Bojkotta Philip Morris!

Posted on by
Reply

I SvD skriver Erik Bergin om tobaksbolagets dubbelmoral. På hemsidor varnas för skadeverkningar – samtidigt sponsras diskon där enbart rökare släpps in!

Kön till O2 är säkert hundra meter. Strax före ingången står filippinska ungdomar och tänder cigaretter. I princip alla röker. Det får sin förklaring alldeles framme vid entrén. På en stor upplyst skylt deklareras vilka som gör sig besvär: “Det här arrangemanget är öppet enbart för rökare 18 år eller äldre”. (SvD:s översättning.)

Problemet är att det är svårt för en ickerökare att bojkotta ett tobaksbolag effektivt. Kanske jag kan bojkotta någon som känner någon som röker….

gluttonouspunished-e.jpg

Scherp och beprövad erfarenhet

Posted on by
35

Hans-Åke Scherp skriver kritiskt i Svd (läs och njut!) om regeringens skolpolitik och han gör det utifrån sin position som forskare. Då är det vanligt att hänvisa till “beprövade erfarenheter” som ett sätt att förstärka hållbarheten i resonemangen. Jag håller fullständigt med honom i sak, men är djupt fascinerad över den avgrund som sedan valet har öppnats mellan det politiska och det vetenskapliga etablissemanget.

Inga Magnusson skriver på sin blogg om hur hon uppfattar begreppet “beprövad erfarenhet” och det är svårt att inte se hennes poäng på ett rent språkligt plan. Vi har:

1) Sinnliga upplevelser

2) Våra tolkningar av dessa som vi ofta kallar “erfarenheter”

I min världsbild är alla erfarenheter “beprövade” – i betydelsen jämförda och vägda mot tidigare gjorda sådana. Vetenskapen har försökt skapa en kategori av “egna och andras gjorda erfarenheter” som då skulle vara mer objektiv eller sannare än det vardagliga tänkandet.

Inga Magnusson menar att det är lärarna ute på skolorna som bär upp dessa erfarenheter och jag har svårt att säga emot henne. En renlärig forskare skulle kanske påstå att hon är fast i sina erfarenheter och inte har förmåga att distansera sig – men det blir lätt konstigt och mystifierande.

Vi måste hitta ett bättre sätt att beskriva vetenskap!

husvagn.jpg

Kanske handlar det om att komma under ytan.

Missa inte blogglänkarna under artikeln – där hittar ni några av mina favoriter. Fredrikbloggen t.ex.

Paddan som inte kunde sova

Posted on by
4

padda.jpg

Spåren i snön kom naturligtvis från en padda. För den intresserade kan jag berätta att det är möjligt att skilja padd- och grodspår genom att paddan kliver och grodan skuttar.

Det är hårt att leva. Särskilt för en padda som har vaknat för tidigt och hamnat på skaren i ett alekärr. Jag får en känsla av att den lilla motgången (pinne i vägen) blev övermäktig för den nyvakna paddan.

Kanske tänker den som kanalsimmaren Malte Lindeman. Ni vet han som stöter på en supertanker i engelska kanalen (minns jag rätt?):

– Jag kunde inte simma under båten, jag kunde inte simma bakom båten, jag kunde inte simma framför båten, jag kunde inte simma över båten…

– Vad gjorde du då?

– Jag simmade under båten

– Jamen det kunde du ju inte!

– Vad fan skulle jag göra…

Så känner jag ofta när det gäller uppdraget att utbilda lärare.

Det horisontella snöandets land

Posted on by
1

snopatrad.jpg

Jag har varit lite insnöad i påsk. Åtminstone i en halvtimme innan plogbilen kom. Vi hann bryta en snöskyffel och planera för sparsam kosthållning – men drog nog en liten suck av besvikelse när vi räddades tillbaka till civilisationen och plikterna.

Idag är det blixtrande solsken och vi går i skogen som är full av mystiska spår i snön. De mest överraskande vill jag gärna dela med er. Förslag på djur? Liten påsktävling!

spar.jpg

Vad är det värsta som kan hända en lärare?

