Diskussionen om Lärarutbildningens framtid rullar vidare. I veckan fick vi en konsekvensbeskrivning och riskanalys som antyder att vi som blir kvar ska jobba hårdare och bli bättre på att sälja oss – och att det finns stödåtgärder för dem som mår dåligt. Det känns en aning otryggt och framtiden för adjunkterna är dyster.
Disputerade kolleger är bekymrade över att jag polariserar och ställer grupper mot varandra. Drömmen om syntesen är stark och i en avlägsen framtid är vi alla reflekterande (och disputerade) praktiker. Jag tycker att resonemanget är en aning idealistiskt och menar att den pågående processen är mer annektering än syntetisering.
Vi för ett allvarligt samtal om villkoren för akademisk professionsutbildning och prövar exemplet musiklärare. Antagligen är det en bra idé om du först lär dig spela ett instrument. Kanske bör du även gå ett par år på en folkhögskola och träna dig på att samspela med andra. Därefter är det dags att söka till Musikhögskolan – om du klarar inträdesproven kommer du antagligen få en utbildning som försöker täcka in olika genrer av det som vi kallar musik. Du kommer säkert möta erfarna lärare som ger dig goda pedagogiska råd.
Det finns chans att du även kommer möta sociologer som analyserar musiken funktion ur ett samhällsperspektiv och psykologer som belyser musikens betydelse för individens utveckling. Till sist kommer du att få undervisning i forskningsmetodik och hjälp att skriva ett examensarbete. I bästa fall kompetterar de olika delarna varandra.
I dag finns en uppenbar risk att den senare analytiska delen tränger ut det som vi i brist på annat kallar praktiska kunskaper. Vi är några stycken som tror på en lycklig förening av de båda världarna.
De mer illusionslösa kollegerna menar att tilltron är borta. Det papper som facket har skrivit under har stora likheter med Münchenöverenskommelsen 1938. Trots försäkringar om “peace in our time” packar adjunkterna väskorna och lämnar den polska gränsen.
Tysta tankar 