Bilden är tagen på en marknad i Goa. Jag brukar veta något om personerna på mina bilder. Här har jag ingen aning och har svårt att föreställa mig vad det är för relation kvinnan och mannen har. Men det befinner sig nära varandra – känslan av beroende kanske är en form av … hmmmm… närhet?
Jag försöker förbereda en lektion om Jesper Juuls bok Relationskompetens i pedagogernas värld. Det är en moraliskt uppfordrande bok som kanske gör det svårare att se och behandla barn som objekt. Mycket av det vi kallar undervisning handlar om relationer och barnens behov av att bli sedda och respekterade som individer.
I Svd presenterar Anders Haag en ny bok om mentalisering. Försöken att på ett trovärdigt sätt beskriva vad begreppet innefattar är ganska trevande och kanske är det nödvändigt när det gäller förhållandet mellan förnuft och känsla. Enbart dåren springer där änglar tvekar.
När man mentaliserar reagerar man inte direkt på en situation, utan man stannar upp och undersöker vad det är som faktiskt händer. Man försöker göra egna och andras handlingar begripliga. Närliggande begrepp är reflektionsförmåga, självinsikt, symbolisering, empati, mindfulness med flera.
I värsta fall innebär detta en psykologisering och intellektualisering av samspelet mellan människor. I bästa fall leder teorin till en ökad lyhördhet inför komplikationer i kommunikationsprocesserna.
Ingen är perfekt på att mentalisera. En poäng med att träna mentalisering är snarare att inse det. Man måste kunna leva med en viss ovisshet, att vara tvärsäker är ett varningstecken.
Det tycker jag om. Ingenting skrämmer mig mer än tvärsäkra människor.
Begreppet Hypermentalisering tror jag är användbart:
Hypermentalisering. En person som hypermentaliserar är bra på att mentalisera. Hon är en god lyssnare, uppmärksam, klok och insiktsfull, och engagerar sig i andras liv. Men det egna livet är oordnat, kanske kaotiskt och fyllt av försakelse och självhat.
Jag brukar säga att någon lider av empatiskt överskott och det kanske är samma sak?
Polisen har ålagts att genomföra fler nykterhetskontroller – men har inte resurser att ta hand om de ärenden som dessa kontroller skapar. Alltså väljer poliserna att genomföra kontrollerna på tider då de vet att sannolikheten för att de ska behöva hantera brott är låg. Följden är att statistik visar att folknykterheten har ökat – andelen rattonyktra per kontrolltillfälle har sjunkit.
På så sätt kan myten om målstyrningens effektivitet rulla vidare. Tydliga mätbara mål skapar illojala medarbetare. Det långsiktiga målet – att minska antalet döda i trafiken – tycks vara helt frånvarande.
Jag är orolig för att regeringens vurm för tydliga mål i skola och förskola kommer att få samma katastrofala följder. Vi undervisar om sådant som går att mäta.
När byråkratin segrar går det ut över barnen, moralen och arbetsglädjen.
…men det är ett sargat flygplan som söker sig fram mot målet.
Parallellerna med Stanley Kubricks film Dr Strangelove är uppenbara. Wikipedia. Engelsk fyllig version
Den Amerikanske presidenten (Reinfeldt) har tappat greppet över utvecklingen och tvingas bevittna hur Dr Strangelove (Leijonborg) och general Jack D. Ripper (Björklund) skickar ett bombplan mot Sovjet. Generalen är övertygad om att landet är hotat av fluorförgiftat vatten (flumpedagogik) och att kärnvapenanfall är den enda lösningen.
På flygplanet regerar major “King” Kong (Franke) och de som normalt sett skulle se till att säkerhetsrutinerna på flygplanet följs (HSV, fackliga organisationer, granskningsgrupp, forskarsamhället, högskolor och universitet) är marginaliserade. Sovjets ledare (Sahlin) mullrar men vågar inte handla förrän det är för sent.
Filmens pessimistiska budskap kanske är att undergången är oundviklig – men jag ser andra möjliga tolkningar.
Pedagogiska magasinet är en fantastisk tidning som motiverar avgiften till Lärarförbundet många gånger om. I det senaste numret skriver Tomas Lindblom om den förtalade flumskolan.
Lika lysande är Christian Lundahls artikel (sidan 89 f.f.) om den bejublade men undermåliga betygsutredningen. Omistlig historielektion och sorglig nutidsbeskrivning.