Posted on by
4

Jag är intresserad av värdighet – eller rättare sagt bristen på värdighet. Tillfällena då den polerade ytan spricker och livet kokar över i all sin okontrollerbarhet. Då vaknar jag till.

Lärare har ofta mardrömmar om lektioner som spårar ur och planeringar som havererar. Bilden av undervisning som något förutsägbart och lugnt är falsk och förrädisk. Plötsligt händer det som gör att allt krackelerar. Som för Bernard Mikulic i Sydnytt. Kan teve bli roligare?

Rädslan för skrattet gör att vi måste skratta.

Leken, styrningen och det lärande barnet

Posted on by
12

Jag har suttit i muntliga examinationer med studenter som haft i uppgift att diskutera och argumentera kring begreppet lek utifrån egen dokumentation. En ganska utmanande fråga och tolkningarna har varit många.

ford.jpgEn redovisning stack ut från mängden. Studenterna hade gjort ett experiment och låtit två barngrupper bygga gubbar av toarullar. Den ena gruppen hade fått mycket detaljerade instruktioner och en tydlig förebild, medan den andra gruppen fick skapa mer fritt.

Studenterna beskrev övertygande skillnaderna i de olika processerna. Den fria gruppen hade en svårare start, men arbetade efter en stund betydligt mer intensivt och var också märkbart stoltare över resultatet. Det var möjligt att föra en diskussion i metakognitiva termer med barnen om hur de lärde sig och tänkte. Den styrda gruppen var ängslig och oengagerad. De ville helst gå därifrån.

För mig som gick utbildningen på 70-talet känns det underligt att diskussionen fortfarande är aktuell. Polariteten mellan styrda och fria aktiviteter var ibland plågsamt ideologiserad då – men idag tycks det som om slaget behöver utkämpas en gång till.

Mallar och tydliga mål dödar – frihet och egna tankar ger liv. Ska det vara så svårt att fatta?

Jag tillhör den bekymrade sorten

Posted on by
2

Jag har inte kommenterat Schlagerfestivalen (jag vet att den egentligen heter något annat) och det beror kanske på sjuklig bitterhet över att jag själv aldrig har fått tävla. Efter 15 år borde jag ha förlåtit juryn att de valde 10 andra bidrag och lämnade mitt i den ratade högen bland 2000 andra förhoppningsfulla. Förlåta – ja. Glömma – aldrig!

Problemet i år är att de tävlande låtarna kändes så platta och intetsägande vid sidan om Maia Hirasawas version av förra årets vinnare.

Skräckblandad förtjusning

Posted on by
Reply

Det är med ytterst blandade känslor jag läser i Sydsvenskan om regeringens nyvaknade intresse för förskolan. Enligt artikelförfattaren är det en “hjärtfråga” för Folkpartiet och jag undrar om inte det ordet har fått en helt ny betydelse. (DN) (SvD?)

j.jpgKnepet är som vanligt “tydlighet” och fokus på läs- skriv- och matematikfärdigheter. Folket jublar och alla älskar tydliga och utvärderingsbara mål. Utom jag.

1) Jag ser innehållet i förskolans verksamhet som en förhandling mellan olika aktörer: Barn, personal, föräldrar och de som betalar verksamheten. Genom att skapa dessa statliga mål krymper utrymmet och vi får försöka inrikta energin på att tolka direktiven.

2) Tydliga mål = mål att uppnå. Tidigare har läroplanen byggt på strävansmål. Uppnåendemål i en frivillig verksamhet är problematiskt, eller för att säga det rakt ut: korkat.

3) Didaktiken består av frågor som Vad, Hur och Varför.

  • Vad – kommer regeringen att vilja detaljreglera innehållet? vad är det vi ska göra mindre av?
  • Hur – finns det metodanvisningar och schemaläggningar av lektionsliknande undervisningstillfällen
  • Varför – ja vad ligger bakom? Hur ska vi motivera barnen och förklara att det inte längre är möjligt att bygga verksamheten på deras erfarenheter och nyfikenhet. Vilka experter ställer upp och legitimerar denna förändring

Den som tror på detaljerad styrning av förskoleverksamhet bör åka till England och studera verksamheten där. Spåren förskräcker.