Metro skriver om projektet. Tanken på att barn och vuxna skapar tillsammans är ganska djärv i ett samhälle som bygger på isärhållande. Därför skulle det vara spännande om fler barn skulle inspireras att skriva där och dela med sig av sin dikter/ramsor.
Läs och skriv på ABC-boken.
Bokstäverna är från amerikanska varumärken (se lösning här) och jag funderar över hur stor andel av treåringar i Sverige som känner igen ett visst M men som tänker på hamburgare i stället för bokstäver?
Internationalisering är svårt. Traditionen i skolan är att vi ska tycka synd om de stackars underutvecklade länderna och rädda dem. SIDA har genom sin verksamhet på Kulturhuset i Stockholm och Kommendanthuset i Malmö visat att det finns andra sätt att arbeta med frågor kring barns rättigheter och hållbar utveckling i ett internationellt perspektiv. DN
Nu är verksamheten hotad och om inget sensationellt händer kommer den att läggas ner i Oktober. Skriv på uppropet mot nedläggning (här – länk till upprop)!
…and it points at you.
Idag är det nästan vår och jag får tips om ett irländsk band som heter Alberfeldty. Nu är jag redo att möta både sol och snö i helgen.
Många klagar över att tidningar är slarviga, ytliga, partiska och fixerade vid elände. Jag brukar alltid försvara pressen och har goda erfarenheter av att bli intervjuad. De flesta journalister (på dagstidningarna) är seriösa och ofta på gränsen till överdrivet etiska.
Idag har Sydsvenskan två bra artiklar som jag gärna vill lyfta fram. Anders Ljungberg skriver om möjligheten att utbilda sig till förskollärare med dubbel behörighet att även arbeta i grundskolan. Jag njuter att att se mina studenter lysa mot läsaren. Bilden av den dåliga högskolan bleknar bort i ljuset av dem. Förhoppningsvis läser ungdomar som funderar på att söka till lärarutbildningen artikeln och söker till vår enhet. Men det är skrämmande många som inte läser riktiga dagstidningar i Malmö.
Jag hade också tillfälle att vara med när MSU presenterade sitt program mot mobbning. Ulf Törnberg refererar Elza Dunkels föreläsning utmärkt och jag förundras ofta över det journalistiska hantverket – att ta fram det väsentliga och ge det en form. Budskapet – det finns ingen särskild nätmobbning – är kontroversiellt, men framstår som ganska självklart i en historisk belysning. Vi talar ju inte om telefonmobbning, korvkioskmobbning eller torgmobbning som är andra rum där barn befinner sig.
Själva antimobbningskampanjen är sympatisk och välorganiserad. Det största problemet är nog själva regeringsuppdraget som talar om att finna “evidensbaserade program” och därmed inbjuder till en farlig tilltro på färdiga metoder, som skulle kunna tillämpas av vem som helst på vilka barn som helst. Jag tror inte att MSU (Annika Holm) eller forskarna lånar sig åt dessa enkla lösningar och har en hemlig dröm:
År 2010 kommer forskarna kalla till en presskonferens där det sensationella resultatet presenteras. FLUM ÄR DEN BÄSTA METODEN. Genom att möta barnen som individer och våga ta deras erfarenheter på allvar visar en grupp lärare att det är en fråga om relationer och förhållningssätt snarare än metoder och program.
Då skrattar inte Jan Björklund längre…
På Malmö högskola finns en verksamhet som arbetar för att utveckla arbetet med digital kompetens. Länk
Seminarieserien är ambitiös och generös. I går berättade Elisabet Nilsson om sin forskning kring Sim city som pedagogiskt redskap för naturvetenskap (stadsplanering) och Rune Jönsson om utvecklingen av ett spel kring etiska ställningstaganden Djur och människor.
Jag är intresserad av spelbegreppet och inser att det är en djungel av definitioner som inte blir enklare om vi tillför prefixet “pedagogiska”. Det är en expansiv sektor och många drömmer om att det är möjligt att göra skolan mer lustfyll, mer individualiserad, mer lärorik, mer elevaktiv, mer varierad och roligare genom goda spel. Dessutom kanske datorerna kan ersätta tråkiga lärare?
Logiken är enkel: Barn tycker om spel – genom att göra roliga spel om tråkiga saker kan vi t.ex. övertyga dem om att naturvetenskap är kul.
Farhågorna är mer vaga – tänk om de är mer intresserade av själva spelandet än av innehållet? Fokus ligger då på att bemästra maskinen (spelet) och överlista spelkonstruktören i stället för att följa de givna instruktionerna och uppfylla upphovsmännens avsikter?
Om spelandet blir för roligt och uppslukande – hur kan det anpassas till skolans moduler, ämnesstrukturer och betygskriterier?
– Ja de lär sig massor, men inte det som vi ville och trodde att de skulle lära sig…
På ett djupare plan är jag allvarligt misstänksam mot begreppet “pedagogiska spel” – eller “lärande lek” som är ett annat slagord för dem som tror att skolan behöver piffas till.
