Om att vara onödigt glad

Jag har sett Mike Leighs nya film Happy go lucky med Sally Hawkins i huvudrollen och det är en sådan film som stannar kvar. Huvudpersonen Poppy har ett obotligt gott humör och möter alla svårigheter med ett smittande leende.

Som lärare i primary school tycks hon vara helt obekymrad om de koder som jag trodde gällde i engelskt skolväsende och hon verkar fungera bra med barn och kolleger. Hon avfärdar en antydan om bristande normalitet med ungefär:
– Well, they missed me!

Jag möter ibland lärare som menar att distans är den viktigaste kvaliteten för att skapa en fungerande relation till barnen och att de minsann inte tänker le före jullovet. Leendet skulle då tolkas som svaghet och rubba den mödosamt uppbyggda respekten. Poppy tänker nog inte så.

När hon möter den bister körskolläraren Scott händer något. Hans världsbild bygger på regler och att alla sköter sig. Poppy är bara nyfiken och glad. Underbart härligt påfrestande glad…

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i film, Lärarutbildning, Skola. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Om att vara onödigt glad

  1. Sanna skriver:

    Själv har jag alltid undrat varför det här med att inte le eller visa sig mänsklig inte har dött ut än. Trots allt så måste det ju vara en kvarleva från den tid när läraren var chefen och samhället var mer hierarkist. Till och med på min VFU plats har jag mött lärare som har just det här med att vara hård i början som det enda råd att ge mig som blivande lärare.
    Det kanske inte alls är betygen som är det som brister hos de nya lärarna. De kanske helt enkelt får sin människosyn stenad av de gamla rävarna. Det tål att tänkas på.
    /Sanna som ler vid varje nytt möte med människor och inte ett halvår senare.

    Gilla

  2. Mats skriver:

    Ja det kanske är själva närheten som är problematisk. I leendet uppstår en relation som försvårar att se den andre som objekt.

    I en enkel instrumentell relation vet läraren vad eleven ska lära sig, hur det ska läras in och hur det hela ska bedömas. En sådan totalitär konstruktion är väldigt ömtålig… och ett leende riskerar att förstöra det hela!

    Gilla

  3. Ping: Världen tillhör de naiva? « Tysta tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s