotar svenskars maktpositioner. Så länge du finner dig tillrätta i en offerroll och tar emot lite lagom medkänsla kommer det att fungera bra.
12) Åldersinriktning – ständig motvind för yngre barns lärande. Små barn = låg status. Att utbilda förskollärare och fritidspedagoger inom högskolans ram är inte självklart för alla. Regeringen marginaliserar idag forskning om små barn och bygger in statusklyftor mellan lärargrupper. Det får konsekvenser för maktförhållandena inom huset – även om samhället ropar efter arbetskraft med inrikning mot yngre barn.
13) Ekonomi – när det kommer till kritan. Vilka utbildningar och personer drar in pengar till högskolan. Man biter inte den hand som föder en.
13) Irrationella faktorer – allt kan hända. Vi saknar han den rolige professorn på idrottsvetenskapen som fick så bra utvärderingar. Vi vill ha fler föreläsningar av den snygga lektorn med den behagliga rösten. Vi vill ha mer undervisning av den där adjunkten med mycket erfarenhet och metodiska tips. Och lektorn som förklarade vad det stod i boken och vad som kommer provet så vi slapp läsa och köpa boken… Lärarnas jakt på bra studentutvärderingar riskerar att skapa nya hierarkier. Allt för populariteten – även om det går ut över kvaliteten. (Lägg inte in engelska texter i kurserna!!!!) Det finns också mer mystiska faktorer som karisma, sexighet, snygghet, charm…
Så för den som vill bli en överlevare i högskoledjungeln rekommenderar jag att göra korstabeller på några av ovanstående kategorier. Fundera över om det är lönt att anstränga sig – eller om det är värdigare att låtsas som ingenting.
Kanske har jag lyckats visa att makten är komplex och svår att beskriva. Ändå griper den in och påverkar oss på ett ibland övermäktigt sätt. Anpassning kan vara den enda möjliga vägen. Det finns ett uttryck för denna uppgivenhet och jag tror att det är Giddens som använder begreppet “embedment”.
Överordnat alla förvirrande hypoteser om maktens mystiska natur finns en retorisk figur som vi gärna vårdar: “Vetenskapen segrar – bäst argument vinner alltid”. Det känns inte helt tryggt.
Till sist kvarstår frågan om det är möjligt att möta studenter utanför dessa maktstrukturer. Jag vårdar den romantiska utopin om autentiska möten:
– Vem är du?
– Vad vill du?
– Hur kan jag hjälpa dig?
Så flummig är jag.
De glada herrarna på bilden från styrelserummet väntade naturligtvis på uppassaren som kom med en bricka iskalla Coca-cola. För den konsthistoriskt intresserade finns det likheter mellan Ib Thanings och Norman Rockwells bildspråk. Var de konstnärer eller illustratörer? Vem bryr sig…
Vi befinner oss fortfarande i det sorglösa femtiotalet och i oktober lanserade Plåtmanufakturaktiebolaget (PLM) den stora nyheten som skulle förenkla tillvaron i sportstugan.
Burken tål hårda törnar, den ser trevlig ut och ni slipper allt besvär med pant och returspring. Kan ni tänka er en förpackning som är mer praktisk?
Exportöl på burk – en triumf för förpackningsindustrin!
Jag hittade bilden i en Veckojournal från mitt födelseår 1955. Vad kan det vara som får de allvarliga herrarna att släppa loss mitt under ett möte och se så förtjusta ut. Enligt texten är detta ett “ögonblick alla har väntat på” och illustratören har fångat den uppsluppna stämningen hos mötesdeltagarna. Männen i styrelserummet strålar av lycka – makten är mjuk, makten är glad.
Så frågan är: Varför är de så glada?
Svar i morgon!
P.S. Varför ser inte reklamen ut så här idag?
