Jag är fascinerad över nätverksskapande på internet. Särskilt de lösa och tillfälliga mötena känns som något nytt. I veckan upptäckte jag Tisdagstemat där människor som inte känner varandra lägger in bilder utifrån ett nytt ord varje tisdag. Enkelt och genialt. Inga kommersiella baktankar och väldigt fritt och opretentiöst. Det finns inte ens en tävling i bakgrunden. Folk deltar av lust och utan tankar på belöning. Bilder finns till för att visas – vi finns här för att inspirera varandra.
Denna veckan har 217 människor skickat in bidrag på temat “längtan” och mångfalden är bedövande. Jag blir nyfiken på vem som döljer sig bakom bilderna ? Finns det något mönster?
En snabb skattning av kön utifrån signaturen (en riskabel metod!) antyder att det är kvinnor som använder kameran som redskap för att dela sina erfarenheter. Av de 217 bildernas avsändare var 180 signaturer kvinnligt kodade, 9 manligt kodade och 28 okategoriserbara.
Det kan vara män som utger sig för att vara kvinnor (nej – det tror jag inte!) men min tes är att någonting viktigt har hänt! Fotografering har utvecklats från att vara en nördhobby där grabbarna tävlade om att ha häftigast prylar till en lust att gestalta upplevelser, erfarenheter och tankar i bild.
En annan slutsats skulle kunna vara att den här typen av nätverk med oklara hierarkier och syften upplevs som omanliga? Ett typiskt forskningsuppslag…





På 
Jag är barnsligt förtjust i den danska serien om Anna Pihl och fnissar åt de små uttrycken som:
Vi bryr oss egentligen mest om de känslor som bilden väcker hos oss mottagare. Plötsligt har vi djupa samtal om allvarliga frågor. De som ofta är tysta visar sig vara både kunniga och engagerade i bildtolkning. Befrielsen ligger i att vi går in i ett rum där ingen kan säga vad som är rätt eller fel.