Vi talar ofta om vad studenter och lärare behöver kunna för att kunna möta framtidens utmaningar. Här kommer ett alfabete som skulle kunna vara ett bra diagnostiskt test.
Missar du mer än hälften > tillbringa mer tid på nätet!
Jag hittade bilden hos Anne-Marie och önskar mig en klickbar variant med förklaringar.
Kollar e-mentorerna som är de verkliga upphovsmännen – dagens hjältar!
Nu finns det nya versioner hos e-mentorerna:
Ladda ner som pdf
Ladda ner som jpg
I perioder har jag spelat alldeles för mycket Alfapet. Förbudet mot geografiska namn har plågat mig och nu har jag en spelidé. Jag kallar den Geopet och alla ord måste vara svenska orter, gator eller platser.
Till min hjälp har jag den förteckning som Posten har donerat till projekt Runeberg.
Länk.
Klicka på länken och njut av mångfalden. För dig som har tröttnat på ditt tråkiga efternamn finns en del intressanta uppslag. I mitt nästa liv vill jag heta “Bunkabola”.
Jag fastnar på ordet Boet och låter fantasin flöda kring platserna.
Det hade jag ingen aning om.
Det är verkligen mycket jag inte vet idag.
Jag tror det var Sokrates som sa någonting om att vara klok innebär att “veta att man inte vet” – i så fall är jag klok just nu.
P.S. Stammen är ek. Det finns en risk att jag håller på att bli onödigt djup.
1917 utbryter en brand som enligt Boken om S.t Olof kunde gått riktigt illa. Militären inkalllas och 500 smörgåsar rekvireras från hotellet i S:t Olof. Ingen vill betala räkningen
En person från Vitaby, som vägrar arbeta med släckningen, ansågs av landsfiskalen som samhällsfarlig och fick böta.
Det lär ha arbetat över 100 personer här. Om de fick dålig lön fanns det kanske blåbär.
Ett problem var att ytan för torkplatser minskade när brytningen ökade. Idag är det smala stigar mellan groparna.
Radioserien Den heliga familjen gapar över mycket och innehållet väldigt spretigt, men det finns en personlig ton som jag gillar. Ett inslag beskriver trenden med misslyckade töntpappor i teveserier och bilden av ett havererat mansideal avtecknas (Flinta, Simpson, Allan Svensson, Sunes pappa, Hitta Nemo, Chevy Chase o.s.v)
Jag är imponerad över att intervjuaren inte slår ihjäl Göran Skytte under det s.k. middagssamtalet med riksevangelisten (jo han kallas så). En del åsikter om mansroll och arbetsfördelning är svårsmälta och sättet att formulera dem bedövande pompösa. Men det är ett levande samtal och sådana är jag inte bortskämd med i ett förutsägbart radioutbud.
Hans hyllning till familjen som “genialisk institution” är biologism på hög nivå:
– För vi är ju inte dummare än kanadagässen på min gård!
Jämfört med den självgode Lars Jalmert framstår till och med Göran Skytte som uthärdlig!
Dagens tema är en tydlig uppmaning att gå ut och fånga dagen. Det är inte så lätt. Ljuset är skoningslöst platt och allting blir fult och utbränt. Jag försöker.
Bilderna går att förstora
Jag är höjdrädd och lat – därför har jag skjutit upp sotningen länge. Kulan och viskan försvinner ner i röret och jag känner paniken närma sig – när jag kommer på det bästa rådet i en osäker värld:
– Håll dig i spiskroken farbror Melker!
Ett annat dåligt samvete är dammen där tre guldfiskar mot alla odds lyckas överleva vintern. Solen gynnar algtillväxten och det lär finnas en ideal balans mellan växter, djur och ljus. Ni vet hur det är med sådana balanser – ömtåliga och kortvariga.
Elva kor betar i hagen på andra sidan gärdsgården. Ofta är de nyfikna och sällskapliga. Inte idag.
- Var det något jag sa?
Mer fototriss
Bland mina loppmarknadsfynd hittar jag SKOLRADIONS SÅNGER Nr 55 från 1942. I den rådande språkdebatten om modersmålets betydelse kanske följande stycke kan passa:
Hur härligt sången klingar
på älskat modersmål!
Han tröst i sorgen bringar,
han skärper sinnets stål!
Vi hört den sången ljuda
i ljuvlig barndomstid,
och en gång skall han bjuda
åt oss i graven frid!
Du sköna sång vårt bästa arv,
från tidevarv till tidevarv,
ljud högt, ljud fritt
från strand till strand
i tusen sjöars land!
Vad ädelt fädren tänkte,
vad skönt de drömt en gång,
det allt de åt oss skänkte
i modersmålets sång.
Hur våra öden randas,
den sången är oss kär,
Vår själ i honom andas,
vår rikedom han är!
Du sköna sång vårt bästa arv,
från tidevarv till tidevarv,
ljud högt, ljud fritt
från strand till strand
i tusen sjöars land!
Jag googlar vidare och inser att denna sång brukar kallas finlandssvenskarnas inofficiella nationalsång (länk till sång och film) och sjungs den 6/11 på svenska dagen.
Här kan man tala om språkstolthet – nu behöver jag bara ta ställning till den aningen svårsmälta nationalismen.
En vän från Kristianstad har ibland med längtan i rösten beskrivit en lek från tonårstiden som heter Byta namn i mörke. Hans försök att förklara reglerna och innehållet har alltid brutit samman och vi har kanske varit alltför vuxna för att be om en demonstration. Jag tror att det är en kombination av Ryska posten och Hela havet stormar men är fortfarande osäker.
Det känns lite bättre när jag googlat fram att folkdansgillet ordnar kurser på Östra Ingelstorps församlingshem i Livets högtider och att däribland ingår just Byta namn i mörke.
Är det någon som på ett enkelt sätt kan förklara reglerna?
Jag tror att Prideveckans hångelmanifestationer skulle kunna lära sig mycket här. Fast det kan vara så att det är ljuset som är själva poängen med en manifestation?
Jag läser vidare om torvbrytningens första svåra år. Den skars i för stora bitar och torkade inte – därför var den också svår att elda med. Häradshövdingen löser ut de övriga aktieägarna och byter ut maskinerna. Efterfrågan ökar.
1909 utbryter storstrejk som misslyckas på grund av att företaget anställer folk utifrån.
Gissa vem som är sommarpratare i morgon?
Min lille vän jublar inför tanken på att få ta del av alla de lustiga anekdoter från näringslivets hemliga rum som Anders Wall kanske tänker dela med sig av.
Jag är inte lika förväntansfullt.
Alex Schulmanns program var bra. Kontrollerat självutlämnande och dramaturgiskt välgjort. Han tog oss med på en resa och vi följde villigt med.
Min elitistiska sida muttrar om konventionellt musikval, men får inget medhåll. Starka känslor kräver kända låtar!
Mitt förhållande till Dylan har varit en smula svajigt sen konserten i våras. Boken Chronicles fick mig att fundera – kunde det vara så att jag hörde till de där nostalgikerna som inte stod ut med att se sin hjälte utvecklas?
I senaste numret av MOJO (ingen aktuell länk än) finns en intervju av Bill Flanagan som förstärker bilden av en person som verkligen inte är intresserad av att hålla liv i mystiken. Dylan får frågan varför han inte åker ner till Nashville och skriver låtar tillsammans med de killarna?
– I´m not exactly obsessed with writing songs.
På den generösa hemsidan finns massor av filmer och på Deezer är allt öppet. Det finns ingen anledning att tveka. Allra minst av nostalgiska skäl.
Tysta tankar 
