Jag är intresserad av värdighet – eller rättare sagt bristen på värdighet. Tillfällena då den polerade ytan spricker och livet kokar över i all sin okontrollerbarhet. Då vaknar jag till.
Lärare har ofta mardrömmar om lektioner som spårar ur och planeringar som havererar. Bilden av undervisning som något förutsägbart och lugnt är falsk och förrädisk. Plötsligt händer det som gör att allt krackelerar. Som för Bernard Mikulic i Sydnytt. Kan teve bli roligare?
Rädslan för skrattet gör att vi måste skratta.
Medryckande onekligen, skratt smittar – men de flesta oljuden kommer väl från odjuren f..låt barnen…
=D
LikeLike
Ja -nog är det ett klassiskt oljud som kommer från barnet – och helt från ingenstans. Jag förstår Bernard!
LikeLike
Det här var otroligt roligt! Man känner verkligen hans vånda!
LikeLike
Underbara människa! Han har rätt till sitt skratt. Och själv gapflabbar jag. Hejdlöst. Det är bara så underbart att vara där barn är. De märks, hörs och … vaddå buller…? Underbart. Fullkomligt ljudligt underbart. Tack Anne-Marie
LikeLike