Bäst är ändå de alltid lika överraskande bildvalen. Katta Nordenfalks sätt att bryta mot konventioner gör mig modig och lite dumdristig. Ibland vill jag inte ens veta varför jag väljer vissa bilder.
Klickbar mystisk bild:
Svd AB Christer Monika Debatten om betyg rullar vidare – nu handlar det om möjligheten att överklaga.
Elevers och studenters rättigheter är viktiga och ingenting är värre än ett orättvist betyg!
Jo kanske – om undervisningen helt fokuseras på mätbarhet och nervös dokumentation kan det vara ett ä-n-n-u värre scenario. Varje tanke som på något sätt antyder komplexitet eller djup förpassas från klassrummet.
I cyniska stunder tänker jag att de lyckligaste människorna är de som har insett att livet inte är rättvist.
Jag hör en efterlysning på P1 om minnen från Keith Jarretts Kölnkonsert 1975. Bra idé, tänker jag och återvänder leende till den tiden!
Det var en skiva som vände upp och ner på lyssnaren och jag hörde till dem som inte kunde få nog av de spröda tonerna som växer ut till mullrande flodvågor. Känslan var befriande och jag har sedan dess inte tvivlat på musikens kraft. Att bli indragen i något stort och mystiskt – förförd och förverkligad.
del 1
del 2
De övriga delarna finns in högerfältet
Håller det 33 år senare? Jag är inte orolig.
Jag har sett Mike Leighs nya film Happy go lucky med Sally Hawkins i huvudrollen och det är en sådan film som stannar kvar. Huvudpersonen Poppy har ett obotligt gott humör och möter alla svårigheter med ett smittande leende.
Som lärare i primary school tycks hon vara helt obekymrad om de koder som jag trodde gällde i engelskt skolväsende och hon verkar fungera bra med barn och kolleger. Hon avfärdar en antydan om bristande normalitet med ungefär:
– Well, they missed me!
Jag möter ibland lärare som menar att distans är den viktigaste kvaliteten för att skapa en fungerande relation till barnen och att de minsann inte tänker le före jullovet. Leendet skulle då tolkas som svaghet och rubba den mödosamt uppbyggda respekten. Poppy tänker nog inte så.
När hon möter den bister körskolläraren Scott händer något. Hans världsbild bygger på regler och att alla sköter sig. Poppy är bara nyfiken och glad. Underbart härligt påfrestande glad…
Norr om Simrishamn ligger Bäckhalladalen med naturliga stentrappor formade av vind och vatten under miljoner år.
En mer surrealistisk tolkning är den här färgtrappan från en marknad i Toscana. Tänk dig att rullarna är meterstora och du ett barn…
En av höstens sista varma dagar vid Södertull i Malmö – glasskiosken är värd en omväg:
Den 3/12 presenterar Sigbrit Franke den nya lärarutbildningsutredningen. För att motivera de stora förändringarna måste den nuvarande utbildningen svartmålas och Franke försitter inte tillfället att tolka rapporten om studenters sjunkande betyg som ett resultat av den lärarutbildning som sjösattes 2001.
På FORES hemsida läser jag
“Studien bekräftar att lärarutbildningens attraktionskraft minskat sedan reformen av lärarutbildningen under början på 2000-talet”
Sigbrit Franke ger en förklaring till studiens resultat.
Går det verkligen att dra en sådan slutsats av materialet? Jag tar chansen och frågar Jonas Vlachos om det finns något underlag för en sådan slutsats?
Det känns lite otryggt med en utredare som tar sig stora friheter i förhållande till forskning och statistik. Kanske Jan Björklund kan hålla kurs i etik?
Nedanstående klipp är en studie i pliktkänsla, men om man ska släppa en bomb (läs Lärarubildningsutredning) över svensk skola kanske det bör finnas ett visst mått av hängivenhet? Major Kong liknar någon – jag kommer bara inte på vem?
Slutet gott – allting gott?
2008-11-29 kl. 15:06 Mats: Nej, det går verkligen inte att dra en sådan slutsats. Vi tittar på lärare som kommit ut i yrket. Nedgången bland dessa började redan runt 1990. De som påbörjade utbildningen efter 2000 syns knappt i vårt material. Snarast är det 1986 års lärarutbildning som minskade attraktionskraften.