I min arkeologiska självbiografiska resa har jag kommit till den första LP-skivan som min familj köpte.
Vi levde länge i ett lyckligt oskuldsfullt Philipsbandspelartillstånd, men en dag var det dags att bli med stereoanläggning. I affären spelade försäljaren upp det vassaste som fanns när det gällde inspelningskvalitet. Tysk hifidelity!
Nu har jag hittat hemsidan som har allt. Är det någon som orkar räkna antalet titlar?
När uppträder James Last på Roskilde? Vem hänger med?
Bokrean är för mesar. Österlens loppmarknader är däremot oförutsägbara och bokstånden av skiftande kvalitet. Jag gillar äventyr och funderar på att öka min nördfaktor genom att skaffa en exklusiv hobby som t.ex. boksamling.
Men – om jag nu ska bli samlare vill jag börja med att återerövra dyrgripen Banta med Demis Roussos, som vi av helt obegripliga skäl gav bort sommaren 1997. Mitt liv har varit lite tomt sedan dess. I år ska jag verkligen hitta ett nytt exemplar.
Kändisars bantningstips är annars en lagom smal nisch för en frustrerad blivande samlare. Och då menar jag kändisar som inte är kända för att laga mat – idag när kockar ofta har rockstjärnestatus måste jag avgränsa mitt samlande.
Tills vidare får jag trösta mig med videon till “Goodbye my love, goodbye”. Njut av Demis oblyga sensualism. Jag tänker också förtrolla världen med mina magiska handrörelser.
Annars går det bra med “Forever and ever” också. Vilken röst!
Ett annat tänkbart samlaruppslag är “motsägelsefulla titlar”. Vid sidan om Demis bantarkokbok kanske jag ställer Så avslöjar du härskartekniker av Göran Persson eller Lyssna på barnen av Jan Björklund. Min bästa hempermanent av Ingvar Oldsberg eller Så blev jag ödmjuk av Carola Häggkvist. Finns det fler lockande titlar?
När jag började på lärarutbildningen för fem år sedan hade jag ingen aning om hur betydelsefulla de fyra personerna på bilden var. Göran Levin, Ingrid Rosenquist, Olle Holmberg och Bo Månsson ledde arbetet när den nya lärarutbildning sjösattes 2001. Idag har alla gått i pension och nya krafter ska ta över. Det känns konstigt och lite otryggt.
Länk till filmen Ingrid Rosenquists avtackning. Lite internt för oss på Lärarutbildningen – men så är det i bloggvärlden ibland.
Tisdagstemat rullar vidare. Veckans ord är Last.
Jag har kombinerat två svåra laster (eller tre om man ska vara noga…) – tyvärr lider jag inte av dem fullt ut.
Förstora!
Nörden har ett uppslukande intresse. Den som har ett intresse vet vad som är meningen med livet. Därför är nörden ofta lycklig – när vi andra irrar omkring utan riktning, mål eller mening. Alla borde leta reda på sin inre nörd och odla den med stolthet.
I Barcelona hamnade jag på en loppmarknad där hundratals gamla och unga bytte samlarkort av olika slag. De hade långa listor och handeln var intensiv. Platsen vibrerade av glädje och iver. Likasinnade möttes och generationsgränser fanns inte.
Jag vill börja samla på något. Något man kan byta med främlingar på ett torg!
Klänningar vore spännande att samla – men jag är lite osäker på hur det skulle kunna tolkas.
Förstora bilden!
På min arbetsplats är det fest när en forskare disputerar. Om det är en bra avhandling i ett intressant ämne är det särskilt roligt.
Angerd Eilards (pressmeddelande, Sydsvenskan Radio Malmöhus) avhandling heter Modern, Svensk och jämställd. Om barn, familj och omvärld i grundskolans läseböcker. Opponent och betygsnämnd tycks vara eniga om att det är ett viktigt bidrag till forskningen om hur bilden av barndomen konstrueras i läseböcker.
Ett problem i den här typen av arbeten är att det ofta finns en dubbelhet. Tendenser i tiden exemplifieras och förändringarna blir synliga över tid. Men det finns också en oro över läseböckernas normativa sida – bilden av den gode invandraren, den mjuke pojken, den självständiga flickan. Det är tendenser som mer speglar läroboksförfattarens önskningar än verkliga tendenser.
