Jag har skrivit en text om akademisering av lärarutbildning som publiceras i dagens Sydsvenska.

Länk

Det är en ganska arg och ledsen betraktelse och jag är orolig över att disputerade kolleger ska bli sårade över att jag nedvärderar deras insatser. Kanske är det ett desperat försök att lyfta den lokala konflikten till ett mer principiellt politiskt plan. Jag saknar en ideologisk diskussion om framtidens skola och lärarutbildning.

Regering och Högskoleverk samarbetar i en ohelig allians som är både banal och elitistisk. Det detaljstyrda och ytterst fyrkantiga lärarutbildningsförslaget försöker legitimera sig genom en inställsam och pretentiös forsknings- och IT-retorik.

Genom att ställa krav på ökad andel disputerade hos de lärosäten som söker examensrättigheter blockeras det normala utvecklingsarbetet. Diskussion om innehåll och arbetsformer ersätts av det nya svarta – doktorshatt.

På lokal nivå säljs visioner om akademiska professionsämne, breddad rekrytering och partnerskap ut lättvindigt. Nu gäller det att visa följsamhet mot makten och rektor, områdeschef och enhetschefer agerar därefter. Det som förvånar mig är att varslen har en sådan tydlig udd mot praktiskt-estetiska ämnen och lärare med inriktning mot yngre barn. Förstod områdesstyrelsens lärar-, kommun- och kårrepresentanter detta? Gick det att utläsa av underlaget? Hur kunde man gå vidare utan konsekvensbeskrivning?

Jag har skrivit en hel del inlägg om förändringen och bemötts med hövlig tystnad. Det skulle också skulle kallas “maktens arrogans”. I akademins värld behöver inte ledningen befatta sig med arga adjunkter. När jag skriver detta önskar jag att jag vore disputerad – och inte beroende av framtida forskningsbidrag.