Huizingas beskriver vissa villkor för att lek verkligen ska vara autentisk. Den ska vara frivillig och befriad från nyttoaspekter. Flowbegreppet ligger nära. Intensitet och nukänsla är då viktigare än de mätbara resultaten av processerna. Leken är till sin natur vild och anarkistik – annars är det inte lek utan träning (eller arbete).
Vi diskuterade också faran med spel som blir “för” roliga och diskussione påminner en del om farhågorna kring film, som då blir en form av verklighetsflykt. En illusion att fly in i och som sådan oanvändbar för pedagogiska syften. Jag tror att farhågan bygger på en konstig bild av hur vi förhåller oss till film eller spel.
Det är möjligt att vara distanserad och inlevelsefull samtidigt. Hemligheten med lekbegreppet är detta gränsland som skulle kunna kallas “allusion” eller “som om”. Om vi inte tror att barnen kan ta med sig upplevelser från “som om landet” – då blir dessa erfarenheter omöjliga att använda i skolans kunskapsprocesser.
Jag tror att denna uppdelning fakta-fantasi, sant-falsk, verklighet-illusion, viktigt-oviktigt har djupa rötter i vårt sätt att förstå världen. Spelandet blir en kunskapsteoretisk utmaning. Av tradition är det viktigt att kunna skilja verklighet och fantasi. Brister i denna förmåga brukar kallas sinnessjukdom.
Några länktips från Elisabeth
http://www.half-real.net/dictionary/
WordPress har ändrat bildhanteringen. Nu går det enkelt att visa bilder direkt från annan webplats – jag funderar över om det betyder något copyrightsligt? Bilden finns ju inte på min serverplats. Det är bara en länk. Någon som kan juridiken?
Under tiden ska jag börja samla på argentinska seriefigursnålar.
Jag går sällan på konsert och blir ofta besviken när jag gör det. Men när Rufus Wainwright sjöng på Ystad teater igår var jag där. Nöjdare än nöjd – nästan lika nöjd som Maria Francke.
Det är något med hans sätt att släppa fram rösten och liksom helt skamlöst njuta av klangen och vibratot som är fullständigt förkrossande. Ensam med gitarr och piano var det bara magiskt.
Och Ystad teater är en historia för sig.
Jag har varit arg och besviken på Högskoleverket och pressens sätt att hantera rapporten. Nu är jag hungrig och trött.
Snart är jag mätt och glad.
Erik Magnusson följer upp HSV:s granskning av landets lärarutbildningar med ett udda grepp.
Om man omvandlar Högskoleverkets siffror över andelen disputerade lärare till en akademisk rankningstabell för landets lärarutbildningar hamnar Halmstad i topp och Malmö i botten.
I Sverige har vi svaga traditioner av att göra och värdera denna sortens mätningar, men jag tror att det även i USA och England skulle vara främmande att förenkla kvalitet på detta sättet.
Studentperspektivet är centralt. Hur många kvalificerade möten mellan lärare student äger rum under kurserna? Vilken feedback får de på examinationer? Har läraren inom professionsutbildningar egna yrkeserfarenheter? Hur knyts utbildningens olika delar samman? Ämne – forskning – lärarskicklighet – verksamhetsförlagd tid?
Den typen av frågor är osynliga i HSV:s granskning och genom att anlägga ett nationellt perspektiv missar Erik Magnusson möjligheten att berätta om vad som är unikt för lärarutbildning i Malmö. Nu blir det ett slappt refererande utan konkretion och fördjupning. Och debatten fladdrar vidare på herr Björklunds villkor.
Olle Holmberg citeras (????) om att HSV skulle vara konservativt. Jag undrar verkligen över formuleringen och hoppas inte det bygger på debattartikeln under Aktuella frågor . Då är det en grov förenkling. Det handlar inte om höger-vänster. Det handlar om att försöka förstå en idé.
Förlorarna finns bland de barn som inte får möta studenterna som skräms bort från läraryrket p.g.a journalistik som prioriterar klatchiga rubriker (“Lärarutbildningar får IG” är skräckexemplet från TT) i stället för nyanser i svåra frågor.
Jag försöker se missade avsnitt och kastas mellan stämningar. Om programmakarna och skolledarna kunde lägga det pompösa dravlet om Sveriges tredje bästa skolan åt sidan vore det en stor lättnad.
Ofta ställs frågan “Vad är en bra lärare?” och svaren passar inte in i dagens politiska mall. Karro säger ungefär:
– Man ska kunna lita på sin lärare som en kompis. Vi ska ha kul och göra olika saker.
– De här lärarna har det gemensamt att de vill att det ska gå bra för oss!
Retoriken om disciplinering och ledarskap svajar. Dagens lärare lever i relationen, erövrar sin auktoritet och möter barnet där det är. Den politiska debatten om hur skolan ska räddas känns avlägsen. Björklund och HSV tycks ha en helt annan agenda. Bilden av skolan som ett slagfält och tonåringar som monster att disciplinera är betydligt enklare att marknadsföra.
Kvar vilar bilderna av barnen – utlämnade och sökande, men också fulla av entusiasm och självförtroende. Jag ser fram emot att få möta en del av dem som blivande lärare!