Då blir läseboken ett instrument för uppfostran och socialisering – men det har den väl egentligen alltid varit? Den mest intressanta frågan menar jag är om forskningen lyckas hållas sig utanför detta spel…
Jag fastnar i gamla foton och Anne-Marie inspirerar.
Min fars släkt var bönder. Längst till vänster sitter Edvard. Sträng och rättrådig övervakade han biblioteksverksamheten i Burlöfs kommun på 30-talet för Bondeförbundets räkning. Sprättade upp och provläste alla böcker – ratade sådant som kunde väcka anstöt. Gjorde sig omöjlig.
I hans knä sitter min far Bertil. Runda kinder och långt hår. Yngste sonen som kostades på och gjorde klassresan.
Bakom dem står Erik. Han tog över gården och drev den in i 80-talet. Ordentlig och arbetsam. Såg jordbruket förändras från gemenskap till ensamarbete.
I farmors knä sitter Gunnar – den gåtfulle farbrodern som lobotomerades på 40-talet. En skugga från barndomen som vi inte förstod. Något fattades – ingen berättade vad som hade hänt. “Gunnar är inte som andra – bry er inte om honom”
Farmor Hilda själv – dominerande och krävande mot sina barn. Änglalik mot oss barnbarn. Att få gå och rumla med farmor betydde godis och odelad uppmärksamhet.
Längst till höger står min ogifta faster Anna-Margit. Föreståndare för tvättinrättningen, men aldrig riktigt fri från tvånget att ta hand om sin föräldrar och syskon.
Det finns något från de här personerna i mig – jag kan bara inte komma på vad.
I termin fyra läser studenterna på min enhet en kurs som handlar om lärarprofessionen. Ett viktigt inslag är att förstå den inramning av dokument som sägs styra verksamheten. Från grundlag, skollag, råd och anvisningar, läroplan, kursplan, betygskriterier kommunal skolplan, lokala arbetsplan och verksamhetsrådsbeslut – ja det finns en överbyggnad som imponerar i sin väldighet och detaljrikedom.
Dessutom finns det en myndighet som utövar tillsyn – Skolverket. Den mycket uppskattade föreläsaren ger en inträngande bild av hur en inspektion går till och betonar dess funktion av stöd för kvalitetsarbetet – inte kontroll och definitivt inte felfinneri. Samtidigt är bilden av staten som den gode riddaren som röjer upp i det kommunala träsket stark och frestande.
Vi diskuterar för- och nackdelar med inspektioner och studenterna tycks uppskatta att den statliga bestämda handen kontrollerar verksamheterna. Inte många bekymrar sig för likriktning och förenkling. Det finns en vilja att lära sig knepen:
– Lär oss hur man gör en kvalitetsredovisning!
Jag funderar över om det är möjligt att vi börjar i fel ände. Först måste vi nog diskutera och beskriva vad som är kvalitet – sen kanske hur skolan arbetar med utveckling, dokumentation och uppföljning. Sen – kanske – det är möjligt att diskutera olika former av kvalitetsredovisning!
Den uppskattade föreläsaren? Han har slutat på Skolverket.
Den nya regeringens lust att detaljstyra verksamheten gör det svårt att se Skolverket som en del av verklig skolutveckling. Idag arbetar bra skolor med självvärdering – de andra lägger energin på att försöka leva upp till Skolverket krav.
Rädslan för att hamna på svarta listor i kvällstidningar över betygsstatistik eller anmälda kränkningar tycks vara en starkare drivkraft för en del rektorer än lusten att verkligen ta reda på vad barn, föräldrar och personal menar med kvalitet.
Då blir Skolverket ett hinder för verklig skolutveckling.
Ibland funderar jag över hur det är att läsa till lärare.
De förväntas läsa en stor mängd litteratur och förhålla sig kritiskt till denna.
De förväntas delta aktivt i diskussioner och självständigt ta ställning till viktiga frågor.
De förväntas tro på forskningens avgörande betydelse för skolutveckling.
De förväntas förstå kursens mål och förhålla sig lyhörda till lärarnas tolkning av dessa så som de uttrycks i examinationer.
De förväntas visa sig lämpliga och nyttiga på den verksamhetsförlagda delen av sin utbildning. Anpassningbara och utmanande i en skön förening förväntas de hämta in metodiska färdigheter.
De förväntas delta i kreativa aktiviteter som drama och musik.
De förväntas inte se sig som objekt inför alla dessa förväntningar.
Hur många motsättningar ryms i en bild?
